Restaurant Christian Etienne

Sista kvällen i Provence slår vi på stort och går på stjärnkrogen Christian Etienne i centrala Avignon, tillsammans med våra franska vänner Anne och Fred. De firade faktiskt sin bröllopsmiddag här för 17 år sedan, och har varit flitiga gäster sedan dess, så de känner monsieur Etienne och hans team ganska väl vid det här laget. Därför blir vi synnerligen varmt mottagna redan i dörren, och krögaren själv häller upp välkomstskålen, Louis Roeder Brut. Christian Etienne är något av den provensalska matkonstens grand old man, och han är välkänd för sin delikata behandling av de ypperliga lokala råvarorna, främst grönsaker. Han har en "menu tomate" där samtliga sju rätter innehåller tomat av något slag. Det lät för spännande för att missa.

Fred var även bekant med kvällens sommelier, Nico. Han introducerade mig som vinälskare och Bourgogne-entusiast. Då sken Nico upp, och lovade att ta väl hand om oss under hela kvällen. Vi fick inte ens se en skymt av vinlistan, utan överlämnade dryckesvalet helt och hållet åt denna expert.

Menyn startar givetvis med en helt delikat gaspacho, smaksatt med absint och apelsinskal. Till detta får vi dricka en mycket trevlig ny bekantskap från Loiredalen, 2011 Domaine Vacheron Sancerre Le Paradis. Sedan följer en sallad med gröna och gula tomater smaksatt med basilika, som även den fungerar bra med Sancerre. När första varmrätten anländer är det dags att byta vin. På tallriken ligger då en helt perfekt tillagad torskrygg, serverad med konfiterade tomater, aubergine-kaviar  och en len och mild vitlökskräm. Helt ljuvligt, och troligtvis den bästa fiskrätt jag hittills smakat. Till detta får vi dricka 2011 Yves Cuilleron Les Cerfs. ett vin gjort på 100% Marsanne från distriktet Saint-Peray i norra Rhônedalen. Mycket smakrikt, med lite ekfatslagring och en helt perfekt matchning till fisken och den fina vitlökskrämen. Varför har jag helt missat denna appellation tidigare? Vid det här laget börjar vi närma oss mat- och vin-Nirvana, men det skall komma mera.

Det blir en mellanrättt bestående av kroketter gjorda på sniglar med tillhörande tomatbakelse. Delikat och lekfullt, och Saint-Peray fortsätter att förgylla vår afton. Sedan kommer det kött på bordet, i form av  en perfekt stekt, saftig rapphöna, som serveras med en tomatrisotto. Gissa om det smakade gott! Samtidigt får vi stora välfyllda glas av ett mörkt rödvin som serveras blint. Fred och jag börjar genast gissa vilt, medan Nico står och lyssnar med ett brett leende. Det är sötfruktigt med en ganska hög alkoholhalt, och doft och smak av mörka bär. Vi är definitivt i södra Frankrike. Jag gissar på ett riktigt bra Languedoc-vin eller kanske Gigondas. Fred tror snarare på en ung Chateauneuf, och han får helt rätt. Vi dricker 2009 La Bastide Saint Dominique Les Hespérides. Denna egendom ligger mellan Courthézon och Chateauneuf du Pape, och producerar såväl röda som vita Chateauneuf. Helt klart något att hålla ögonen på.

Middagen avslutas med färsk chèvre-ost med pinjenötter och tomater, och sedan en efterrätt med röda bär och tomatsorbet. Vi har fått uppleva en helt fantastiskt måltid, och ypperliga vinval, men kvällen är inte slut än. Nu tar Nico med oss en trappa ner, och förevisar vinkällaren. Det är ganska trångt, men mycket välorganiserat med numrerade fack utefter väggarna. Vid ingången står en stor låda med öppnade flaskor. Nico berättar att detta är senaste veckans skörd av korkskadat vin. Nivån ligger konstant på mellan 5-10%, men de flesta producenter ersätter med nya flaskor, när lagret fylls på. Av naturliga skäl domineras urvalet i källaren av Rhône-viner, både från norr och söder, men här finns också de bästa Languedoc-vinerna, och ett elitistiskt urval från Bourgogne och Bordeaux. Jag frågar vilket vin han rankar högst i Chateauneuf du Pape och Nico svarar utan minsta tvekan, Chateau Rayas, men det är ett vin som kräver lagring.

Denna ljumma sommarkväll på terrassen i Avignon, tillsammans med goda vänner, med utsikt över påvarnas palats, samt en mat- och vinupplevelse långt utöver det vanliga, kommer att leva kvar i minnet länge. Vi kunde inte ha önskat oss en bättre avslutning på semestern.
 

Blaxsta Vingård

Blaxsta är något så unikt som en äkta svensk vingård, i en vacker södersluttning en bit utanför Flen. Här odlas sedan år 2000 ädla druvor såsom chardonnay, merlot och vidal. Det känns nästan overkligt att se vinrankor med vita björkstammar och en rödmålad svensk lada i bakgrunden. Men det är på riktigt, väldigt mycket på riktigt. Entreprenörsparet Göran och Ulrika Amnegård har med mod och nybyggaranda skapat något som alla mat- och vinintresserade bör få uppleva.

Går det då verkligen att odla druvor för seriös vinproduktion så här långt norrut? Ulrika visar oss runt, och ger oss samtidigt många argument för svensk vinodling. Här finns ingen vinlus, för den klarar inte de svenska vintrarna. Vårt nordliga läge ger cirka 25% fler soltimmar tack vare de långa dagarna under sommarhalvåret. De stora kontrasterna mellan soliga dagar, och kyligare nätter skapar mer smak och aromer i druvorna.

Men visst är det också tufft i detta klimat. Förra årets regniga sommar gjorde att hela druvskörden bedömdes som otjänlig att göra vin på. Det fick bli simpel druvjuice istället. I år ser det dock mer lovande ut. Marken under rankorna täcks av markväv, för att bevara så mycket som möjligt av solvärmen. Druvorna kan bara planteras i sydsluttningar, och helst också med gott skydd för nordanvinden. En stor del av vinrankorna gömmer sig faktiskt bakom den stora ladan som ger ett ypperligt vindskydd. Trots dessa åtgärder så stryker en del rankor med under en lång vinter. Blaxsta är en stor gård, med en total areal på 270 hektar, men bara 2,6 hektar är planterade med vinrankor. Här finns alltså fortfarande betydligt mer raps än vindruvor. Av vingårdsarealen så är cirka 80% vidal blanc, importerade från Kanada, och resten merlot och chardonnay. Mycket av inspirationen och vinkunskapen kommer faktiskt från Kanada, där makarna Amnegård har bott under en lång period. På Niagara-halvön, mellan Lake Erie och Lake Ontario produceras mycket bra vin, inte minst det berömda isvinet, gjort på just vidal-druvan.

I den stora lada som agerar vindskydd för vidal-plantorna finns också den lilla vinfabriken, och ett mycket trevligt provningsrum, med utsikt ner mot sjön. Ulrika visar oss runt i den småskaliga produktionen, men allt som behövs finns på plats: pressar, slangar, ståltankar, ekfat, buteljering, korkningsmaskin, etc. Efter rundvandringen landar vi i provningsrummet, där vi får smaka tre äpplebaserade viner, då druvvinerna kommer att serveras senare, till middagen.  Vi inleder med Harvest Apple Cuvée. Detta är ett ganska enkelt, halvtorrt äppelvin, som fungerar perfekt till en picknick, men kanske inte mer. Sedan fortsätter vi med 2009 Åkerö Icewine. Detta är alltså ett isvin, gjort på frostnupna Åkerö-äpplen. Den Calvados-liknande doften är helt enkelt sagolik, och smaken likaså. Mina referensramar är ganska tomma när det gäller fruktviner, men detta är otroligt gott, och bjuder definitivt på en stor vinupplevelse. Vi avslutar med Mulled Apple Wine. Mulled Wine är ju den anglosaxiska världens svar på glögg, och här hittar vi de traditionella julkryddorna som nejlikor och kanel. Ganska gott som kuriosa, men inte ens i närheten av Åkerö-vinet.

På kvällen sätter vi oss vid dukat bord på sommarrestaurangen Kung Blacke. Här komponerar köksmästare Göran Amnegård varje kväll en ny fem-rätters avsmakningsmeny där det mesta är lokalproducerat, och dryckerna "hemkörda". Vi inleder med en rå havskräfta, som vi själva får tillaga på en skållhet sten vid bordet. En originell och trevlig inledning på middagen, och gott blev det också. Sedan serveras en helt ljuvlig sallad med färsk aprikos, päronstavar och en ost smaksatt med vit tryffel. Mums! Till de inledande två rätterna drack vi 2009 Blaxsta Chardonnay. Här är återigen ett vin som överraskar och imponerar. Jag hade förväntat mig en mycket syrlig upplevelse, med dessa nordliga druvor, men syran är mycket behagligt balanserad av fin citrusfrukt, främst grapefrukt, och en försiktig ekfatsbehandling. Vinet har legat en dryg vecka på nya fat av fransk vit ek, och det är precis lagom för att locka fram en mild vaniljton. Hade jag provat blint så hade jag nästan gissat på en ung Meursault. Mycket imponerande. Detta är seriöst vinmakande med hög kvalitet. Tyvärr finns bara något hundratal flaskor att tillgå varje år. Ni får åka till Blaxsta och prova på plats istället.


Måltiden fortsätter med knaperstekt anka, serverad med ett potpurri av svenska primörer. Återigen, sagolikt gott, och vi får nu rött i glasen, 2008 Blaxsta Merlot. Detta är en ganska lätt och sofistikerad merlot, med syrliga körsbärstoner och mjuka tanniner. Ett riktigt bra hantverk, men jag är inte fullt lika imponerad som av chardonnay-vinet. Efter ankan följer en ost gjord på älgmjölk, tro det eller ej. Till detta dricker vi 2011 Rosehip Icewine. Om ni inte vet vad rosehip är så kan jag upplysa om att det betyder nypon. Vi dricker alltså vin gjort på frusna nypon. Även detta har lite calvados-karaktär, med en gnutta bränd, knäckig ton. Helt ok, men inte alls lika bra som Åkerö-vinet.

Måltiden avslutas med en crème brulée, med ett täcke av lokalt tillverkad lönnsirap. Till detta får vi äntligen dricka vingårdens verkliga stolthet, 2007 Blaxsta Vidal Icewine.  Vinet har minsann vunnit guldmedalj i en stor internationell vintävling, och jag kan verkligen förstå varför. Här kombineras både hög syra och hög sötma med utmärkt balans. Tänk er kombinationen farinsocker och rabarber. Detta är ett av de bättre söta vinerna som jag smakat, och det kan definitivt mäta sig direkt med de kanadensiska förlagorna från Niagara, såsom Inniskillin och Peller Estates. Det kostar 699 kr i Systembolagets beställningssortiment, och då är det en ganska liten flaska dessutom. Det är mycket pengar för vin, men efter denna upplevelse tvekar jag inte ett ögonblick att köpa. Alla som har det minsta vin- och matintresse borde verkligen besöka Blaxsta. Detta ställe överträffade alla mina förväntningar. Ett varmt tack till Ulrika och Göran för er gästfrihet, er entusiasm och den höga kvalitet som ni levererar till gästerna. Jag kommer tillbaka!

Le Jardin des Sens

Nu är vi hemma på ett regnigt Värmdö sedan flera veckor tillbaka, men det finns fortfarande kvar åtskilliga minnesbilder och anteckningar från sommarens Frankrike-resa, så det blir ytterligare några soliga inlägg här på Puttes Vinspalt.

Innan vi lämnade våra vänner Fred & Anne i Vic-la-Gardiole så insisterade jag att få bjuda dem på en god middag, som tack för deras fantastiska gästfrihet. Vi begav oss då till Le Jardin des Sens i Montpellier. Denna restaurang drivs av tvillingbröderna Jacques och Laurent Pourcel, som är riktiga kock-kändisar i Frankrike. De har byggt upp ett restaurangimperium med högklassig fransk kokkonst och har nu restauranger i såväl Asien, Nordafrika som Frankrike. Ursprunget är dock Le Jardin des Sens, som i många år haft två stjärnor i Guide Michelin. I årets guide tappade de dock den ena stjärnan, till Montpellier-bornas stora förvåning. Här lokalt anses fortfarande restaurangen vara stans bästa.

Restauranglokalen är som en stor kub, där tre av väggarna består av enorma glasfönster från golv till tak. På andra sidan fönstren finns en prunkande trädgård där man med fördel kan avnjuta sin fördrink. Själva matsalen har tre olika nivåer, som sluttar ner mot trädgården lite likt en amfiteater.  Förväntningarna blir höga när vi stegar in i denna läckra miljö. Lite årgångschampagne i form av 2002 Moët et Chandon, samt en amuse bouche trollas fram medan vi fördjupar oss i menyn. Vi fastnar alla för avsmakningsmenyn "Sense & Saveurs" med sju rätter.

Jag får förtroendet att välja vin. Då de första rätterna är hummersallad respektive havskatt så inleder vi med en flaska vit Bourgogne, nämligen 2010 Domaine Jacques Carillon Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières. Sommeliern nickar gillande åt mitt val, och det är ju en lovande början. Vinet smakar också fantastiskt gott. Här finns frisk citrus, mineraltoner, men också en härligt smörig fyllighet från ekfatslagringen, och en gudomligt lång eftersmak. Detta är faktiskt ett av de bästa vita Bourgogne-vinerna som jag druckit hittills. Var kan jag få tag på fler flaskor?

Menyn fortsätter sedan med duvlår, serverade med en vaniljdoftande äppelpuré. Också detta är gudomligt gott, men då är det dags att växla över till rött vin. Vinlistan är som sig bör synnerligen omfattande, och utbudet av Languedoc-viner är enormt. Jag fastnar för Mas Jullien Les Etats d'Ame från byn Jonquières, bara några mil nordväst om Montpellier. Detta vin finns både i årgång 2006 och 2008, men sommeliern förordar bestämt 2008:an. Vinmakaren Olivier Jullien är känd för sin experimentlusta, och såväl druvsammansättning som odlingsplatser kan växla ordentligt mellan de olika årgångarna, så det är bäst att lyssna på sakkunskapen här. Även detta val visar sig vara en fullträff med härlig plommon- och körsbärsfrukt och en fin örtighet från garriguen. Det är ett kraftfullt vin men tannierna är redan välbalanserade och vi njuter i fulla drag.

Måltiden fortsätter med en magnifik ostbricka och inte mindre än tre olika desserter. Chokladcylindern fylld med vit chokladmousse och kola gick inte av för hackor. På bilden ovan ser ni jordgubbar under ett täcke av fin maräng, serverat med basilika-sorbet och kristalliserat socker. Riktigt smaskigt det också. Vi tumlade så småningom ut i sommarnatten synnerligen nöjda. Detta var faktiskt en av de bästa måltiderna hittills i mitt liv. En bra fransk stjärnkrog är helt enkelt en svårslagen upplevelse.

Magnum Barbaresco hos Pontus

Härom veckan var jag på en affärsmiddag på restaurang Pontus i centrala Stockholm. Det brukar vara ett säkert kort med bra mat, och en gedigen vinlista. Jag hamnade bredvid en kille med italienskt påbrå, som visade sig även vara en riktig hejare på italienska viner. Han kunde rabbla de bästa Barolo-producenterna som ett rinnande vatten. Det är underbart att träffa en likasinnad, med sådana specialistkunskaper. Vi tog gemensamt befälet över vinlistan, och började botanisera. Att det skulle bli italienskt var självklart, men det fanns mycket bra att välja på.

Då vi var ett ganska stort sällskap passade det bra att satsa på magnum, och vi hittade minsann en riktigt intressant barbaresco på magnumbutelj. Det var 1996 Tenuta Caretta Barbaresco Bordino. Den hälldes upp på karaff en stund för luftning, och sedan ner i glasen. Första sniffen var inbjudande, med rosor och lite viol. När vinet kom i munnen blev jag dock initialt en smula besviken. Frukten kändes dämpad, och jag fruktade att denna flaska hade nått sin topp för ett tag sedan. Mer luft fick dock vinet att öppna upp sig ordentligt, och efter en halvtimme i glaset så var det en helt annan upplevelse. Nu fanns det rosor och mogna körsbär i skön förening, uppbackade av lagom avrundade tanniner, och med en härligt lång eftersmak. Vi satt och sörplade, smackade och njöt.

Vit bourgogne på Restaurang Sjögräs

Här kommer ett något försenat inlägg från Alla Hjärtans Dag, som firades på Restaurang Sjögräs på Söder. Detta är en liten och trivsam inrättning som kan beskrivas som en ganska lyckad kombination av kvarterskrog och finkrog. Både bardisk och kök befinner sig nästan mitt i lokalen, så man har god överblick. Både meny och vinlista är trevliga, och de har också specialiserat sig på fin lagrad rom, med ett fantastiskt utbud, som presenteras i en helt separat meny.

Dagen till ära inledde vi med en glas rosa bubbel. Det blev NV Deutz Brut Rosé. Jag dricker inte rosé-champagne så ofta, men detta var ju ett bra tillfälle. Snustorr med små fina bubblor, och en doft av röda äpplen och en gnutta hallon. En riktigt bra inledning på middagen helt enkelt.

Jag åt en bläckfiskrisotto till förrätt, följt av kungsfisk i gräddsås med kantareller. Kära hustrun valde favoriten löjrom och sedan kungsfisken också. Vi kände att dessa val krävde något gott vitt vin, och vi fastnade på bourgogne-sidan i vinlistan. Till slut föll valet på ett kommunvin från Puligny-Montrachet. Tyvärr missade jag att notera både årgång och producent, vilket är ganska oförlåtligt för en vinbloggare, men jag tänkte att jag alltid kunde slå upp det i vinlistan på restaurangens hemsidan. Nu visar det sig givetvis att vinet antagligen sålt slut, och därför inte längre finns med på den publicerade listan. Nåväl, vinet smakade i alla fall utmärkt. I den ganska blygsamma doften fanns citrus och äpplen. I munnen kom fler äpplen, grapefrukt och lite bittermandel i avslutningen. Syran är hög, klar och knivskarp. Detta är inget man lättjefullt sitter och sippar framför brasan, men till maten var det ett mycket gott val. Gräddsåsen matchades lätt av den fina syran i vinet.

Måltiden avslutades men en liten miniprovning av rhum agricole, dvs finare lagrad mörk rom. Det var intressant att sniffa på, men när man väl får det i munnen så smakar det bara alkohol. Starksprit är inget för mig. Tacka vet jag bourgogne.

Walter Hansel Chardonnay

I veckan hade jag nöjet att konferera i Sandhamn, på Seglarhotellet. Det är ju en mycket trevlig skärgårdsmiljö till att börja med, och jag var faktiskt positivt överraskad av såväl mat som service. Vinvalet till kvällens middag föll i vanlig ordning på min lott. Redan vid lunchen bad jag att få botanisera i vinlistan, och sedan tog jag ett snack med sommeliern. På menyn stod tonfisk till förrätt och havskatt till varmrätt, så det fick bli ett lättare rödvin eller något lite fylligare vitt. Till slut föll valet på 2006 Walter Hansel North Slope Chardonnay. Walter Hansel Winery är en liten familjeägd producent i Russian River Valley i norra Sonoma. Vinet är bourgogne-inspirerat, lagrat på franska ekfat, och alltså inte den vaniljbomb som den amerikanska eken ibland kan ge upphov till. Doften är behaglig, med såväl citrus som gul frukt, främst persika och aprikos. I munnen, mycket smakrik, med fin frukt och en liten fin beska i eftersmaken. Möjligen kan man ha synpunkter på att syran är lite låg, vilket får frukten att kännas en aning platt. På det hela taget ett trevligt vin som alla runt bordet verkade uppskatta. Det importeras av Vingruppen, och finns nu tyvärr bara i restaurangsortimentet.

Pampas Steakhouse

During our stay in Atlanta, we had an important birthday to celebrate, and this little guy loves steak. Therefore we looked for a really nice steakhouse, and ended up at Pampas in Alpharetta. This is an Argentinian steakhouse, where the meat is grilled over open fire. It looked a bit dark and stuffy when we entered, but the reception from the staff was very welcoming, and the service excellent throughout the whole evening.

The wine list was not extensive, but well put together, with some interesting bottles. To accompany our appetizers, we started out with a nice white wine from Willamette Valley in Oregon. It was called 2009 Illahe Pinot Gris. Illahe is a small family winery in Dallas, Oregon. Only about 500 cases were made of this pinot gris. This is a nice, crisp wine with plenty of acidity, but matched by some nice fruit, including pears, apples and citrus. It was enjoyed by all the wine drinkers around the table.

With the steaks I wanted to try a good Argentinian Malbec, and there were quite a few listed. I asked our waiter for advice, and he strongly recommended 2007 Luigi Bosca Single Vineyard Malbec. This wine comes from the area called Lujan de Cujo, which was created as an exclusive "DOC", similar to the European system, back in 1989. The grapes come from over 70 year old vines on the Vistalba Estate. It has matured in oak barrels for 14 months before release. It is a dense, flavorful wine, dominated by cherries and plums. The finish has some mocha and a hint of sweetness, with well integrated tannins. Obviously it went very well with our steaks. I complemented our waiter on an excellent recommendation. Pampas Steakhouse is definitely a restaurant I want to return to, both for the steaks, the wine and the friendly service.

www.illahevineyards.com

www.luigibosca.com.ar

Saltoluokta fjällstation

Efter sex nätter i tält, och tuff vandring genom Sarek, om än i mestadels solsken, så är Saltoluokta fjällstation ett paradis att komma till. Vi kastar oss in i servicehuset med tillgång till dusch, och sedan ett långt bastubad, med Norrlands kanske bästa utsikt över sjön Langas. På kvällen blir det ett tre-rätters skrovmål i fjällstationens matsal, där köket har ett välförtjänt gott renommé. Vinlistan är också ganska duglig, och även om fjällbäckarnas vatten är mycket gott, så känns det som det är dags för ett glas rödvin eller två nu.

Varmrätten för kvällen är helstekt reninnanlår med viltsky, råstekt potatis och örtsmör. Köttet är gudomligt mört, perfekt stekt och fullkomligt smälter i munnen. Till detta fastnar jag för 2004 Château La Nerthe från Châteauneuf-du-Pape. Det är ju en egendom med ett gott rykte, men jag har aldrig druckit något av deras viner tidigare. När jag sticker näsan i glaset kommer härligt mörka frukter emot mig, främst söta björnbär. Det finns också lite rå köttsaft i bakgrunden. I munnen är frukten fortsatt mycket generös, och uppbackad av perfekt avvägda tanniner, med en lite pepprig avslutning. Det är tveklöst ett av de bästa chateauneuf-du-pape-vinerna som jag smakat. Den möra renen kunde inte ha fått en bättre följeslagare på bordet. Alla fjällvandringar borde avslutas i Saltoluoktas matsal.

PS. 2007 Chateau La Nerthe fanns med i augusti-släppet för 319 kr.

Vinprovning på Smådalarö Gård

Ryktet om min entusiasm för goda viner har nu spritt sig även på arbetsplatsen, och det finns nog t.o.m. en och annan kollega som följer denna blogg. Därför blev jag ombedd att ordna en liten informell vinprovning i samband med en ledningsgruppskonferens på Smådalarö Gård. Det är ju ett hedersuppdrag som man gärna åtar sig. Restaurangens vinlista, 23 sidor lång, gick att ladda ner på hemsidan, och sedan var det bara att börja planera. Dessa 23 sidor var en riktigt inspirerande läsning med ett antal lite udda godbitar.

Efter lite funderande, och konsultation med restaurangens sommelier, beslöt jag mig för följande upplägg: Vi provar i samband med middagen, och radar upp två viner per rätt, som givetvis skall passa till maten, men gärna får uppvisa lite intressanta kontraster också. Ett vin i varje par skall vara något enklare, medan det andra skall ha en exklusivare prägel. Vi provar halvblint, dvs. jag beskriver först vinerna, och sedan får deltagarna gissa vilket vin som är i vilket glas. Sedan var det bara att skrida till verket.

Första paret ut blev en mousserande fördrink innan middagen:

NV Bocchoris Brut Nature, Penedes, Spanien

NV Pierre Peters Cuvée de Réserve Blanc de Blanc, Champagne, Frankrike

Detta var nog den svåraste gissningstävlingen under hela kvällen. Cavan var riktigt bra, snustorr, med hög syra och bra grapefruktbett. Champagne var lite fylligare, med ett bredare smakregister. Förutom citrus, så fick man också lite äppeltoner och en viss diskret brödighet. Bocchoris importeras av Vinovativa och finns i beställningssortimentet för 97 kr. Pierre Peters finns i standardsortimentet för 265 kr.

Andra paret skulle matcha förrätten, som bestod av en gul gazpacho serverad med Salma-lax:

2008 Nathalie & Gilles Fèvre Chablis Village, Bourgogne, Frankrike

2007 Georg Breuer Berg Rottland Riesling, Rheingau, Tyskland

Här blev gissningen betydligt enklare. Breuers Berg Rottland levererade fin persikofrukt, mineraler och en gnutta petroleum, men jag saknade faktiskt de knivskarpa syrorna som man brukar finna i en bra Rheingau-riesling. Då var Fèvres Chablis betydligt krispigare, med bra citrustoner, uppbackat av mineraler, men lite mer endimensionell, i jämförelse med den tyska kollegan. Berg Rottland kan man hitta på Systemet för 339 kr. Fèvres Chablis Village kan man hitta i beställningssortimentet från importören Moestue för 169 kr.

Till varmrätt fick vi en fin majskyckling som serverades med kalvleverfylld ravioli. Vinparet som skulle matcha detta var:

2007 Seghesio Sonoma County Zinfandel, Kalifornien, USA

1996 Yarra Yering Dry Red #1, Victoria, Australien

Seghesios Zinfandel är alltid bra, och levererar typisk mörk frukt, med en lite pepprig avslutning. Däremot så var det kanske lite "overkill" till den milda kycklingen. Detta vin hade passat bättre till en rejäl grillad köttbit. Kultvinet från Yarra Valley i Victoria, Australien, Yarra Yering Dry Red #1 levererade dock verkligen över förväntan. Detta är en bordeaux-blend som domineras av cabernet sauvignon, med inslag av merlot, petit verdot och malbec också. Fjorton års lagring, i kombination med bra luftning i karaff, hade verkligen gjort vinet gott. Man möttes av komplexa dofter av röd frukt och lite läder. I munnen var det lent som sammet, med fint avslipade tanniner och en synnerligen vital frukt. Detta vin kunde ingen runt bordet få nog av. Tveklöst det bästa vin jag druckit i år! Tyvärr är en sådan här dyrgrip från 1996 svår att få tag på, men Seghesio finns på närmaste systembolag för 175 kr.

Till dessert serverades jordgubbar och glass. Det ena vinvalet var med andra ord givet:

2007 Vigna Sensa Nome Moscato d'Asti, Piemonte, Italien

2006 Tschida Sämling Beerenauslese, Burgenland, Österrike

Moscato d'Asti levererade i vanlig ordning väl till jordgubbarna, med sin svaga alkoholhalt och uppiggande bubblor med piggelinglass-smak. Tschidas Beerenauslese var mycket god också, med en honungsdrypande sötma som ändock balanserades av viss citrussmakande syra. Detta vin serverades till Nobelmiddagens dessert 2009, men idag tyckte jag att Moscaton passade lite bättre till jordgubbarna.

Efter att ha provsmakat åtta viner till god mat så var alla deltagare både glada och nöjda, och ingen såg sig tvungen att spotta ut något vin. Det blev med andra ord en synnerligen trevlig kväll, och upplägget som sådant fungerade väldigt väl för ett gäng intresserade vinamatörer. Jag hade nog trevligast av alla! Tack till Smådalarö Gård för god mat och en inspirerande vinlista att välja och vraka ur.

Teatergrillen

I veckan hade jag tillfälle till lite representation efter ett styrelsemöte, och vi hamnade på Teatergrillen, som brukar vara ett säkert kort, både vad gäller miljö, mat och dryck. Kändisfaktorn är också mycket hög. Från vårt hörnbord hade jag uppsikt över en melodifestivalartist, en minister, tillika partiledare och en välkänd chefredaktör, i samspråk med en ännu kändare journalist, författare och numera också agent (eller var det spion).

Till förrätt valde jag mycket välsmakande rökta pilgrimsmusslor. Varmrättsvalet föll sedan på den eviga favoriten Biff Rydberg. Här blev jag dock lite besviken. Vissa av köttbitarna var mycket röda, trots att jag beställt medium, och det var ingen riktig sting i såsen. Nej den bästa Biff Rydberg i Stockholm får man fortfarande på Prinsen, några kvarter bort.

Tyvärr var jag bilförare denna kväll, så vinkonsumtionen inskränkte sig till att smutta på ett halvt glas till varmrätten. Vinlistan på Teatergrillen är mycket duglig, och sträcker sig från vardagsviner till La Tache för 14 000 kr. Jag fastnade i vanlig ordning på Bourgogne-sidan. Mitt förstaval där, en Chambolle Musigny, var tyvärr slut, så det fick istället bli 2005 Bruno Clair Vosne Romanée Les Champs Perdrix. Denna vingård ligger faktiskt alldeles ovanför La Tache, men upplevelsen var nog många mil därifrån. Doften gav lovande röda bär, men sedan levererade vinet inte riktigt när jag väl smakade. Syrorna var höga och lite kantiga, och frukten var för gles för att hänga med i svängarna. Den här kvällens behållning var nog mer kändisskvaller än mat- och vinupplevelse tyvärr.

Comfort Food i Bryssel

Jag är nu på resande fot och tillbringar ett par dagar på konferens i Bryssel. Efter en hel dag instängd i ett underjordiskt konferensrum utan fönster, och med dålig luft, så var det härligt med en kvällspromenad genom centrala Bryssel. Vi strosar förbi Grand Place, som måste vara ett av världens vackraste torg. även då det är fyllt av hjorder av turister. Vi hamnar till slut på en restaurang som heter Falstaff, vid börshuset. Inredningen är genuin Art Deco och restaurangen har funnits på denna plats sedan 1903, och är nu t.o.m. klassad som historiskt monument. Med läget, på 19 rue Henri Maus, bara två kvarter från Grand Place, får man en lagom blandning av genuin upplevelse och turistfälla.

Maten som serveras är definitivt genuint belgisk, och paradnumret är givetvis "moules & frites", även om min äventyrlige bordsgranne satsar på en välstekt kanin som ser riktigt smaklig ut. Musslorna skopas upp med hjälp av ett tomt skal som används som en tång. Pommes frites doppas i kladdig majonnäs för att göra upplevelsen total. Det är inte någon enastående kulinarisk upplevelse, men härlig comfort food.

Detta är visserligen en vinblogg, men vår belgiske värd förbjuder oss mer eller mindre att dricka något annat än öl till denna belgiska nationalrätt. Jag kastar ändå ett getöga på vinlistan, och inser snabbt att värden har helt rätt. Utbudet består nämligen av husets röda, husets vita, husets rosé samt husets chardonnay, medan öllistan är betydligt längre. Molluskerna sköljs därför ner med en kall Leffe Blonde enligt instruktion. Jag hoppas istället att vinintresset kan stimuleras via några spännande inköp på flygplatsen imorgon.

Restaurang Grill

I fredags hade kära hustrun och jag nöjet att äta middag med några av mina nya kollegor, samt deras respektive. Vi hamnade på Grill, en av Melker Anderssons populära skapelser. Jag hade aldrig varit där förut, men det var kul, för det här är verkligen en restaurangupplevelse som går lite utanför det vanliga. Till att börja med så är inredningen helt galen. Man möts av en stor haj som hänger över baren. Sedan är restaurangen indelad i hela nio olika avdelningar, med helt olika teman, som gärna skall krocka så mycket som möjligt. Vi hamnade i den rustika jaktstugan, komplett med stort älghuvud på väggen.

Namnet Grill förpliktigar ju, så allt på menyn innehåller något grillat, även desserterna. Jag startade med vedugnsgrillade gambas med vitlök, pimiento och citron. Det var mycket gott, men jag har aldrig förstått varför man alltid behåller den sista biten skal på räkrumpan. Det blir ju lite kladdigt att skala när de redan ligger i en god sås. Till varmrätt blev det hjortkotletter "Alaska BBQ" med tranbär och kantareller. Perfekt grillat kött och härligt smakrika tillbehör, vad mer kan man önska. Middagen avslutades med vit choklad cheesecake med grillad ananas. Förvisso gott, men den kom inte riktigt upp i samma höjder som för- och varmrätt.

OK, hur var det nu med vinkonsumtionen? Jo, tyvärr så körde jag bil denna kväll, så det blev bara ett knappt glas till mig, men det innebar ju att man fick gott om tid att dofta och sörpla istället. Någon i sällskapet hade dessutom via Google hittat denna blogg, så med denna dubiösa merit jag fick omedelbart ansvar för vinlistan. Det fanns en hel del trevligt att botanisera bland, men jag fastnade till slut för 2003 Luigi Voghera Barbaresco. Detta är ett riktigt fylligt, strävt kött-vin som åtminstone matchade hjortkotletterna helt perfekt. Det är läder, fat och lite tobak i doften, men inte så mycket frukt. I munnen, lite örter och torkad frukt men framförallt rejäla tanniner. Detta är ingenting man bara sitter och sippar, utan det krävs mat, helst en rejäl röd köttbit, men då blir det också riktigt bra. Vinet kan inhandlas på Systembolaget för 199 kr.

Seglarhotellet, Sandhamn

Gårdagens födelsedag tillbringades där jag trivs bäst så här års, till sjöss. Vi packade in hela familjen i lilla båten och drog ut till Bullerö i ytterskärgården. Denna pärla är alltid trevlig att besöka, men vi var långt ifrån ensamma denna strålande sommardag. En svettig promenad över klipporna, fika och några friska dopp, sedan drog vi vidare norrut, mot Sandhamn.

Födelsedagsmiddagen var bokad på Seglarhotellets bistro. Gästhamnen var knökfull, men vi lyckades klämma in oss på kortsidan av en brygga. Väl uppe på uteserveringen hade vi bra utsikt över både vackra båtar och det vackra sommarfolket.

Seglarhotellet har en tämligen duglig vinlista, så det fanns en del spännande att botanisera bland. Till fördrink blev det ett glas Riesling från Clare Valley i Australien, 2007 Cockfighter's Ghost Riesling. En blommig doft, och sedan en smak som domineras av honungsmelon och persika. Ett behagligt lättdrucket vin på sommarterrassen, men ingenting som kan konkurrera med originalen från Tyskland.

Till varmrätten hittar jag en kär bekant i listan som jag inte druckit på ett tag, nämligen 2005 Argyle Pinot Noir från Willamette Valley i Oregon. Här pratar vi lätt Pinot Noir med hallontoner och lite plommon faktiskt. I munnen är det friskt fruktigt med mjuka tanniner och en ganska kort eftersmak, men mycket gott, och ett bra val i denna härliga sommarmiljö. Det är inte så dumt med födelsedag, när man får fira den på detta sätt.

Restaurang Sand, Båstad

Tennisveckan i Båstad brukar vara årets bästa arbetsvecka, då min huvuduppgift är att underhålla kunder och återförsäljare på bästa sätt i tennismetropolen. Nu har tennisveckan blivit två veckor, med såväl dam- som herrturnering. Våra sponsoraktiviteter ägde i huvudsak rum under den gångna veckan då damtennisen stod i välförtjänt fokus. Inga stora svenska framgångar, förutom en 15-årig uppstickare i första omgången, men grannlandet Danmarks stjärna tog sig ända till finalen, och bjöd på bra tennis.

Förutom tennis så blev det också några goda måltider i Båstad. Anrika Hotell Skansen har en utmärkt restaurang som heter Sand, som blev vårt tillhåll under ett antal kvällar. Första kvällens VIP-kunder fick njuta av ett väl tillagat ankbröst i en sojabaserad sås. Till detta serverades en 2006 Crozes-Hermitage Les Launes från Delas Frères. Det var en utmärkt matchning. Vinet var fylligt, smakrikt med generös björnbärsfrukt men också inslag av rött kött. Helt i min smak och finns på Systembolaget för 139 kr.

Då kunderna lämnat Båstad blev det dags att underhålla våra återförsäljare istället. Även de bjöds på god mat och trevliga viner. Till förrätt serverades en utmärkt spickeskinka med torkade tomater, rostad mandel och lökcreme. Den utvalda drycken till detta var en frisk, syrlig Pinot Noir från Margret River i Australien, 2006 Mad Fish Pinot Noir. Körsbärstoner och en angenäm kärvhet i eftersmaken som passade bra till maten. Detta vin fanns under 2008 som en tillfällig nyhet, men återfinns nu endast i beställningssortimentet för 131 kr.

Det australiensiska temat fortsatte även till varmrätten. Vi fick en delikat ugnsbakad röding, serverad med sparris, potatispuré och musselsås. Till detta drack vi 2007 Swan Bay Chardonnay. Producenten heter Scotchmans Hill, och de håller till i Victoria, i Geelong-distriktet, söder om Melbourne, nära havet. Detta är en ung, frisk Chardonnay med melon och honung i smaken, och varsam ekfatsbehandling. Även detta var en mycket angenäm bekantskap. Divine importerar, och en flaska kostar 149 kr i beställningssortimentet.

Totalt blev det tre middagar på Restaurang Sand under tennisveckan, och jag tyckte de skötte sitt uppdrag med bravur. Det är inte lätt att hålla sådan kvalitet på maten när det är stora sällskap som skall serveras, och restaurangen är fylld till bristningsgränsen kväll efter kväll. Dessutom bra matchning av viner lite utanför normalsortimentet. Jag kommer gärna tillbaka med mina gäster nästa sommar också.

Trädgårdshotellet i Åtvidaberg

Hur hamnar man på Trädgårdshotellet i Åtvidaberg? Jo, där finns en mycket trevlig golfbana, och det ligger nästan halvvägs mellan Stockholm och Göteborg. Med andra ord en ypperlig mötesplats om man vill lyxa till det med en golfhelg tillsammans med goda Göteborgsvänner. Men nu har jag upptäckt att det finns ytterligare ett skäl att leta sig dit, nämligen vinkällaren. 

Golfspelandet gick ganska bra, regnskurarna var korta och sällskapet glatt. Efter 18 hål väntade så en fyra-rätters middag i hotellrestaurangen. Menyn såg lovande ut, men tillhörande vinpaket var inte riktigt lika inspirerande. Jag frågade istället efter vinlistan, och fick då precisera om jag ville ha den långa eller den korta. Den långa givetvis! In kommer då en läderinbunden katalog av fantastiska klenoder som tydligen finns i källaren en trappa ner. Jag tappar fullständigt hakan då jag få se La Tache, Echezeaux, Chambertin och andra Grand Cru från Bourgogne. Listan på Bordeauxviner är minst lika imponerande. Här finns gott om vällagrad Premier Cru från 60-talet och framåt. Rhône-dalen är heller inte bortglömd med utmärkt Hermitage, Côte Rôtie, Chateauneuf du Pape och Gigondas. De flesta flaskor har dessutom minst 20 år på nacken, och oftast mer. Mycket få restauranger i Stockholm kommer ens i närheten av den här kvaliteten på viner, och det var definitivt inte något jag förväntade mig att hitta på en liten ort som Åtvidaberg. Priserna är dessutom synnerligen humana med tanke på kvaliteten. Det kommer att bli svårt att välja ikväll....

Förrätten, en kräft- och räkbakelse med ramslöksolja och gurknudlar, står redan på bordet. Mitt middagssällskap är hungriga efter motionerandet på golfbanan, så jag får skynda mig att välja någon lämplig första dryck. Efter viss beslutsvånda blir det en mogen Riesling från Rheingau, nämligen 1983 Balthasar Ress Kiedricher Sandgrub Riesling Kabinett. Färgen är djupt gyllengul. Doften domineras av petroleum, och sedan tittar lite aprikoser fram. I munnen får man mineraltoner, mera aprikoser, och en antydan av honung trots att vinet är helt torrt. Tidens tand har slipat av och integrerat syrorna, så vinet "är lent som en vågslipad Bohusklippa" som R så målande beskrev det. Det är första gången jag dricker 26 år gammal Riesling, men det ger definitivt mersmak. Tålamod i vinkällaren lönar sig nästan alltid.

Varmrätten är helstekt lammfilé med portvinssmörsås, sockerärtor, vaxbönor och en potatisquiche. Lammet för omedelbart tankarna till Rhône-dalen, men till slut blir det istället en Syrah från andra sidan Atlanten. 1998 The Ojai Vineyard California Syrah är ett blandvin av druvor från de tre vingårdarna Stolpman, Roll Ranch och Bien Nacido. Doften är lite rökig, med tydliga lädertoner. I munnen är det mörka körsbär, nästan kirsch och även mörk choklad. Det finns också gott om fint pulvriga tanniner kvar. Detta är riktigt gott, och matchar lammet väl. Ojai Vineyards viner brukar dyka upp som tillfälliga nyheter på Systembolaget, så håll ögonen öppna. 2004 Thompson Syrah var med i maj-släppet till exempel.

Måltiden avslutas med ost, och en god dessert, med tillhörande portvin. Sedan visar krögaren själv runt mig i källaren, så att jag verkligen får se dyrgriparna. Nu vet jag att det faktiskt ligger en flaska 1973 La Tache och bara väntar på mig i en källare i Åtvidaberg. Nästa gång slår jag till.....

Trädgårdshotellet

The Ojai Vineyard

Le Volte på Tvåkanten

En tråkig hotellkväll i Göteborg, förvandlades till en riktigt trevlig middag, när jag sprang på en f.d. kollega som var strandsatt precis som jag. Vi undvek räkmackan i hotellbaren, utan strosade istället ner för Avenyn. Mitt på paradgatan ligger restaurang Tvåkanten. Det är en väletablerad men ändå lite anonym krog, som jag inte besökt på säkert 10 år, men nu var det dags igen.

Vi blev placerade längst in i lokalen, precis vid vinkällaren. En glasvägg gav bra exponering för sådana godbitar som Chateau Latour, Roda I och Taylor Vintage Port. Vi beställde in varsin magnifik Biff Rydberg. Budgeten tillät tyvärr inte Chateau Latour till detta, så det fick bli 2005 Le Volte från Tenuta dell'Ornellaia, i Maremma, Toscana istället. Detta är vardagsvinet från producenten av kultvinet Ornellaia. Druvblandningen är 40% Sangiovese, 30% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. För 149 kr på Systembolaget får man ett trevligt och matvänligt vin, med mörka bärdofter. I munnen följer mjuka tanniner, bra fyllighet och sötfruktig smak av körsbär och plommon. Både jag och middagssällskapet blev mycket nöjda med såväl mat, vin som jobbskvaller. Avenyn i Götet är inte så dumt!

Restaurang Hälsingborg

I veckan hamnade vi på Restaurang Hälsingborg på Mäster Samuelsgatan. Deras koncept är enkelt, men mycket tilltalande. Det erbjuds tre tre-rätters menyer med tema Hav, Gård eller Skog. Sedan kan man kombinera rätter valfritt från de tre menyerna, till det humana priset 385 kr. Till varje meny finns också ett vinpaket i två storlekar. Tyvärr var jag bilförare denna kväll och fick bara smutta på ett glas vitt till varmrätten, men C försåg sig med det lilla vinpaketet. Matchningen med maten syntes vara god, men de utvalda vinerna var inte namngivna vare sig på menyn eller i vinlistan. Man köpte alltså sitt vinpaket i blindo, vilket förvisso kan vara spännande, men särskilt bra konsumentupplysning är det inte. Därav också mina mycket knapphändiga noteringar nedan:

Till förrätt åt vi bägge gudomliga halstrade pilgrimsmusslor i en apelsin och curry-sås. Det var kvällens höjdpunkt. Vinpaketet levererade här en blommig Pinot Gris från Alsace, som jag tyvärr bara fick sniffa lite på. Till varmrätt njöt jag av en röding med gremolata och gulbetor, medan C valde vildsvin. Jag fick ett litet glas Soellner Gruner Veltliner till detta som klarade av att matcha den syrliga gremolatan väl. C:s vildsvin fick sällskap av en argentinsk Shiraz som var en riktig fruktbomb. Till efterrätten serverades en delikat Muscat de Rivesaltes som jag önskade jag hade fått ett eget glas av. Kort sagt, ett mycket trevligt restaurangbesök med mycket bra mat till humana priser, och väl matchade viner, men skriv för sjutton ut vad som serveras, särskilt som den trevliga serveringspersonalen endast var måttligt vinkunnig.

Viner från Konstnärsbaren

Idag hade jag återigen nöjet att få göra ett krogbesök å tjänstens vägnar. Vi hamnade på Konstnärsbaren, eller kort och gott KB, en väl insutten institution som funnits på Smålandsgatan mellan Birger Jarlsgatan och Norrmalmstorg sedan 1931. De håller dock fortfarande stilen med bra klassisk mat, och en lugn miljö, där det faktiskt går att föra en affärskonversation i normal samtalston.

Vinlistan är inte enorm, men svenskt lagom, med väl utvalda viner och trevliga små beskrivningar. Det är en viss frankofil slagsida, men inte mig emot! Jag håller mig alltså till Frankrike ikväll och det blir inledningsvis en Crozes Hermitage, 2006 La Petite Ruche från M. Chapoutier. Detta 100% Syrah, kryddig peppar, mörk frukt, smakrikt och välgjort, men inget som kommer att fastna i mitt minne länge.

Till varmrätten väljer vi fisk. Jag får in en delikat grillad röding, och till detta passar 2007 Domaine Vacheron utmärkt. Detta är en mycket ren och krispig vit Sancerre med både äpple och citrustoner. Jag tyckte den var riktigt bra, men så har jag också sedan länge varit svag för Sancerre och dess grannar i den övre Loire-dalen. Det är alltid kul att komma tillbaka till gamla favoriter, och se att de håller än, både vad gäller restauranger och viner.

Oljebaren och Jean-Luc Thunevin

För ett par dagar sedan var jag på Oljebaren på Torsgatan i Stockholm. Detta är en liten, gemytlig bistro, som också säljer egenimporterade olivoljor, därav namnet. Vi åt gott, men upptäckte också ett mycket trevligt vin. Vår servitör, som var både kunnig och entusiastisk, rekommenderade 2005 Cuvee Constance från Domaine Calvet-Thunevin, och vi är glada att vi lydde rådet. Fylligt, fruktigt med sötaktig strävhet. Jag får associationer till både körsbär och lite mörk choklad, uppbackat av mineraltoner. Mumsigt! Cuveen är en blandning av 45% Grenache, 45% Carignan och 10% Syrah, och vinet kommer från byn Maury i södra Frankrike, inte långt från spanska gränsen. 

En av herrarna bakom vinet är Jean-Luc Thunevin, som skapat St Emilions mest omtalade vin, Chateau Valandraud. Detta är också ett av de dyraste Bordeaux-vinerna, så jag lär inte få tillfälle att dricka det i första taget. Men Thunevin har också relativt nyligen lanserat sitt senaste projekt, 2005 Bad Boy, gjort på inköpta Bordeaux-druvor, mestadels Merlot. Servitören pratar engagerat även om detta vin, och visar stolt upp en flaska från hyllan. Den får vi prova vid nästa besök. Man kan också hitta Bad Boy i beställningssortimentet för 199 kr, om man inte har vägarna förbi Oljebaren. Vinovativa importerar alla Jean-Lucs viner.

www.vinovativa.se