Flotsam & Jetsam

Äkta paret Chris och Suzaan Alheit skapade Alheit Vineyards så sent som 2010, men de har redan nått kultstatus, och deras vita vingårdsbetecknade viner säljer slut så fort de släpps. Läs gärna deras hemsida, där de ingående beskriver sin vin-filosofi. Det kan få de flesta vin-fantaster på fall.

Nigab representerar Alheit in Sverige, men tyvärr finns bara ett fåtal flaskor i deras restaurang-sortiment. Privatimport kanske?

Alheits viner är normalt ganska dyra, men förra året lanserades Flotsam & Jetsam som deras instegsviner. Det finns en röd Cinsault och en vit Chenin Blanc. Båda är gjorda på druvor från äldre vinstockar, "bushvines", som inte har bevattnats.

Jag hade nöjet att dricka 2016 Flotsam & Jetsam Cinsault igår. Det är ett relativt alkoholsvagt vin för sydafrikanska förhållanden, bara 12%, med en ljus röd färg. Det kändes lite som att dricka en sydafrikansk variant av Beaujolais Nouveau. Det var lätt, friskt, fruktigt och kul. Det är ett rött vin som passar den heta afrikanska sommaren perfekt. Jag rekommenderar servering lätt kyld vid poolkanten.

The Unusuals Wine Show

Jag har nyligen upptäckt en trevlig liten oberoende vinbutik bara 5 minuter från kontoret, som heter Wine Menu. Den är perfekt placerad för en kort avstickare under lunchen. Teamet bakom Wine Menu ordnade för några veckor sedan en mycket trevlig vinprovning, kallad The Unusuals. Fokus var på druvor som inte är så vanliga i den sydafrikanska vinindustrin, även om många av dem är välbekanta för européer.

Upplägget var mer som en vinmässa än en organiserad provning. Cirka 40 olika producenter hade bjudits in att presentera sina viner i en lokal på anrika Wanderer's Club, men enbart viner gjorda på ovanliga druvor fick medverka. Det innebar att även väletablerade producenter kom dit med bara en eller två flaskor ur sitt stora sortiment, och små producenter med udda druvor fick en chans att skina. Nästan alla viner som erbjöds hade jag aldrig ens sett förut. Mycket spännande!

Med 40 producenter på plats är det omöjligt att redovisa allt, men här är några av mina höjdpunkter, som också resulterade i inköp. Thelema presenterade en mycket trevlig och modest prissatt torr Muscat de Frontignan som kommer att bli vårt pool-vin framöver. Från Hughes Family Wines i Malmesbury provade vi Nativo. Det är en vit blend med huvudsakligen viognier, men kompletterat av chenin blanc, grenache blanc och rousanne. Mycket intressant och mycket gott!

David Sadie öppnar nästa flaska

Raats Family var där med sina Cabernet Franc-viner (som inte är så ovanliga), och jag blev förförd. Deras bästa 2013 Cabernet Franc är ganska dyr med sydafrikanska mått, men det blev inköp ändå. Kvällens absoluta stjärna var dock David Sadie. Han driver en liten vinproducent i Swartland, tillsammans med sin fru Nadia. Han presenterade två blends under kvällen, och jag föll för bägge två.  Den vita heter Aristargos och är komponerad av chenin blanc, rousanne, clairette blanche, viognier och semillion. Det röda heter Elpidios och blandar friskt sydfranska druvor som syrah, carignan, cinsault, grenache och mixar sedan in lite pinotage också. Bägge vinerna är mycket komplexa, smakrika och spännande. Verkligen kul att upptäcka. Det fick bli en låda av vardera.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig vinkväll med många nya bekantskaper. Jag hoppas att detta blir ett årligen återkommande arrangemang.

Jeroboam - helt rätt flaskstorlek

För att fira återkomsten till Sydafrika efter Sverigesemester, så bjöd vi in den svenska kolonin i Dainfern till kalas. Trettio glada landsmän dök upp, så det var tur att det var knytis. Jag bjöd på nygrillad impalakorv och höll baren öppen. Med så många gäster så var det ett ypperligt tillfälle att få öppna en stor flaska. Jag hade en Jeroboam (3 liter) med 2005 Annandale Shiraz från Stellenbosch liggande på lut. Jag drog ut korken i god tid och luftade med hjälp av en rymlig karaff.

Det här vinet har legat inte mindre än 8 år på ekfat. Det är ofattbart länge, och borde resultera i att allt smakar träbit. Så är dock inte alls fallet. Den yppiga mörka Shiraz-frukten står emot ekfaten på ett imponerande sätt, och tanninerna är ovanligt sansade. Det var helt enkelt ett mycket gott vin, och den stora flaskan tömdes i rask takt. Så mycket trevligare än en treliters bag-in-box......

En glad kväll på Grappe

Under den alltför korta sommarsemestern i Sverige hade jag ambitionen att i alla fall få till minst ett besök på vinkällaren Grappe. Jag har ju några dammiga flaskor liggande där, som behöver ses om, och ibland även drickas. Det blev faktiskt av, och det var en mycket lyckad kväll.

Efter en rask promenad genom ett sommarvarmt Stockholm, så kändes det bra att inleda med ett svalkande vitt. Det fick bli 2008 Künstler Kirchenstück Riesling Kabinett Trocken. Jag är svag för bra riesling från Rheingau, och den här flaskan gjorde ingen besviken. Mycket druvtypisk, med lite begynnande mognad. Ett perfekt sommarvin.

Till varmrätten, en mycket vällagad kyckling med oliver och tysk potatissallad, korkade vi upp kvällens stjärna, 2004 Mazy-Chambertin Grand Cru från producenten Armelle & Jean-Michel Molin. Vilket vin! Doften ur glaset påminde mig om en hel blommande rosenträdgård, parfymerad, sofistikerad och spännande. I munnen en underbar balans mellan de röda bären, syrlighet och väl avslipade tanniner. Helt enkelt en röd bourgogne när den är som bäst. Varför hade jag bara en flaska av denna juvel?

Lynx, La Bri och Maison

I Lynx Wines monter på Winter Sculpture Fair fanns såväl ägaren själv, Dieter Sellmeyer, som den unge vinmakaren, Helgard van Schalkwyk, på plats för att presentera sina viner, och vi får en trevlig pratstund. Jag blir nyfiken på deras prestigevin, som helt enkelt heter The Lynx. För 400 rand, (drygt 200 kr) så är det nog det dyraste vinet på hela festivalen. Helgard berättar att druvsammansättningen kan variera kraftigt från år till år. Ambitionen är helt enkelt att göra det absoluta bästa vinet från varje årgångs druvor, och det är inte alltid samma druvor som utgör det bästa materialet. 2013 så var t.ex. The Lynx en Rhône blend, medan 2014 är en Bordeaux blend, med huvudsakligen cabernet sauvignon, för det var de bästa druvorna det året. Vinet är en raritet för endast två tunnor tillverkades, så jag var givetvis tvungen att investera i en flaska. Jag fastnade också för deras nyligen buteljerade 2015 Cabernet Sauvignon, och 2014 Shiraz. Välgjorda, bra viner, för under svenska hundralappen, som kommer att fungera perfekt under den annalkande sydafrikanska vintern.  

Nästa stop blev grannmontern, där tjejerna från La Bri höll till. Jag fick träffa vinmakaren, Irene Waller, till höger på bilden, som mycket entusiastiskt beskrev sina viner. Hon avslöjade att hennes egen favorit är 2013 La Bri Syrah. Här har hon också blandat i 2 procent viognier, som pressas och får jäsa tillsammans med syrah-druvorna, vilket gör vinet lite mjukare och mer balanserat. Efter provsmakning var det bara att hålla med. Jag provade även Irenes Bordeaux blend, 2013 La Bri Affinity, med knappt 50% cabernet sauvignon, följt av merlot, cabernet franc och petit verdot. Här finns ganska kraftiga tanniner, som kommer att tjäna på ytterligare några års lagring. Det sista vinet som provades var 2015 La Bri Chardonnay (jag vet, fel ordning). Här har Irene åstadkommit ett mycket smakrikt och charmerande vin, med varsam ekfatslagring. Hon använder begagnade 300 liters tunnor där vinet får vila i nio månader, efter jäsning. Härliga toner av både citrus och syrliga gröna äpplen, som får det att vattnas i munnen. En ny favorit!

Det blev även ett stopp hos Maison, vars goda Shiraz jag har njutit av tidigare. Den nya årgången, 2013, smakade utmärkt, med mörka körsbär i fin balans. Den färgade damen nedan var en ypperlig säljare, och lyckades nästa pracka på mig två lådor, men jag värjde mig och nöjde mig med en. Däremot föll jag pladask för deras 2014 Maison Viognier. Här blandas aprikoser och persikor med ett syrligt citrus-bett som är svårt att motstå. Det blev två lådor ändå.....

Härligt att få upptäcka nya favoriter. Winter Sculpture Fair kommer att fortsätta vara en "måste aktivitet" så länge vi bor här. I år njöt vi också av en underbar picknick i gröngräset, tillsammans med sex glada vänner. Bättre vuxen-utflykt får man leta efter.

www.lynxwines.co.za
www.labri.co.za
www.maisonestate.co.za

Simonsig Tiara

Simonsig Estate, strax norr om Stellenbosch, på vägen mot Paarl, är en stor och väletablerad producent. Här finns goda möjligheter att ta hand om vinturister, med ett rymligt provningsrum och en utmärkt restaurang kallad Cuvée. Trots storskaligheten, så är det fortfarande ett genuint familjeföretag, som ägs och drivs av familjen Malan. Jag åt lunch där för en tid sedan, och kunde ju inte motstå att också titta in i vinbutiken. Där fanns ett gott utbud av äldre årgångar, vilket jag uppskattar, så jag slog till på en 2005 Simonsig Tiara.

Idag var det dags för söndagsgrillning, och då tyckte jag att denna bordeaux-blend kunde passa bra. Årgång 2005 av Tiara är gjord på 65% cabernet sauvignon, 29% merlot, 4% cabernet franc och 2% petit verdot. Med denna klassiska druvblandning är det inte konstig att Bordeaux-attribut som svartvinbärsfrukt och blyerts dyker upp. Tanninerna är ganska kraftiga, men väl balanserade av frukten. Det här är ett vin som passar helt perfekt till en grillad köttbit med en stor klick vitlökssmör på toppen. Personligen tycker jag nog att detta är den bästa sydafrikanska bordeaux blend som jag har smakat. Vinet har 11 år på nacken men är mycket njutbart idag. Bravo!

Safari-champagne

I år firades All Hjärtans Dag på Tau Safari Lodge i Madikwe National Park. Det är ett fantastiskt ställe, där man bor i små hyddor utefter ett stort vattenhål, dit nästintill hela Afrikas fauna kommer ner för att dricka.

Som uppvärmning inför eftermiddagens "game drive" med ranger Mike så njöt vi av Piper Heidsieck Rosé Sauvage.

Detta är en mörkt färgad rosé med kraftig smak. Den är gjord enbart på pinot noir och pinot meunier. Här finns röda bär, nästan med rödvinskaraktär, kombinerat med frisk grapefrukt. Vi drack den som aperitif i den afrikanska hettan, men den skulle ha fungerat väl så bra som måltidsdryck. Det här är en ganska annorlunda rosé-champagne, ett kraftfullt, smakrikt vin helt i min smak.

Newstead Wines - Plettenberg Bay

Under jullovet så blev det några sköna dagar på den fina stranden i Plettenberg Bay, beläget i det område i södra Sydafrika som brukar kallas för "Garden Route". Sol och bad i all ära, men strandlivet brukar göra mig lite rastlös. Jag vill hellre göra utflykter och upptäcka nya saker. Vad passar då bättre än att besöka vingårdar? Plettenberg Bay är dock inte känt som något större vindistrikt. Jag blev därför glatt överraskad när jag upptäckte några väldigt lokala viner på vinlistan vid ett restaurangbesök. Vi drack en mycket trevlig chardonnay från Newstead Wines till den färska fisken. Det här stället måste jag hitta tänkte jag.

Det visade sig inte vara så svårt. Newstead ligger bara 500 meter från N2-landsvägen i den lilla byn The Crags, strax utanför Plettenberg Bay, i riktning mot Port Elizabeth. Anläggningen imponerar verkligen. Man kör igenom en stor vitkalkad entré, och följer en grusväg längs spikraka rader av perfekt uppbundna vinrankor, utan tillstymmelse till ogräs någonstans.

Vi välkomnas till vinprovningen av ägaren själv, Doug Lund. Han är en mycket framstående hästpolospelare, och har representerat Sydafrika i landslaget i många år. Nu kombinerar han vinodlandet med jobbet som polotränare. Han och hans fru Sue köpte fem hektar mark här 2006 och planterade vin. Första årgången presenterades 2012, så det är fortfarande en ganska ung verksamhet. Doug är inspirerad av Nya Zeeland och deras viner, eftersom han har tillbringat en del tid där. Han menar att det lite kyliga och fuktiga kustklimatet kring Plettenberg Bay liknar det i Nya Zeeland. Därför är det en syrlig, frisk sauvignon blanc som är huvudattraktionen, kompletterat av en fräsch oekad chardonnay, som vi redan stiftat bekantskap med på restaurangen kvällen innan. Doug gör även en utmärkt mousserande rosé, mestadels på pinot noir, med 17% chardonnay.

Nästa projekt är en röd pinot noir utan bubblor. Vid vårt besök var detta vin ännu inte buteljerat. Jag hade hoppats på ett prov från tunnan, men så långt kom vi tyvärr aldrig. Jag anmälde dock mitt intresse för sortimentsutökningen, och bara tre dagar efter vårt besök fick jag ett telefonsamtal som meddelade att det nya vinet nu var tillgängligt. Jag måste ha varit en av de absolut första kunderna. 2015 Newstead Pinot Noir går i den lätta stilen, med ljus färg, låg alkoholhalt, mjuka tanniner, och härliga smultrontoner. Det är ett perfekt sommarvin, serverat lätt kylt.

Sydafrikas Bourgogne

Hermanus är en liten ort på Sydafrikas sydkust, belägen ca. 90 minuter med bil från Kapstadens flygplats. Det råkar vara en av världens bästa platser för att få se valar nära land, så hit vallfärdar turister under valsäsongen, september till november varje år. Så gjorde även vi i höstas. Det blev en härlig långhelg vid havet, med valar som tumlade runt i vågorna bara 20 meter från de klippor som vi stod på. Ganska mäktigt! Dag två var dock vädret uruselt. Det var regn och dimma som påminde mig om Göteborg en kulen höstdag. Därför passade det bra att utforska traktens vingårdar istället. Prova vin kan man ju oftast göra under skyddande tak.

Bara knappa 15 minuter från Hermanus stöter man på de första vingårdarna. De ligger i en dalgång som sträcker sig upp från kusten i nordöstlig riktning. Området kallas Hemel en Aarde Valley (fritt översatt från afrikaans blir det Himmel och jord-dalen). Området skulle också lätt kunna kallas Sydafrikas Bourgogne. Här är klimatet mer tempererat än på andra platser, tack vare de kalla och fuktiga havsvindarna som sveper in. Det gör att mer värmekänsliga druvor, såsom pinot noir, trivs bra här.

Vårt första stopp blir Bouchard Finlayson. Vingården grundades 1989 av Peter Finlayson och Paul Bouchard (från Bourgogne). Peter var redan då känd som pinot noir-pionjär i dalen, efter att ha varit med om att starta upp närliggande Hamilton Russell.

Bouchard Finlayson har idag ett ganska brett sortiment, men det är de klassiska bourgogne-druvorna, pinot noir och chardonnay som dominerar. Flaggskeppet heter Galpin Peak Pinot Noir. Nuvarande årgång på hyllorna är 2012, men efter en pratstund med Mr. Finlayson själv lyckades jag också lägga vantarna på några äldre årgångar som han rekommenderade, nämligen 1995 och 2007. Det skall bli mycket spännande att smaka dem så småningom. 2012:an fick jag prova på plats, och den är utmärkt. Den har lite kraftigare karaktär än sina kusiner från Bourgogne, med mörka bär, plommon och körsbär. Det finns bra med både tanniner och syra så lagringspotentialen är god.  Själv tycker jag att det är Sydafrikas bästa pinot noir, även om den numera får ordentlig konkurrens från en annan producent längre upp i dalen (mer om detta senare).

Ett annat vin jag verkligen fastnade för var 2013 Bouchard Finlayson Hannibal. Detta vin förenar verkligen det bästa från Frankrike och Italien, eller hur skall man annars tolka denna unika druvblandning: 39% sangiovese, 35% pinot noir, 10% nebbiolo, 9% syrah, 4% barbera och 3% mourvedre. Det är ett lättillgängligt men samtidigt seriöst vin. Det finns massor av härlig körsbärsfrukt, i fin balans med syran. Vi drack det till pastamiddagen i Hermanus samma kväll och det smakade utmärkt. En flaska var tyvärr korkskadad, men när vi gjorde ett återbesök nästa morgon så byttes den omedelbart ut. Bra kundservice!

Efter detta mycket lyckade vingårdsbesök fortsatte vi högre upp i dalen, och nästa stopp blev Newton Johnson Family Vineyards. Det är den vinproducent, möjligtvis tillsammans med Hamilton Russell, som kan ge Bouchard Finlayson en match om titeln Sydafrikas pinot noir-mästare. Newton Johnson är verkligen ett familjprojekt. Det grundades 1995 av Dave och Felicity, men nu har sönerna tagit över. Gordon Newton Johnson är vinmakare, tillsammans med sin fru Nadia, och brorsan Bevan tar hand om marknadsföringen.

Här finns mycket gott att prova. Deras top-of-the-line Chardonnay är mycket bra, och tilldelades just fem stjärnor i Platters vinguide. De har en syrah/mourvedre blend som heter Granum, som också är utmärkt. Sedan finns det en syrah/grenache/mourvedre som kallas Full Stop Rock som också föll mig i smaken. Jag provade också en Walker Bay Pinot Noir, gjord på druvor från yngre vinstockar, som går i den lättare stilen. Jag hade ju dock spetsat in mig på att få prova deras berömda Newton Johnson Family Vineyards Pinot Noir, men den var helt slutsåld! Vi kunde inte ens provsmaka. Jag var minst sagt förtvivlad. Men när vi nästan var på väg ut genom dörren så kom killen bakom disken på att han faktiskt hade några få magnum-buteljer kvar. Min dag var räddad. På kvällen åt vi en mycket god middag på deras restaurang, och då fanns den åtråvärda flaskan på vinlistan, så jag fick äntligen smaka. Mycket välgjord, mycket god, men lättare, syrligare, med mer röda bär än Bouchard Finlayson.

PS. I den nyutkomna upplagan av Sydafrikas vinbibel, Platters, var det bara två pinot noir viner som hedrades med högsta betyget, fem stjärnor: Bouchard Finlayson Galpin Peak och Newton Johnson Family Vineyards. Mycket välförtjänt om ni frågar mig.

My Wyn - världens bästa vinprovning

Ni som följer vinspalten känner redan till My Wyn. Jag stötte på dem på en vinfestival här i Johannesburg i maj, och skrev lite om dem redan då. Men när vi nu var i Franschhoek ville jag verkligen besöka dem på plats. De är så små att det inte finns någon riktig distribution av deras viner, så det bästa sättet är att köpa direkt. Först gällde det dock att hitta dit.

Dieu Donné är en av de trevligast belägna vingårdarna i Franschhoek, högt upp på den norra bergssluttningen, med en vidsträckt utsikt över dalen. Vid infarten till Dieu Donnés parkering, så finns en liten skylt som visar vägen till My Wyn, som ligger ännu högre upp på bergssluttningen. Vi var i Franschhoek under lågsäsong, och då har de normalt inte öppet för provningar. Jag ringde dock numret på skylten, och fick tala med Jacoline. Hon kunde tyvärr inte ta emot oss just då, för de var iväg för att hämta en ny hund, men det gick bra att komma nästa dag, klockan 11. 

Från skylten vid Dieu Donnés parkering följer man ett smalt och kraftigt stigande traktorspår i ca. 800 meter. Vi mötte en annan bil som undrade om vi hade kört vilse. Så småningom kommer man fram till en stor villa med en magnifik utsikt. Här håller Jacoline, Johan och alla deras hundar till. Jacoline är vinmakaren, men Johan har nog också ett finger med i spelet, eftersom han jobbar som framgångsrik vinkonsult åt många av Franschhoeks vinproducenter. Vinproduktionen sker i källaren på deras villa. De har inga egna odlingar, utan köper in druvor från de bästa odlarna. Johan har via sitt jobb bra kontakter och kunskaper för detta. Allt är småskaligt och hantverksmässigt. Källaren rymmer max 5-6 vinfat åt gången, så det finns högst naturliga produktionsbegränsningar.

Efter en tur nere i källaren så gick vi upp till deras soliga balkong. Där satt vi sedan och njöt av utsikten, vinerna och god konversation i hela tre timmar. Det var den i särklass trevligaste vinprovning jag någonsin upplevt. Vi fick i lugn och ro prova igenom hela deras sortiment medan våra söner lekte med deras många hundar, och Johan kunnigt föreläste om de olika vinerna.

Allt vi provade var bra, men här är några höjdpunkter:

2012 My Wyn MCC Brut är nog det bästa sydafrikanska bubbel jag provat. Det är gjort på klassiska champagnedruvor, 69% chardonnay och 31% pinot noir, och skulle klara sig bra i en blindprovning mot standardchampagner. 2012 My Wyn Shiraz Viognier är ett smakrikt, väl balanserat vin som jag gärna dricker ofta. Deras Merlot och Petit Verdot är båda utmärkta. Bland de röda så är dock den merlot-dominerade Bordeaux-blenden, 2012 Les Grandes Horisontalas deras bästa vin. Det är definitivt ett av de bästa röda sydafrikanska vinerna jag hittills provas, så balanserat, nyansrikt, med flera lager av smaker, utan att bli överväldigande. Bravo!

Om ni är i Franschhoek, om ni har möjlighet, ring Jacoline och boka en vinprovning på My Wyn. Ni kommer inte att ångra er. (Telefonnumret står på skylten ovan.)

På turné i Franschhoek

Även om det inte har skrivit så mycket på bloggen på sistone, så njuter vi varje vecka av goda sydafrikanska viner. Det blir dock lite tjatigt att skriva om varje flaska. Istället tänkte jag nu dela med mig av några härliga vingårdsbesök, när vi sakta men säkert betar av Sydafrikas många vindistrikt.

Cirka 30 km nordöst om Stellenbosch ligger den fantastiskt vackra Franschhoek-dalen. Här odlades tidigare mestadels frukt, men successivt har marken planterats om med vinrankor, och det är vi alla tacksamma för. Frukt i all ära, men detta är nu ett av de absolut bästa vinområdena i Sydafrika, och vingårdarna ligger tätt, på ömse sidor om landsvägen som går genom dalen. Här är också vinturismen väl utvecklad, med fint utrustade vinprovningsrum, parkliknande trädgårdar med picknick-bord, och dessutom många bra restauranger.

Vi hade ordnat boende mitt i dalen, på vingården La Chataigne, ägd av svenskättlingen Richard Parkfelt. Han hyr ut välutrustade och smakfullt inredda stugor för självhushåll, alldeles nere vid Berg River, ca. 7 km från Franschhoeks huvudort. På vägen ner till stugorna kör vi förbi en liten odling av bush vines, dvs vinrankor som växer fritt som buskar utan att vara uppbundna på något sätt. Nästa dag berättar Richard att detta är Semillion-plantor, som planterades redan 1942. Nu är avkastningen från dessa gamla vinrankor mycket låg, så han kan bara göra sitt Semillion-vin de år då skörden är tillräckligt god. Vi lyckades få tag på några flaskor, och det är ett smakrikt fynd för 110 rand. Alla Richards viner är bra, lättillgängliga både prismässigt och att dricka. Kolla in www.lachat.co.za. Extra kul är att han personligen signerar alla flaskor, istället för traditionella etiketter.

En annan trevlig vingård vi besökte i dalen var Môreson. De gör en utmärkt pinotage kallad The Widow Maker (fråga mig inte varför). Vi gillade också deras Mata Mata, en Bordeaux-blend dominerad av merlot och cabernet franc. Av de vita så var Mercator Chardonnay klart bäst. På gården finns också en utmärkt restaurang: Bread & Wine. Det är svårt att hitta ett bättre lunchställe i Franschhoek.

Andra vingårdar värda att nämna är Akkerdal (närmsta granne med La Chataigne) och Dieu Donné. De är varandras raka motsatser, men vinerna är mycket goda på bägge ställena. Akkerdal är en riktig bondgård, där man möts av traktorer och skällande hundar. På Dieu Donné ser man inga traktorer, men där finns istället ett ombonat vinprovningsrum med vidunderlig utsikt över Franschhoek-dalen, och en exklusiv restaurang kallad La Rocha. Bägge uppläggen har sin charm.

Vår absolut bästa vinprovning i Franschhoek ägde dock rum på My Wyn, men den upplevelsen kräver ett alldeles eget blogginlägg.......  

Slaget om Auxey Duresses

Jag lämnade den sydafrikanska vintern med strålande sol och temperaturer runt 20 grader, för att komma hem till svensk midsommar med 13 grader och spöregn. Då är det åtminstone en tröst att få återse sin vinkällarskrubb, som än så länge är ganska välförsedd med mestadels europeiska viner.

Grillningen i regn på midsommarafton fick därför sköljas ner med två väl valda bourgogner från min favoritby, Auxey Duresses. Den ena kommer från Domaine Michel Prunier & Fille, 2009 Clos de Val Auxey Duresses Premier Cru. Vin nummer två är Domaine Lafouge, 2011 La Chapelle Auxey Duresses Premier Cru. Michel Prunier med dotter är ju vår hovleverantör av bra bourgogner till vettiga priser sedan många år tillbaka. Domaine Lafouge upptäckte jag bara härom året, då deras vin serverades till prinsessan Madeleines bröllopsmiddag.

Bägge vinerna har en härlig doft av röda bär. I munnen så har Clos de Val lite mera jordgubbskaraktär, medan La Chapelle drar mer åt hallon-hållet. De är båda välbalanserade med mjuka tanniner och frisk syra. I slaget om den bästa Premier Cru'n från Auxey Duresses så är kampen jämn, men jag tycker nog att Michel Prunier avgår med segern. Hans Clos de Val har lite mer komplexitet och djup, men det kan definitivt bero på de två extra åren i flaska. Det ska bli spännande att smaka La Chapelle igen om ett par år. Då kanske den har kommit ikapp, för potentialen finns där.

My Wyn - Franschhoeks minsta vinproducent

Tack vare ett tips på denna blogg, från Per på BKWine, så kände jag faktiskt till lite om My Wyn redan. När jag såg att de skulle presentera sina viner på Winter Sculpture Fair så var det i sig skäl nog att åka dit. Detta är den absolut minsta vinproducenten i Franschhoek, med en årlig produktion på under 10 000 flaskor. Deras viner går inte att få tag på i handeln. De har endast direktförsäljning från vingården, och lite export till Schweiz, Tyskland och Nederländerna. Deras ställe ligger oerhört vacker, men otillgängligt, längst upp på sluttningen bakom Dieu Donné, med utsikt över hela dalen. De sista 700 meterna är guppig grusväg som avskräcker många besökare. Jag har tyvärr inte varit där själv ännu, men jag såg skylten till dem då jag besökte Dieu Donné.

Ägare och vinmakare är Jacoline Haasbroek. Hon köper in druvor, gör allt i liten skala, och experimenterar och provar sig fram. Hennes make, Johan, är också i vinbranschen, men han konsultar mest åt andra producenter. Jag hade nöjet att träffa dem båda två och fick en mycket personlig guidning genom deras sortiment. Vi började med ett mycket trevligt mousserande, som har fått mogna på ekfat, vilket har resulterat i ett fylligt vin, men med full fräschör. Sedan fortsatte vi med deras 2014 Sauviognier. Som framgår av namnet är detta en blend, bestående av 46% sauvignon blanc, och 54% viognier, som har fått ligga 11 månader på franska ekfat. Endast två fat är producerade. Doften är förförande, men mängder av tropisk frukt, och lite citrus i bakgrunden. Detta är ett vin som man knappt behöver smaka. Det räcker med att bara njuta av att sticka näsan i glaset. I munnen är det dock lika imponerande, med en lång härlig eftersmak. Detta är ett av de bästa vita vinerna som jag har stött på här i Sydafrika, för ynka 130 rand.

Vi avslutade provningen med deras prestige-vin, 2012 Les Grandes Horisontales. Detta är en röd bordeaux-blend bestående av fem olika druvor, men den exakta kompositionen är en hemlighet. Jag gissade dock på en ganska stor andel merlot, och då nickade Johan instämmande. Vinet är mycket tilltalande redan, men kan nog lagras ytterligare några år. Tanninerna är mjuka och fint integrerade, och kompletteras av mörk frukt och ganska stor komplexitet. Vinet har fått mogna 26 månader i franska ekfat. Det påminner mig egentligen mer om en fyllig Bourgogne än en Bordeaux. Jag blev mycket förtjust i detta vin, väl värt sina 250 rand. När jag kommer till Franschhoek så kommer My Wyn att vara överst på min lista över vingårdar att besöka.

La Chataigne - från Hovås till Franschhoek

Medan jag stod och provade vin på Winter Sculpture Fair, så ringde mobilen, och jag förde ett kort samtal på svenska med kära hustrun. När jag lagt på blev jag till min stora förvåning tilltalad på svenska av en av de tillresta vinmakarna från Franschhoek. Det visade sig vara Richard Parkfelt från La Chataigne. Jag gick givetvis över dit för en pratstund, och lite vinprovning. Denne trevlige man visade sig ha tillbringat sin barndom i Hovås, med en svensk mamma och sydafrikansk pappa. Vid 14 års ålder flyttade han tillbaka till Sydafrika, och sedan år 2000 driver han La Chataigne, ett litet boutique winery vid infarten till Franschhoek. Hans svenska uttal är fortfarande helt perfekt, och han låter verkligen som en Hovås-bo.

Richards viner visade sig också vara trevliga bekantskaper. Jag började med att prova 2014 Kastanje, ett vitt vin gjort på 94% chenin blanc och 6% semillion. Det var som att doppa näsan i en hel fruktskål med tropiska frukter. Smakrikt, krispigt och fräscht med en lång härlig eftersmak av mogen melon. För det ringa priset av 60 rand kändes det nästan som stöld när jag beställde en låda. Enbart 4760 buteljer är producerade, och Richard har egenhändigt signerat varje flaska med guldpenna.

Nästa fynd var 2011 Marron. Detta är en röd blend bestående av 64% shiraz, 18% merlot och 18% cabernet sauvignon. Det unika är att merlot-druvorna i denna blend har fått torka, på ett liknande sätt som i italienska Verona, när man gör Amarone. Där får druvorna torka på bastmattor, men Richard knipsar av druvklasarna när de nått mognad, men låter dem sedan hänga kvar ute på vinrankorna för ytterligare torkning. Detta är ett riktigt vågspel, för vädret måste vara helt torrt. Det räcker med en regnskur så ruttnar druvorna bort. Resultatet 2011 har dock blivit riktigt bra. Vinet är lättillgängligt med mjuka tanniner och härlig plommon-frukt. Vi drack det ikväll till en kyckling-wok och det smakade perfekt. Jag köpte bara en låda, men för 100 rand per flaska borde jag ha köpt mer. Vår plan är dock att åka till Franschhoek med hela familjen inom en snar framtid, och då kan man bo på La Chataigne, där de har tre fina gäststugor att hyra. Det finns andra ord möjligheter att fylla på förrådet ganska snart igen.

Det går att få tag på La Chataignes viner i Sverige, men då får man åka till Öland och gå på restaurang där. Richard försöker nu även lista sina viner på Systembolagets beställningssortiment, via svensk importör. När de dyker upp där, så råder jag er att slå till direkt. Detta är riktigt charmiga och småskaligt producerade viner till ett löjligt lågt pris.

Winter Sculpture Fair med vin

Titeln ovan kan ju te sig lite kryptisk, men låt mig förklara. Här på södra halvklotet går vi nu mot vinter, och sydafrikanerna plockar fram sina tjocka jackor när temperaturen dippar ner mot ynka 20 grader. Då organiseras en mycket populär festival här i närheten, i en stor park. Meningen är att man ska gå runt och beundra diverse konstverk och skulpturer som är utspridda i gröngräset, men detta är egentligen bara en förevändning för en rejäl mat- och vinupplevelse, i samma gröngräs. På medhavda picknick-filtar kan man nämligen njuta av det bästa Franschhoek Valley har att erbjuda. Konstarrangörerna har varit så smarta att de har bjudit in ett antal välrenommerade restauranger och vinproducenter från just Franschhoek som får se till att alla konstbesökare hålls på gott humör med vin och mat. Detta är ett ypperligt upplägg, och biljetterna sålde helt slut redan en vecka innan evenemanget går av stapeln. Jag hängde inte riktigt med i svängarna, utan stod snopet där utan biljett. Detta är dock Sydafrika, så man kan alltid försöka med en alternativ plan.

Jag steg därför upp relativt tidigt denna söndagmorgon för att vara på plats när grindarna öppnade, i hopp om att kunna prata mig in. Väl där så var dock parkeringen redan halvfull och en lång kö ringlade sig mot ingången. Hur skulle detta gå? Jag började diskutera möjliga lösningar med en trevlig mörkhyad säkerhetsvakt, som då raskt fiskade upp en extra biljett ur fickan, som jag kunde få utnyttja mot en skälig ersättning. Detta är ett fantastiskt land!

Här är listan på vinmakare som var på plats, så förstår ni varför jag var så angelägen att komma innanför grindarna:

Anthonij Rupert Wines
Backsberg
Boschendal
Black Elephant Vintners
Four Paws
Franschhoek Pass Winery
Grande Provence
Haute Cabriere (bra mousserande under märket Pierre Jordan, och hyfsad Pinot Noir)
Holden Manz
La Bri
La Chataigne (se separat blogg-inlägg)
La Motte
Lynx Wines (här köpte jag en god Viognier och en Rhône blend)
Maison Estate (här köpte jag en utmärkt Shiraz)
Môreson (de gör en utmärkt Pinotage)
My Wyn (se separat blogg-inlägg)
Plaisir de Merle
Rickety Bridge (deras Paulina's Reserve Cabernet Sauvignon är en favorit)

Med 18 olika vinmakare på plats så blev det en hel del provning, och några väl valda inköp. Nu kommer jag att skriva lite mer ingående om två nya favoriter, La Chataigne och My Wyn.

Max - Miles Mossop Wines

Miles Mossop är sedan 2000 vinmakare på välrenommerad Tokara i Stellenbosch. Han har också ett hobby-projekt vid sidan om, Miles Mossop Wines. Han köper här in druvor från bra odlare i Stellenbosch, och tillverkar sedan sina viner i små kvantiteter. Vinerna är döpta efter hans tre barn, Max, Saskia och Kika, och hans hemsida är rena familjealbumet.

Jag njöt häromdagen av 2010 Miles Mossop Max. Det är en röd bordeaux blend som består av 48% cabernet sauvignon, 26% petit verdot, 22% merlot och 4% malbec. Det är lika bra att säga det med en gång. Detta är nog ett av de bästa sydafrikanska viner som jag hittills har druckit. Det smakar faktiskt i mångt och mycket som en klassisk Bordeaux med svarta vinbär och blyerts, men kombinerat med en härlig fruktighet, lång, lång eftersmak och en underbar balans. Det är ljuvligt att dricka nu, men kan säkert lagras i 10 år till. Jag är mycket imponerad. Nu hoppas jag att jag kan komma över en låda innan 2010:an tar slut. Endast 6000 är producerade, så detta är ett riktigt boutique-vin.

Exotiska viner - Sula Vineyards, Indien

Under förra året hade jag tillfälle att åka på en tjänsteresa till Mumbai. Det var kort och intensivt. Vi såg i princip bara hotellrum, konferensrum, en hotellrestaurang och den fullständigt kaotiska trafiken, och sedan bar det av hemåt igen. Vid middagen fick jag dock smaka flera indiska viner som var helt OK, och på flygplatsen köpte jag ett par lokalproducerade flaskor som en souvenir från detta korta besök.

Häromdagen var det så dags att prova 2013 Dindori Reserve Viognier från Sula Vineyards. Först några ord om producenten, för deras bakgrund är intressant. Deras slogan är: "at the forefront of the Indian Wine Revolution" och det finns faktiskt substans bakom detta påstående. I mitten av 90-talet lämnade Stanford-utbildade Rajeev Samant sitt jobb i Silicon Valley, för att återvända till sina indiska hemtrakter. Inspirerad av Kalifornien grundade han Sula Vineyards, i Nashik, 180 km nordöst om Mumbai, med hjälp av Kerry Damskey, en erfaren vinmakare från Sonoma. Här hade faktiskt odlats vindruvor länge, men bara bordsdruvor. Nu planterade Rajeev och Kerry initialt Sauvignon Blanc och Chenin Blanc för att börja producera indiska kvalitetsviner. Den första årgången från Sula Vineyards släpptes år 2000, och det har varit en framgångssaga sedan dess. Idag producerar man alla typer av vin, och dominerar totalt den indiska vinmarknaden med 60% marknadsandel. Man försöker också utveckla vinturismen i landet, med vingårdsbesök och provningar vid sin anläggning i Nashik.

Så åter till Dindori Reserve. Detta är ett av Sulas prestige-viner, från vingården Dindori. Vinet är sympatiskt, med  tropiska frukter och lite bitter grapefrukt i avslutning. Det finns en del restsötma kvar trots 14% alkohol, så det fungerar utmärkt som aperitif eller till lite kryddig indisk mat. Detta var helt klart en trevlig bekantskap, som inte behöver skämmas för sig i den stora vinvärlden.

Annandale Wines

Ungefär halvvägs mellan Stellenbosch och Somerset West så svänger man av till vänster, och sedan vänster igen, in på en liten grusväg, så är man strax framme vid Annandale Wines, och det är verkligen en avstickare väl värd att ta. Egendomen ägs och drivs av Hempies du Toit. Han är f.d. landslagsspelare i rugby, men dessutom femte generationens vinmakare i släkten du Toit. Hans pappa drev den historiska vingården Alto, som ligger lite längre upp för vägen. Efter rugbykarriären så tog Hempies över och tillbringade sedan 25 år på Alto. 1996 så köpte han det som nu är Annandale, och från 2000 så är detta hans permanenta tillhåll.

Vingården har 45 hektar vinrankor, men det mesta av skörden säljs till andra producenter, så endast 15% används till Annandale Wines. Allt på gården är småskaligt och lite rustikt. I vinprovningslokalen möts man av en uppstoppad springbok, och en slö hund ligger och flämtar under bordet. Detta är det ursprungliga boningshuset på gården, från 1700-talet. Vi blir mycket väl omhändertagna av Hempies pratglada unga medarbetare, men ägaren kommer själv förbi och hälsar också.

Annandales viner är inte som resten av den sydafrikanska vinindustrin. Här görs bara röda viner, och de är gjorda med mycket traditionella metoder, och en extremt lång ekfatslagring. Vi börjar prova deras 2004 Cabernet Sauvignon, som har legat nästan åtta!! år på ekfat (92 månader för att vara exakt). Det är ett bra vin, men ekfatskaraktären är lite för påträngande för min smak. Detsamma gäller 2004 Cavalier, som huvudsakligen är en Bordeaux blend, men med lite shiraz i blandningen också. När vi kommer till 2004 Shiraz så åker dock mungiporna upp ordentligt. Här finns härligt mörk frukt som orkar med att balansera ektonerna, med lite skön peppar i avslutningen. Jag beställde sex flaskor på studs.

Näst i tur var 2005 Merlot. Detta är en speciell tappning som togs fram till furstebröllopet i Monaco 2011, då furst Albert äktade sydafrikanska Charlene. Brudens far bad Hempies ta fram ett vin att avnjutas under bröllopsmiddagen, och detta är resultatet. Vinet döptes om till Chalbert, efter brudparets bägge förnamn, och fick en pampig kunglig etikett. Detta vin har bara fått sex års fatlagring, och även här finns en härlig röd frukt som kan balansera ekfaten. Köp igen!

Provningen avslutades med 2004 CVP. Detta är en "Cape Vintage Port" gjord på 100% shiraz, med lite lagrad brandy på toppen. Bra sötma och frukt som lyckas dölja den höga alkoholhalten väl. Jag plockade med mig ett par flaskor av CVP också. Sedan fanns det ett vin till, som tyvärr inte kunde provas. Det kallas Nostalgia, och försöker återskapa hur Alto Rouge var gjort för många decennier sedan. Det är en blandning av cabernet sauvignon, shiraz och cinsault från olika årgångar, så den slutliga produkten blir en non-vintage. Det fanns bara magnumflaskor att tillgå, men beskrivningen lät så spännande att jag inte kunde motstå att köpa en av dem.

Annandale Wines är en mycket trevlig bekantskap, med autentiska, småskaliga viner med verklig karaktär. De går faktiskt att få tag på i Sverige via beställningssortimentet, så prova gärna själva.

Constantia Glen

Constantia Glen ligger högt upp på sluttningarna i Constantia-dalen, bara tjugo minuter från Kapstadens centrum. Omgivningarna är verkligen enastående vackra. Detta område hörde på 1600-talet till Simon van der Stels historiska egendom, där den första sydafrikanska vinodlingen startade, men dagens Constantia Glen är en mycket modernare skapelse, som bara har varit igång sedan 1997. Deras vackra utsikt kan avnjutas från en mycket trevlig terrass, där det serveras brickor med kallskuret och ostar till de utmärkta vinerna.

Här odlas framförallt de klassiska Bordeaux-druvorna, för både vita och röda viner. Vinerna är sedan namngivna efter hur många druvor som ingår i blenden. 2013 Constantia Glen Two är t.ex. en vit blend bestående av sauvignon blanc och semillion. Förvisso en trevlig bekantskap, men lite för mycket ek för min smak. Då föredrog jag istället den friska och syrliga rena 2014 Sauvignon Blanc som också erbjuds. Den passade perfekt i den 35-gradiga högsommarvärmen. Mina sydafrikanska kollegor hällde rikligt med is i sina glas, men den vanan har jag ännu inte anammat.

De röda vinerna börjar  med 2011 Constantia Glen Three, en Bordeaux blend bestående av cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. Röda frukter och lagom mycket syra ger ett inbjudande, lättdrucket, mjukt vin men det finns lite seriösa men väl inlindade tanniner i bakgrunden, så några ytterligare år på flaska kan nog göra det ännu bättre.

Utsikt från vinprovningsterrassen

Vingårdens flaggskepp heter 2010 Constantia Glen Five. Det är också en Bordeaux blend, med de tidigare nämnda tre röda druvorna, plus malbec och petit verdot. Vinet har en härlig doft av mörk frukt, läder och tobak. I munnen är det fylligt och strävt, med klar lagringspotential. Jag blev förtjust i både Three och Five, vilket givetvis resulterade i lite inköp. Handlar man för mer än 1000 rand, så är det gratis leverans till dörren hemma i Johannesburg. Jag tackar!

Alain Chabanon gånger två

Som jag nämnt förut så saknar jag ibland de lite mer komplexa europeiska viner, mitt i den här sydafrikanska mångfalden. Därför har jag nyligen korkat upp och njutit av två medtagna flaskor från en av våra favoritproducenter i Languedoc, Alain Chabanon.

2006  Le Merle Aux Alouettes består av 100% merlot-druvor, ekfatslagrade i 24 månader. Det ger ett fylligt vin med rejäla tanniner. Mörka bär i härlig kombination med lite syrliga lingon, och en lång härlig avslutning, som gör att man genast längtar efter nästa klunk. Vi drack faktiskt detta till hederliga svenska köttbullar med potatismos och gräddsås, men det hade kunnat matcha vilken sydafrikansk grillad köttbit som helst. Varför har jag inte fler flaskor??

2005 L'Esprit de Font Caude är en blandning av 50% syran och 50% mourvedre, också detta lagrat på ekfat i 24 månader. Här blir det mera köttiga toner, med lite blåbär, och syrliga körsbär och massor av karaktär. Ruskigt gott, även detta. Det måste bli en ny inköpsresa till Lagamas i Languedoc så småningom.