
Paul inleder med en lång exposé över såväl den kaliforniska vinindustrins framväxt efter förbudstiden, som Ridge Vineyards historia och sin egen karriär. Han var själv tidigt intresserad av vin, men insåg att han aldrig skulle klara en examen i önologi, eftersom han var alldeles för svag i kemi. Istället blev det en filosofi-examen från Stanford, och några trevande försök till vinmakeri i Chile på 60-talet, innan han hamnade på Ridge 1969. And the rest is history, as they say.......
Under kvällen fick vi prova sju viner från Ridge. Tyvärr hade jag en ganska täppt näsa, så doft- och smakintrycken blev något dämpade. Vi inleder med dagens enda vita, 2011 Ridge Estate Chardonnay. Druvorna kommer från Monte Bello-egendomen i Santa Cruz Mountains. Chardonnay utgör bara 5-6% av den totala produktionen, så detta är en nischprodukt i Ridges sortiment. Det är ett trevligt vin med frisk tropisk frukt och ganska markerad ekkaraktär med lite beska i avslutningen. Jag tycker dock inte riktigt att det når upp till lika höga höjder som Ridges röda viner.
Vi fortsätter sedan i rask takt med de berömda zinfandel-baserade vinerna 2011 Lytton Springs och 2011 Geyserville. Bägge dessa kommer att släppas i höst på Systembolaget till ett pris av 289 kr. Båda är givetvis purunga, men smakar riktigt gott redan nu. Paul rekommenderar dock gärna lagring i 10-12 år, men det blir svårt att hålla sig så länge. Av de två så är Lytton Springs något mer rubust och maskulin, medan Geyserville är eleganten i sällskapet. Druvblandningen är ca. 70% zinfandel, kompletterat med bl.a. carignane och petite sirah. Paul berättar att delar av vinstockarna på Lytton Springs i Sonomas Dry Creek Valley är över 100 år gamla, och där är det frågan om en äkta field blend, där de olika druvsorterna plockas, pressas och jäses tillsammans. Detsamma gäller Geyserville något längre österut i Alexander Valley, där de äldsta vinstockarna är hela 130 år gamla. Vid nyplantering har man nu delvis återupptagit denna urgamla praxis att blanda druvorna redan ute på fältet.

Vinerna i all ära, men kvällens stora behållning var ändå att få höra Paul Draper berätta om sin vinmakarfilosofi. Här är det så traditionella metoder som möjligt som gäller, med ett absolut minimum av tillsatser och intervention. Vinerna görs med precis samma metoder som användes under sent 1800-tal, men med mycket modernare utrustning och bättre analyser. Paul hinner också ondgöra sig över Robert Parker, och den allmänna trenden mot övermogna fruktbomber till viner med alldeles för hög alkoholhalt. Vi vin-nördar i publiken sitter och nickar instämmande. Han avslutar med att bjuda in oss alla till Monte Bello, och det är något jag verkligen skulle vilja göra. Det är synd att Kalifornien ligger så förbaskat långt ifrån Sydafrika.