Kenyanska viner

Kenyanska löpare känner man ju till, men kenyanska viner? Vi har förmånen att få spendera julen i detta fantastiska land, och då gäller det ju att prova de lokala produkterna. Initialt har vi fokuserat på den himmelska frukten, såsom färsk mango och ananas, men två flaskor kenyanskt vin har faktiskt också konsumerats. Vinproducenten i fråga heter Rift Valley Winery, och ligger i Naivasha, ca 1,5 timme med bil nordväst om Nairobi. Här har en pensionerad kenyanskt politiker, med ekonomiska resurser, byggt upp en liten inhemsk vinindustri, men expertis anställd från Sydafrika.

Vinerna säljs under varumärket Leleshwa, och vi började med att prova 2010 Leleshwa Shiraz till en smakrik kycklingcurry. Frukten var bra, men en dominans av blåbär, balanserad av en viss syra. Tanninerna lyste dock med sin frånvaro och vinet smakade en smula "kokt". Detta har dock en helt naturlig förklaring, efter en ganska långvarig exponering till drygt 30-gradig hetta. Leleshwa funkar som ett hyfsat vardagsvin, men det är ingenting som jag kommer att fylla resväskan med.

Vin nummer två var 2011 Leleshwa Sauvignon Blanc. Här får man syrlig citrusfrukt, främst grapefrukt, men smaken är kort och tunn. Detta funkar möjligtvis iskallt som en drink vid poolen, men som matvin till vår välkryddade red snapper höll det inte riktigt måttet. Kenya är nog fortfarande ett land för vinimport, inte export. Vi har medfört både bourgogne och champagne i bagaget, så att vi inte skall lida någon nöd över nyår. Rapport följer.....

Riesling heaven!

Ibland får man ett helt klockrent vin, som smakar precis så som man drömmer om att det ska göra, när man står där med flaskan i handen. Detta inträffade härom kvällen när vi korkade upp 2008 Mittelheim St Nikolaus Erstes Gewächs från Peter Jakob Kühn i Rheingau. Detta är helt enkelt riesling när den är som bäst. Kombinationen av mogna päron, aprikoser och persikor, uppbackad av en härlig citrus-syra, och lite diskreta petroleumtoner i avslutningen. Mums, mums! Denna flaska inhandlades i en vinbutik i Berlin för två år sedan. Jag kommer ihåg att den gick på drygt 20 €, men definitivt värd varenda cent. Varför köpte jag bara en flaska? Det borde ha varit minst en låda.

Nobel-viner 2012

Förra året så dristade jag mig att blogga om Nobel-vinerna som avnjöts i Stadshuset. Även i år så sitter jag framför TV:n och blir nyfiken på vad de har i glasen på denna festernas fest. Det går snabbt att kolla upp på nobelprize.org. En pressrelease med både meny och vinlista släpptes kl. 19 idag. Där ser man att kvällen som sig bör inleddes med champagne. Valet föll i år på Joseph Perrier Cuvée Royale Brut Blanc de Blanc. Detta är en ny bekantskap för mig, men importör är Jacobsson & Söderström. Normalt säljs den bara i deras restaurangsortiment för 375 kr ex. moms, men det finns alltid privatimportsalternativet. Detta smakade nog utmärkt till kalixlöjrommen på bordet.

Till varmrätten serverades ett vin från Bordeauxs egen "bad boy" Jean-Luc Thunevin, nämligen 2009 3 de Valandraud. Detta är officiellt andravinet till Chateau Valandraud, från St Emilion på högra stranden. Jag har tyvärr inte druckit detta vin heller, men Vinovativa importerar, och deras beskrivning får det att vattnas i munnen på mig. Funkar bra till fasan i rödvinssås, eller vad tror ni.

Till desserten överger man Frankrike, och beger sig söderut till Spanien. Vinet heter 2010 Jorge Ordonez & Co Victoria No. 2. Det kommer från området runt Malaga, och är gjort på 100% Muscat-druvor. Spännande, eller hur. Även här kommer vinet från Vinovativas restaurangsortiment. Detta matchade en dessert bestående av körsbär, pistachenötter och mascarpone-ost. Jag önskar att jag hade varit där. Nästa år kanske......

PS. På nobelprize.org finns även länkar till samtliga menyer och vinlistor sedan starten 1901. Det kallar jag fantastisk kulturhistoria. Här går ju faktiskt att följa vintrender (eller kanske snarare vinklassiker) under 111 år.

Alsace-expertis i bokform

Jag dricker tveklöst mer rött än vitt vin, men när det skall vara vitt i glasen så blir det ganska ofta en Rheingau Riesling, eller kanske en Chablis. Men totalt sett är nog ändå Alsace mitt favoritdistrikt för vita viner. Jag har bara varit där en gång, och det var en snabbvisit på genomresa mot Beaune. Den trevliga långlunchen i Ribeauville gav dock mersmak, och jag vill verkligen återvända för att upptäcka Alsace på riktigt.

För en tid sedan hittade jag till jag Per Warfvinges utomordentliga webbsida, www.warfvinge.net, som helt är tillägnad Alsace-vinerna. Nu har dessutom all denna Alsace-expertis samlats i bokform. På eget förlag har Per givit ut Vinguide Alsace. Jag slog till direkt, och det visade sig vara en riktigt bra investering. För ynka 200 kr får man en faktaspäckad guide till såväl geografi, vinmakeri, vinproducenter som allmänna resetips. Nu är jag mer sugen på en Alsace-resa än någonsin.

Champagne-duell

På vägen hem från Frankrike i somras, så blev det också en övernattning i Reims. Vi hade bara några få vakna timmar på oss i champagnens huvudstad, och dessa ägnades åt att besöka den magnifika katedralen, där alla Frankrikes kungar sedan medeltiden har krönts. Där kan man njuta av Marc Chagalls glasfönster och en magnifik staty av Jean d'Arc, bland annat.

På hörnet av det stora torget framför katedralen så ligger också en utmärkt champagne-butik, som enbart saluför champagner från relativt okända småodlare. Jag har handlat här förr, och ett återbesök var ett måste. Bilen var dock synnerligen tungt lastad vid det här laget, så jag fick begränsa mig till två lådor. Valet föll på Gosset-Brabant Tradition, en premier cru från byn Aÿ, som jag köpt och druckit förr. Druvblandningen är 70% pinot noir, 10% pinot meunier och 20% chardonnay. Jag har alltid varit svag för fylliga pinot noir-baserade champagner, och därför fastnade jag också för en helt ny bekantskap. D. Henriet-Bazin Blanc de Noir Grand Cru, från byn Villers-Marmery är gjord på 100% pinot noir.

Hur smakar då dessa champagne-investeringar? Väl på hemmaplan ordnade vi en liten champagne-duell, i samband med säsongens absolut sista kräftskiva. Gosset-Brabant går ut starkt, med fruktig doft, små fina bubblor och en härligt fyllig smak med både persiko- och äppeltoner. Det här är riktigt bra. Henriet-Bazin kontrar med ännu mindre bubblor som ger en fin "mousse", och en frisk syra, som sedan avslutas med en lång rund eftersmak av mogna äpplen. Jag gillar dem skarpt bägge två, men Gosset-Brabant tar hem segern på mållinjen. Jag insisterar sedan på att fortsätta med champagne som måltidsdryck under hela kräftkalaset, medan mina betydligt mer traditionella gäster snabbt övergår till öl och nubbe. Vad de missar!

Ostmakeriet och Crozes Hermitage

I fredags när jag åkte förbi den stora pendlingsparkeringen vid Grisslinge-badet så stod några tappra lokala livsmedelsproducenter där och saluförde Värmdö-kassen. För tvåhundra kronor får man en kasse fylld av  garanterat närproducerad mat. Här fanns Ingarö-potatis, kallpressad rapsolja, ostar, senap och en härlig blåbärssylt. Den här typen av företagande tycker jag det är kul att gynna.

En av producenterna som bidrar till kassens innehåll är det lokala ost-mejeriet, Ostmakeriet. Rent strikt är detta inte ett Värmdö-företag, då man håller till på fel sida Oxdjupet, närmare bestämt i Rindö hamn, men innehavarinnan, Anna, lär bo på rätt sida sundet. Jag inhandlade inte mindre än tre av Ostmakeriets ostar. Vi började med Kapten Rot. Detta är en färskost, smaksatt med en mild och fin pepparrot. Älvsala Vit är en vitmögelost som bäst kan beskrivas som en svensk camembert. Min favorit blev dock den tredje osten, Solö, som är en mjuk kittost med en härlig sälta.

Dessa ostar avnjöts med en 2007 Alain Graillot Crozes Hermitage. 2007 var en bra årgång i Rhônedalen, och Alain Graillot är en producent med grundmurat gott rykte, så jag hade ganska höga förväntningar. Den här flaskan köptes på Systemet för några år sedan, och har fått vila i källarskrubben sedan dess. Färgen är mörkt kompakt blå-röd. När jag sticker näsan i glaset är dofterna lite blyga, men där finns mörka bär och lite violer. I munnen mer mörk frukt, plommon, och rött kött. Det är fin balans mellan syra och frukt, och en behaglig pepprig avslutning, med lite beska. Vinet är jättegott, och funkade OK till osten, men det hade nog varit ännu godare till en mustig höstgryta, eller en rejäl älgstek.

Skärpning Putte!

Det finns kanske några trogna läsare där ute som tror att jag har blivit absolutist. Jag har nämligen inte skrivit ett jota på denna blogg på två månader. Nu är det dags att skärpa till sig. Vindrickandet har nämligen inte upphört. Däremot så har jag inte ansett mig ha tid för skrivandet, vilket är en ytterst lam ursäkt. Jag tycker ju att det är kul att skriva, och i synnerlighet om min vinpassion. Sådant som man tycker är roligt skall man alltid unna sig tid att att ägna sig åt. Därför lovar jag att försöka lysa upp novembermörkret med några fler inlägg än under de senaste månaderna. Skål!

Skaldjursfest à la Bretagne

Efter Bordeaux så landar den franska rundresan i södra Bretagne, för två veckors sol och bad. Det blir därmed också tillfällig paus i vingårdsbesöken. De första riktigt intressanta vinbyarna i Loiredalen, såsom Vouvray eller Chinon, ligger nästan tre timmar bort, runt staden Tours, så det krävs riktigt dåligt strandväder för att den utflykten skall bli av.

Under tiden passar vi på att njuta av vad Bretagne har att erbjuda, och förutom fantastiska stränder, och ett mäktigt tidvatten, så står också skaldjur högt upp på listan. Fredagkvällen innan OS-invigningen (dvs en dryg månad sedan) ägnas åt en riktig skaldjursfest med ostron, musslor och nykokta langoustines. Allt smakar underbart, och sköljs ner med Muscadet Sevre et Mains Sur Lie. Denna AOC runt staden Nantes producerar torra, friska vita viner på muscadet-druvan, eller Melon de Bourgogne som den också kallas. 

Producenten Chateau de Racapé från byn Le Landreau har smällt upp en egen butik på vägen till stranden, för att fånga in turisterna, och vi tillhör definitivt den lättfångade skaran. Jag slår till på deras vanliga Muscadet Sevre et Mains Sur Lie av årgång 2011, men också en något dyrare variant, en Selection Vieilles Vignes. Bägge två smakar alldeles utmärkt till de salta blötdjuren, med mineraltoner, citrus och en liten gnutta honung och melon. Det dyrare vinet är dock lite fylligare och mer komplext i smaken. Det var faktiskt värt att spendera 60 cents extra. Normalflaskan kostar 3,50 € och Vieilles Vignes hela 4,10 €. Bra pris/kvalitet värde på detta, eller hur. 

Besök på Chateau Kirwan

Rundresan i Frankrike går vidare från Languedoc till Bordeaux. Det är svårt att motivera barnen till ideliga vingårdsbesök, så vi prioriterar en stranddag vid Arcachon, där La Dune de Pyla, Europas högsta sanddyn ligger. Om det inte hade varit för Biscaya-buktens glittrande vatten i fonden, så hade man trott sig förflyttad till Sahara. Det är ett utflyktsmål som jag varmt kan rekommendera. Väl tillbaka på hotellet så vill barnen sitta och spela på sina datorer, så hustrun och jag smiter iväg på en alldeles egen utflykt till Medoc.

Färden går rakt norrut från Bordeaux, mot Margaux och vi passerar kända slott som Cantemerle och Giscours. Målet är dock Chateau Kirwan, i utkanten av byn Cantenac, ett av få slott som har en öppen visning för spontanbesökare kl. 16 varje dag. Annars krävs oftast förhandsbokningar för att få komma till de mer prestigefulla egendomarna. Det är inte utan att jag saknar den familjära småskaligheten i Bourgogne, för kontrasterna är stora mellan dessa två regioner.

På Chateau Kirwan möts vi av en mycket professionell engelskspråkig guide med asiatiskt ursprung. Jag misstänker att hon också kan guida lika bra på kinesiska eller japanska. Här i Bordeaux är vin verkligen "big business" och de nya köpstarka vinkonsumenterna kommer nu ofta från Asien. Vi får en trevlig rundvandring på egendomen, där vi förutom slottet och vinrankorna får beskåda både betong- och ståltankar samt de många ekfaten. Vi får veta att egendomen fått sitt namn från en irländsk familj som ägde slottet under början av 1800-talet. I den stora Medoc-klassificeringen 1855 blev Chateau Kirwan klassat som 3:e Cru. Man har en areal på 40 hektar vinstockar, vilket skulle ha varit en gigantisk egendom i Bourgogne, men här i Bordeaux är det bara medelstort. 45% är planterat med Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 15% Cabernet Franc och slutligen 10% Petit Verdot. Det är framför allt den relativt höga andelen Petit Verdot som sticker ut. Detta brukar vara en kompletteringsdruva i Bordeaux, med ytterst små procentandelar, men på Kirwan tar den för sig lite mera.

Rundvandringen avslutas med en liten provsmakning vid bardisken i souvenirbutiken. Den inskränkte sig dock till några munnar av årgång 2007. Helt OK klassisk Bordeaux med svarta vinbär och blyertspenna, men egentligen alldeles för ung för att dricka nu. Det förvånade mig att man inte också bjöd på andra-vinet, Charmes de Kirwan. Priserna börjar på runt 50 € för Chateau Kirwan, och går upp till 115 € för den dyraste årgången, 2005. Andra-vinet kostar runt 25 €. Det är sympatiskt att man också erbjuder många av årgångarna på halvflaska. Här kan man förutom vin också inhandla korkskruvar, förkläden, vinpumpar, etc., allt med Chateau Kirwans logga. Några flaskor fick jag med mig hem, men det var svårt att handla lådvis till dessa ganska höga priser.

Le Jardin des Sens

Nu är vi hemma på ett regnigt Värmdö sedan flera veckor tillbaka, men det finns fortfarande kvar åtskilliga minnesbilder och anteckningar från sommarens Frankrike-resa, så det blir ytterligare några soliga inlägg här på Puttes Vinspalt.

Innan vi lämnade våra vänner Fred & Anne i Vic-la-Gardiole så insisterade jag att få bjuda dem på en god middag, som tack för deras fantastiska gästfrihet. Vi begav oss då till Le Jardin des Sens i Montpellier. Denna restaurang drivs av tvillingbröderna Jacques och Laurent Pourcel, som är riktiga kock-kändisar i Frankrike. De har byggt upp ett restaurangimperium med högklassig fransk kokkonst och har nu restauranger i såväl Asien, Nordafrika som Frankrike. Ursprunget är dock Le Jardin des Sens, som i många år haft två stjärnor i Guide Michelin. I årets guide tappade de dock den ena stjärnan, till Montpellier-bornas stora förvåning. Här lokalt anses fortfarande restaurangen vara stans bästa.

Restauranglokalen är som en stor kub, där tre av väggarna består av enorma glasfönster från golv till tak. På andra sidan fönstren finns en prunkande trädgård där man med fördel kan avnjuta sin fördrink. Själva matsalen har tre olika nivåer, som sluttar ner mot trädgården lite likt en amfiteater.  Förväntningarna blir höga när vi stegar in i denna läckra miljö. Lite årgångschampagne i form av 2002 Moët et Chandon, samt en amuse bouche trollas fram medan vi fördjupar oss i menyn. Vi fastnar alla för avsmakningsmenyn "Sense & Saveurs" med sju rätter.

Jag får förtroendet att välja vin. Då de första rätterna är hummersallad respektive havskatt så inleder vi med en flaska vit Bourgogne, nämligen 2010 Domaine Jacques Carillon Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières. Sommeliern nickar gillande åt mitt val, och det är ju en lovande början. Vinet smakar också fantastiskt gott. Här finns frisk citrus, mineraltoner, men också en härligt smörig fyllighet från ekfatslagringen, och en gudomligt lång eftersmak. Detta är faktiskt ett av de bästa vita Bourgogne-vinerna som jag druckit hittills. Var kan jag få tag på fler flaskor?

Menyn fortsätter sedan med duvlår, serverade med en vaniljdoftande äppelpuré. Också detta är gudomligt gott, men då är det dags att växla över till rött vin. Vinlistan är som sig bör synnerligen omfattande, och utbudet av Languedoc-viner är enormt. Jag fastnar för Mas Jullien Les Etats d'Ame från byn Jonquières, bara några mil nordväst om Montpellier. Detta vin finns både i årgång 2006 och 2008, men sommeliern förordar bestämt 2008:an. Vinmakaren Olivier Jullien är känd för sin experimentlusta, och såväl druvsammansättning som odlingsplatser kan växla ordentligt mellan de olika årgångarna, så det är bäst att lyssna på sakkunskapen här. Även detta val visar sig vara en fullträff med härlig plommon- och körsbärsfrukt och en fin örtighet från garriguen. Det är ett kraftfullt vin men tannierna är redan välbalanserade och vi njuter i fulla drag.

Måltiden fortsätter med en magnifik ostbricka och inte mindre än tre olika desserter. Chokladcylindern fylld med vit chokladmousse och kola gick inte av för hackor. På bilden ovan ser ni jordgubbar under ett täcke av fin maräng, serverat med basilika-sorbet och kristalliserat socker. Riktigt smaskigt det också. Vi tumlade så småningom ut i sommarnatten synnerligen nöjda. Detta var faktiskt en av de bästa måltiderna hittills i mitt liv. En bra fransk stjärnkrog är helt enkelt en svårslagen upplevelse.

Vinprovning på Caves Notre Dame

Caves Notre Dame är en av Montpelliers största och äldsta vinbutiker. Den drivs sedan över 30 år av en synnerligen sympatisk och kunnig gentleman som heter Alain Martin. Han är utbildad önolog, och har hunnit med att praktiserat sitt yrke på vingårdar runt om i hela Europa, innan han blev vinbutiksägare. Min franske kompis Fred råkar vara både stamkund hos, och mycket god vän med denne Alain Martin. Därför blir vi inbjudna till en exklusiv, privat vinprovning med Alain i butiken, efter stängning. Här finns ett bra utbud av viner från alla franska regioner, men Languedoc-sortimentet är synnerligen imponerande.

Dessutom har Alain, lite som ett hobby-projekt vid sidan om vinbutiken, drivit en egen vingård, under de senaste 10 åren. Den heter Clos Sorian, och ligger på sluttningarna väster om Montpellier, strax utanför den lilla staden Pézenas. Under kvällen får vi tillfälle att prova ett stort urval av Languedoc-viner, samt ett antal olika årgångar av Alains eget Clos Sorian. Festen kan börja!

Alain inleder med att säga att han är mycket språk-kunnig, och behärskar många språk, men de är alla franska. Han talar klart och tydligt, utan den ibland lite besvärliga sydfranska dialekten, men jag får ändå koncentrera mig till fullo för att hänga med, och några noggranna anteckningar är det inte tal om. Därför blir dessa noteringar kanhända lite knapphändiga, men jag kan intyga att det var en formidabel kväll. Vi börjar med några vita Languedoc-viner från 2011. Domaine del'Arjolle Cuvée Equilibre är gjord på Sauvignon Blanc och Viogner, och är en frisk, krispig bekantskap med härlig syra. Helt klart ett bra skaldjursvin. Vi fortsätter med Rosmarinus från Domaine Calage Resseguier. Detta är ett mer traditionellt vitt Languedoc-vin, gjort på Grenache och Roussanne. Här får vi tropiska frukter och lite mer komplexitet. Detta är hustruns favorit, medan jag lutar åt det mer krispiga hållet. Efter denna uppvärmning ber Alain mig söka rätt på ytterligare ett vitt Languedoc-vin i hyllorna som jag vill prova. Fritt fram, som ett barn i en godisbutik! Jag fastnar för Chateau de la Negly Blanc. Detta är en väl ansedd egendom i La Clape som jag är nyfiken på. Tyvärr visar det sig att vinet är klumpigt ekat, och inte särskilt njutbart nu. Här krävs nog lite lagring för att runda av de skarpa kanterna.

Efter uppvärmningen blir det ett första smakprov av Clos Sorian. Vi får egendomens rosé i glasen. Detta är en seriös mat-rosé med fin fyllighet, tack vare en försiktig eklagring. Mycket intressant och gott. Det står ett antal röda flaskor från Clos Sorian uppradade också, men innan vi kastar oss över dem så har Alain en annan överraskning på lut. Han har hört att jag är Bourgogne-älskare, så han har plockat fram något så ovanligt som en 100% Pinot Noir från Languedoc. Vinet heter 2011 Domaine de Clovallon Pinot Noir. Det är mjukt bärfruktigt, och väldigt behagligt att dricka, men syran är tämligen låg. Detta fungerar nog utmärkt lite lätt kylt som sommarvin.

Alain köpte egendomen Clos Sorian 2001. Det var då bara 6 hektar mark, visserligen med gamla vinstockar av Grenache och Syrah, men inga vingårdsbyggnader eller andra faciliteter. Alain fick mer eller mindre börja från scratch, med både arbetet med vinrankorna och produktionsanläggningen. Gallring och ny uppbindning, ingen användning av kemikalier över huvudtaget och givetvis helt manuell skörd var några av de ny grepp som vidtogs. Första årgången blev 2003. Den är tyvärr helt uppdrucken nu, men vi fick inleda med att prova 2004. Detta är ett förvånansvärt kraftigt vin med dominanta tanniner och mörk frukt. Jag hade inte gissat att det redan hade åtta år på nacken. Här finns definitivt lagringspotential kvar. Vi fortsätter med 2006, som är mjukare, väl balanserat, och riktigt gott att dricka nu. 2007 skall lagras ytterligare, men uppvisar fin potential med mörka bär och lite lakritsbett i eftersmaken. Min favorit blir 2006:an, men Alain hävdar bestämt att 2007:an är ännu bättre, men den behöver ytterligare några år på flaska.

Clos Sorian:s vanliga Coteaux de Languedoc är ungefär 50% Grenache och 50% Syrah. År 2007 hade Alain köpt ytterligare lite intilliggande mark, och han prövade då att göra ett mer Syrah-baserat vin, med utnyttjande av under-appelationen Gris de Montpellier. Detta vin fick avsluta provningen, och det var en riktigt bra final må jag säga. Jag trodde nästan för ett ögonblick att jag var förflyttad till Rhône-dalen. Garrigue, anis, mörka körsbär, kort sagt massor av godsaker. Ett riktigt härligt vin. Nu har tyvärr Alain just sålt Clos Sorian. Det blev helt enkelt för mycket jobb med både vingård och vinbutik. Han har dock behållit hela lagret av redan producerat vin, så det finns några flaskor kvar att ta av. Vi trodde nu att vi var klara för kvällen, men då uppmanar Alain mig återigen att gå ut i butiken och välja ett sista rött Languedoc-vin som jag vill prova. "A kid in a candy store" igen alltså. Efter noggrann spaning i de välfyllda hyllorna fastnade jag för 2009 Domaine d'Aupilhac Les Cocalières. Jag har läst om den dynamiske vinmakaren Sylvain Fadat från Montpeyroux, men ännu inte druckit något av hans viner. Alain nickade gillande åt valet, och korkade upp. Det blev en mycket bra avslutning, med en smakrik, pepprig Coteaux de Languedoc.

Innan vi lämnade den sedan länge stängda butiken, så fick Alain starta upp kassaregistret igen, för några av kvällens favoritviner måste få följa med hem till Sverige. Det blev ett antal lådor till kompispriser, så vi fick backa upp bilen till varuleveransporten på baksidan för att lasta in. Tack Alain och Fred för en helt fantastisk vinprovarafton. Jag hoppas att jag kan återgälda en bråkdel av detta i Stockholm någon gång.

Snabbvisit hos Mas de Daumas Gassac

Nästa anhalt på Frankrike-turnén blir Languedoc, närmare bestämt den lilla byn Vic-la-Gardiole, som ligger strax söder om Montpellier, och bara tre kilometer från Medelhavet. Här har vi franska vänner att besöka, och familjen vill ägna sig åt sol och bad, så utrymmet att utforska några av de intressanta vingårdarna i närområdet blir mycket begränsat. Det jag hinner med är en snabbvisit på Mas de Daumas Gassac utanför byn Aniane, för att hämta en förbeställd låda av den nyligen buteljerade årgång 2010 av deras röda vin. Det kostar normalt ca. 30€ flaskan, men då jag förbeställde i höstas kom jag undan med 20€, och det känns som ett mycket bra pris för detta kvalitetsvin.

Väl på plats så blev det också några flaskor av deras vita av årgång 2011. Det är ett oerhört smakrikt vin med tropiska frukter och lång eftersmak. Det kan drickas nu, men vinner också på lagring. Slutligen så kunde jag inte heller motstå några flaskor av deras Frizzante. Detta är ett mousserande rosévin, med både färg och smak som hallonsaft. Kanske inte riktigt seriöst, men ack så läskande i immiga iskalla glas en varm sommardag. Jag fick bonuspoäng av kära hustrun när jag kom hem med just denna last.

Vinbutik i Beaune

Efter vingårdsbesöken blev det lunch och lite shopping i Beaune, innan fortsatt färd söderut mot Medelhavet. En butik man inte vill missa är Athenaeum. Den ligger mitt emot Hotel Dieu mitt i centrum. Det är framför allt en bokhandel med inriktning mot vinlitteratur, men här finns också vinprylar och tillbehör av alla de sorter. Längst in i lokalen ligger dessutom en "cave" med ett ganska litet men bra sortiment av lokala viner, både dyrgripar och enklare vardagsviner. Är man det minsta vinintresserad så går det lätt att tillbringa en timme här. Den här gången investerade jag i ett par utmärkt detaljerade kartor över vindistrikten i Bourgogne och Bordeaux.

Chateau de Meursault

Återresan från Auxey-Duresses mot Beaune gick genom Meursault, och där svängde vi förbi Chateau de Meursault. De erbjuder en helt annan upplevelse vad gäller vingårdsbesök, mer i linje med de stora slotten i Bordeaux. Man kör in och parkerar på slottsgården, och sedan lotsas besökare in i en av slottets flyglar. Entreavgiften är 15€. För detta får man ett litet vinprovarglas, en rundtur, först genom slottets konstsamling, och sedan ner i källaren för att beskåda vinlagringen. Sedan avslutas besöket med provning av sju olika viner, och inköp av det man vill ha. Mycket proffsigt och välorganiserat förvisso, men på charm-skalan ligger man ljusår efter förmiddagens två första besök. Vinerna är välgjorda, men också ganska dyra, så här plockade jag bara med mig några enstaka flaskor av 2008 Pommard Les Petits Noizons och 2008 Savigny-les-Beaune. Vi provade givetvis även deras Meursault, men jag tyckte att ek-karaktären var lite för påträngande, så det blev inget köp av detta vin.

Tredje besöket hos Michel Prunier & Fille

Jag har vid det här laget hunnit besöka ganska många vingårdar, men allra högst upp i charm-ligan ligger Michel Prunier & Fille, mitt i byn Auxey-Duresses. Nu var det dags för tredje besöket. Denna gång har jag faktiskt ringt och bokat en tid, istället för att bara knacka på dörren som vi har gjort vid tidigare tillfällen. Vid ankomsten står Estelle Prunier och klistrar etiketter på flaskor, tillsammans med sin lilla dotter, men hon kommer snabbt och tar hand om oss i det mysiga källarvalvet direkt under köket. Det här är verkligen ett småskaligt familjeföretag, som det finns så många av Bourgogne. Familjen har totalt 12 hektar, varav 6 i egen ägo, och 6 arrenderade. Huvuddelen av produktionen är kopplad till byn Auxey-Duresses, men man äger också ett premier cru-läge i Volnay, och mark i Meursault.

Estelle visar oss entusiastiskt runt bland vintunnorna i källarvalven, och barnen tycker faktiskt att det är ganska spännande därnere. Sedan vidtar provning, där vi fokuserar på de röda vinerna, även om det också finns både vit Meursault, Cremant de Bourgogne och rosé i sortimentet. Kommunvinet 2010 Auxey-Duresses är friskt med bra balans mellan syra och hallonfrukt, men behöver nog något års lagring för att komma helt till sin rätt. 2008 Auxey-Duresses Premier Cru, som är en cuvée från tre olika  premier cru-lägen i byn, är en riktigt trevlig bekantskap, fullt drickbar nu, med mjuka tanniner och fin frukt. 2008 Auxey-Duresses Clos du Val Premier Cru är Pruniers prestigevin, och här är det betydligt mer kraft, och rejäla tanniner. Detta skall definitivt lagras några år, men går nog en spännande framtid till mötes. Vi avslutar med att prova 2008 Volnay Les Caillerets Premier Cru. Den känns mer sofistikerad och harmonisk än exemplaret från samma läge som vi just provade i Volnay, men så har också detta vin ytterligare två års lagring på flaska.

Efter denna synnerligen trevliga provning så var det dags för lite större inköp. Jag tror att jag kom därifrån med 30 flaskor. Estelle slängde glatt med en bonus-flaska och önskade oss välkomna åter, och det blir definitivt fler besök. Michel Prunier & Fille är numera ett obligatoriskt stopp när Bourgogne besöks. Kontaktupgifter finns på deras mycket sparsmakade hemsida. Läs gärna också den trevliga intervjun med Estelle på Bergmans Bourgogne.

Domaine Christophe Vaudoisey i Volnay

Familjen har bara givit mig en halv dag för vingårdsbesök, så det gäller att vara effektiv. Som tur är så är avstånden korta, och Beaune en utmärkt utgångspunkt. Vi checkar ut från hotellet på morgonen och ger oss av på landsvägen rakt österut. Vi kör genom Pommard och snuddar vid Meursault, men mitt första mål är Volnay. Denna lilla by, med endast ca. 300 invånare, ligger mycket vackert på sluttningen ovanför betydligt större Meursault, och med många fina sydlägen. Vi parkerar på det lilla torget och jag ser den trevliga skyltningen på bilden. Den leder mig rakt in till Domaine Christophe Vaudoisey, på västra sidan av torget. Madame Vaudoisey tar emot oss, och leder oss rakt ner i källaren, där provsmakningsflaskorna står uppradade, även om hon påpekar att det kan vara svårt att prova vin direkt efter frukost (klockan har nu hunnit bli cirka 10).

Vi låter dock inte detta hindra oss, utan ger oss genast i kast med en utvärdering av husets tre olika Volnay Premier Cru av årgång 2010. Vi börjar med Les Mitans, som trots rejäla tanniner känns ganska mjuk och tillgänglig redan. Les Caillerets är betydligt robustare och känns snarast klumpig bredvid Les Mitans. Vi avslutar med Clos des Chènes, som är ett riktigt kraftpaket med ordentlig lagringspotential. Jag handlar ett antal flaskor av Les Mitans och Clos des Chènes för det ganska facila priset 23€. Det vanliga kommun-vinet Volnay kostar bara 15€, så det går inte heller att motstå. Efter denna synnerligen trevliga inledningen på förmiddagen, går färden vidare, till grannbyn Auxey-Duresses.

På plats i Beaune igen

Knappt har vi kommit hem från USA-resan, förrän det är dags för nästa semester-tur. Denna gång är det bilresa genom Europa med hela familjen, till favoritdestinationen Frankrike, som står på schemat. Efter stopp i Skåne och Wolfsburg på nedresan, anländer vi till Beaune, mitt i Bourgogne, på sen-eftermiddagen. Detta är mitt fjärde besök i denna underbara medeltidsstad. Vi bor på ett hotell precis utanför den gamla ringmuren, men det är bara några kvarter att promenera in till de centrala delarna. Vi hamnar på trevliga Brasserie Double Sens. Där avnjuter vi en utmärkt tre-rätters meny, och resans första bourgogne. Det blir 2006 Jaffelin Beaune Les Cent Vignes Premier Cru. Negociant-firman Jaffelin har förresten sin cave bara några kvarter från restaurangen, på Rue Paradis.

Första sniffen ger härliga röda bär. I munnen känns det först lite tunnt och väl syrligt. Men som så ofta med bourgogne-viner, efter några minuter i glaset så öppnar sig vinet på ett fantastiskt sätt. De röda bären, både hallon och jordgubbar, balanserar nu helt plötsligt syrligheten på ett utmärkt sätt, och eftersmaken är lång och synnerligen njutbar. Nu känner jag mig som hemma!

American Wine Purchases

OK, now you are hopefully curious to know what I actually bought at Total Wine. After several visits I decided on some bottles from a favorite supplier, J. Lohr. I found half bottles of 2010 Seven Oaks Cabernet Sauvignon, that can easily be slipped into the suitcase. I also found a rare bottle of 2009 Carol's Vineyard Cabernet Sauvignon, which I have heard good things about.  It comes from northern Napa, in the St Helena area. Staying in Napa, the next investment was a new find that looked interesting, 2007 White Cottage Ranch Cabernet Sauvignon Risa, from Howell Mountain. It has received great reviews on Cellartracker, so I look forward to trying it. An even bigger investment was 2006 Philip Togni Cabernet Sauvignon from Spring Mountain. This wine has an excellent reputation as high quality, long-lived Napa Cab, so the plan is to forget it in the cellar for quite a few years. To round out the American collection, I also picked an Oregon wine, 2009 Argyle Willamette Valley Pinot Noir, which I have heard good things about. All wines made it home safely to Sweden, without having to pay overweight.

Total Wine

Now I have discovered a new wine superstore in the Atlanta area. It is called Total Wine & More, and they have one location close to Northpoint Mall in Alpharetta. This is an amazingly big place. They carry over 8000 different bottles of wine, and a full 2500 of those are exclusive to this chain of stores. Quite a few of the wines they carry are bought directly from the wineries, cutting out the middlemen, so the pricing is very competitive. I have already been there three times on this trip, and enjoyed just browsing through the well-stocked aisles. I have also filled the suitcase with a few selected bottles from here, which you will learn more about soon.

Hedges Family Estate

Now we are back in the US again, so I am switching to English, for the benefit of our American friends. After two long, but uneventful flights, we land in a very hot Atlanta. We head north in the rental car, and after about 18 hours of non-stop travel, we finally arrive at Lisa's place. Here we are of course warmly welcomed, and it does not take long until the first bottle of wine is uncorked. It is a completely new acquaintance,  2008 Hedges Family Estate Red Mountain from Washington State. Red Mountain is situated in Yakima Valley, in the eastern part of the state, and it became its own AVA (American Viticultural Area) in 2001. The wine itself is a Bordeaux-style blend of Cabernet Sauvignon 36%, Merlot 33%, Syrah 14%, Cabernet Franc 11% and Malbec 6%.

This is a dark wine (in color I mean) dominated by dark fruit such as blackcurrants and plums. This is complemented with a bit of lead pencil and some earthy flavors. In the mouth it is well balanced with smooth tannins and a long finish. This is a rather sophisticated wine, which goes very well with food. In a blind tasting I would probably have guessed France, not Washington State. I will definitely be looking for this wine again.

www.hedgesfamilyestate.com

Fler midsommarviner

Midsommarafton slutade med grillning av entrecôte i kvällssolen. Till detta plockades två mycket olika röda grillviner fram. Vi började med 2004 Barbaresco från det mycket välrenommerade kooperativet Produttori del Barbaresco. Vinet fick lufta sig i karaff någon timme innan det var dags att sticka näsan i glaset. Rosor och körsbär är de spontana doftassociationerna. I munnen ett härligt nyansrikt vin med syra och tanniner i fin balans. Körsbären finns kvar, och i den långa fina eftersmaken kommer toner av violpastill men också en viss kärvhet som påminner om druvkärnor. Jag gillar verkligen detta vin. Nu är min enda 2004:a uppdrucken, men jag har fortfarande en 2007:a i källaren. Hoppas att den blir lika bra om några år.

Därpå följde 2007 Turnbull Cabernet Sauvignon från Napa Valley. Det var nästan synd att prova detta vin efter Barbarescon. Det är en alldeles utmärkt amerikansk Cab, med trevlig frukt, och bra balans, men efter nebbiolons finess och elegans så kändes den helt enkelt klumpig. På egen hand utan denna besvärande jämförelse så hade det varit ett alldeles utmärkt grillvin.

Jordgubbstårta och Moscato d'Asti

Det finns ju ett antal klassiska mat- och vinkombinationer som brukar refereras till med jämna mellanrum. Jag tänker t.ex. på vintage port och Stilton, Sauternes och foie gras eller Sauvignon Blanc från Loire och chevre-ost. Jag vill nu addera ytterligare en ljuvlig kombination till denna lista. Vi pratar givetvis om svensk jordgubbstårta med vaniljkräm, mycket grädde och stora jordgubbar, som avnjutes i strålande solsken, på en klippa med havsutsikt, till ett glas lätt mousserande Moscato d'Asti. Just detta upplevdes igår, och det var makalöst gott, och dessutom ett sommarminne av högsta klass.

Vinet vi drack var närmare bestämt  2011 Cascinetta Vietti Moscato d'Asti som inhandlades nyligen på Systembolagets nyhetshylla för 129 kr. Härligt små fina bubblor som förhöjer smaken av persikor, päron och lite Piggelinglass. Sötman är smakfullt balanserad av syran, och med en alkoholhalt på blott 5,5% så känns det som om man kan och vill dricka avsevärda mängder i solskenet. Detta vin är ett av de bästa exemplen på Moscato d'Asti som jag druckit, och det rekommenderas varmt.

www.vietti.com

Nya vin-metaforer

Jag läser just nu en vinbok som är både underhållande och tankeväckande. Den heter "Wine Drinking for Inspired Thinking" med den fyndiga undertiteln "Uncork Your Creative Juices" av Michael J. Gelb. Författarens huvudbudskap är att vinprovning är ett synnerligen effektivt verktyg för att aktivera den kreativa delen av våra hjärnor. Han uppmanar oss att använda roliga metaforer för att beskriva de viner som vi provar, och byta ut de vanliga frukt, bär och kryddassociationerna mot mera spännande jämförelser. Här är några "off-the-wall" exempel:

Om vinet vore en bil, vilken modell skulle det då vara?
Om vinet kunde dansa, vilken dans skulle det framföra?
Vilken sorts musik associerar du vinet till?
Om vinet vore en film, vilken regissör står bakom?
Om vinet vore en kyss från en kändis, vem är då kändisen?

Den allra bästa vin-metaforen på länge kommer dock från "Wine for Women" av Leslie Sbrocco, som jämför vin med kvinnokläder och accessoarer. Här kommer listan på originalspråk:

Sauvignon Blanc  -  Crisp white blouse
Merlot  -  Soft cashmere sweater
Syrah  -  Stylish red handbag
Cabernet Sauvignon  -  A knockout business suit
Riesling  -  A comfortable, figure-enhancing bra
Chardonnay  -  Basic black
Sangiovese  -  Chic Italian high heels
Pinot Noir  -  An elegant, classy, and glamorous silk dress
Zinfandel  -  Black leather trousers

Bättre än gammalt stall, eller hur!

Magnum Barbaresco hos Pontus

Härom veckan var jag på en affärsmiddag på restaurang Pontus i centrala Stockholm. Det brukar vara ett säkert kort med bra mat, och en gedigen vinlista. Jag hamnade bredvid en kille med italienskt påbrå, som visade sig även vara en riktig hejare på italienska viner. Han kunde rabbla de bästa Barolo-producenterna som ett rinnande vatten. Det är underbart att träffa en likasinnad, med sådana specialistkunskaper. Vi tog gemensamt befälet över vinlistan, och började botanisera. Att det skulle bli italienskt var självklart, men det fanns mycket bra att välja på.

Då vi var ett ganska stort sällskap passade det bra att satsa på magnum, och vi hittade minsann en riktigt intressant barbaresco på magnumbutelj. Det var 1996 Tenuta Caretta Barbaresco Bordino. Den hälldes upp på karaff en stund för luftning, och sedan ner i glasen. Första sniffen var inbjudande, med rosor och lite viol. När vinet kom i munnen blev jag dock initialt en smula besviken. Frukten kändes dämpad, och jag fruktade att denna flaska hade nått sin topp för ett tag sedan. Mer luft fick dock vinet att öppna upp sig ordentligt, och efter en halvtimme i glaset så var det en helt annan upplevelse. Nu fanns det rosor och mogna körsbär i skön förening, uppbackade av lagom avrundade tanniner, och med en härligt lång eftersmak. Vi satt och sörplade, smackade och njöt.

Le Petit Merle Aux Alouettes

Vi fortsätter att dricka oss igenom den franska avdelningen i källarskrubben, då det kommer att bli en rejäl påfyllning där, efter sommarens bilsemester i Frankrike. Idag har turen kommit till vinet med det långa men vackra namnet 2008 Le Petit Merle Aux Alouettes. Producent är Alain Chabanon i den lilla byn Lagamas i Languedoc. Detta vin består av 100% handskördade merlotdruvor, som har lagrats 12 månader i rostfria ståltankar, så eken lyser helt med sin frånvaro. Doften påminner mig mest om körsbär, och detta går också igen i smaken. Det är dock syrliga klarbär snarare än mogna bigarråer. I eftersmaken finns en behaglig kärvhet med ganska rejäla tanniner. Detta är ett vin som kan lagras, och det avnjutes bäst till mat. Dekantera gärna en stund före servering. Vinik importerar till Sverige och nu erbjuds årgång 2010 för 165 kr flaskan.

Valborg i Saltsjö Duvnäs

Våra vänner i Saltsjö Duvnäs bor bara några hundra meter från en av Stockholmsområdets bästa valborgseldar, så vi kommer gärna hit och firar in våren. I år var vi inte mindre än 24 stycken, hälften barn och hälften vuxna som samlades. Kvällen inleddes som sig bör med lite champagne på verandan. Värdinnan hade den goda smaken att servera en torr och kall NV André Clouet Grande Réserve till lite lättsaltade potatischips.

Vi hann med varmrätt också innan det var dags att promenera ner till brasan. Det blev en helt ljuvlig bouillabaisse med kärleksfullt hemlagad aioli. Till detta drack vi en Alsace-klassiker, 2009 Comtes d'Isenbourg Riesling Grand Cru Schoenenbourg. Smakrik, blommig med härliga pärontoner och precis lagom mycket syrlighet till fisken. Denna kostar 149 kr på Bolaget, i det helt vanliga ordinarie sortimentet.

Efter stilig sång, tal till våren och en rejäl brasa nere vid vattnet, återvände vi till bords. Nu var det dags för ostarna. Jag bidrog med parmesanostkräm och en härligt kletig, nästan flytande, Robiola. Denna italienska ost från Piemonte, gjord på både ko-, get- och fårmjölk skall ni definitivt prova om ni får en chans. Ostbutiken Mi Piace i Sickla brukar ha den. Förutom osten, så var jag också ansvarig för det röda vinet. Här tog jag med mig resterande flaskor av 2010 Cuvée du Vatican Côtes du Rhône Villages som recenserades på bloggen härom veckan. Den rönte allmän uppskattning bland ostätarna. Tack Pia och Per och alla glada gäster för en synnerligen trevlig Valborg.

Grillpremiär med Ridge

Efter en lynnig april-månad så blev det äntligen lite härligt vårväder. Då var det också dags att plocka fram grillen, men efter 10 års trogen tjänst så insåg vi att det var hög tid att uppgradera på detta område. Därför blev det idag dubbel grill-premiär, både säsongsstart och ny grill. Vi lyxade till oss med lite blodig oxfilé, med klyftpotatis och bearnaise. Det fungerar alltid!

Vinet som korkades upp till detta var 2009 Ridge Three Valleys. Det är en zinfandel-dominerad cuvée från Sonoma County. Zinfandel utgör 70%, men sedan finns också 10% Petite Sirah, 15% Carignane, 3% Grenache och 2% Mataro i blandningen också. Näsa och gom möts av mängder av härligt bärig frukt med björnbär, syrliga körsbär och lite blåbär. Detta är en riktigt uppfriskande zinfandel med fin balans mellan syrlighet och frukt, långt ifrån de allt för vanliga fruktbomberna på zinfandel-druvan. Detta är en klar favorit som dessutom kvalar in budget-kategorin i Ridge prislista. Det blir fler flaskor inhandlade vid nästa USA-resa. Denna köpte jag i Florida förra sommaren för runt 20 dollar.

Rhône-favorit i repris

Härom sommaren så var 2007 Cuvée Du Vatican Côtes du Rhône Villages en verklig succé vid grillning och umgänge på terrassen. Nu finns årgång 2010 till försäljning via beställningssortimentet. En liten låda om sex flaskor kostar 654 kr, så vi tyckte det var lämpligt att kontrollera om denna gamla favorit fortfarande höll måttet.

Doften ger röda bär, och i munnen en fyllig bärighet. Frukten är kanske inte riktigt lika slösande generös som 2007:an, men här finns mycket godsaker ändå. Kombinationen av bärfrukt, lite pepprighet och en härlig lakrits-avslutning får åtminstone mig att gå igång. Detta är fortfarande väldigt mycket vin för pengarna. Det kommer nog att bli en favorit vid grillen även denna sommar, om den behagar komma någon gång.

Pinor Noir-helg

Det har väl inte undgått någon läsare av denna blogg att min favorit-druva är pinot noir, och gärna då från Bourgogne. Under den gångna helgen var det dock dags att prova lite pinot även från Nya Världen. På fredagkvällen inledde vi med en argentinare minsann. Det var 2009 Salentein Reserve Pinot Noir från Uco Valley i Mendoza-distriktet. Vingården ägs av en framgångsrik holländsk entreprenörsfamilj, och flaskan är inhandlad under resa i Nederländerna. Detta är en smakrik, nästan kryddig pinot noir med viss röd frukt, men utan den höga syra som man hittar i de flesta europeiska viner från denna druva. Jag tyckte det smakade riktigt bra, om än inte lika nyanserat som en elegant Bourgogne.

Nya Världen-temat fortsatte sedan även under lördagen. Då var det dags för Nya Zeeland att bidra med god pinot noir. Vi korkade upp 2008 Craggy Range Zebra Vineyard Pinot Noir från Bendigo i Central Otago. Denna ganska exklusiva nya zeeländare (279 kr då den släpptes på Bolaget) erbjuder plommon av det lite syrligare slaget, och även toner av kaffe och choklad i avslutningen. Inte dumt alls!

På söndagkvällen avslutades denna pinot noir-helg med en halvflaska av Berry Bros and Rudds härtappade 2009 Extra Ordinary Red Burgundy. Leverantör av detta vin är Maison Roche de Bellene, Nicolas Potels negociant-business i Beaune. Det är en specialblandad cuvée som verkligen är härligt ursprungstypisk. Här får man både syrliga hallon och jordgubbar med en frisk och lätt touch. Hade jag bott i London, på lagom avstånd från BBR, så hade detta varit mitt hus-vin. Vive Bourgogne!

Alkohol-rekord!

Med ovanstående rubrik så tror kanske den uppmärksamme läsaren att jag nu har supit till ordentligt, men så farligt är det inte. Däremot har jag just druckit ett vanligt rödvin med den rekordhöga alkoholhalten 15,9%. Min kära hustru är mycket förtjust i Zinfandel-viner, och även jag kan tycka det är gott ibland. Efter senaste USA-semestern så hemförde vi en del flaskor, och nu skulle 2007 Gamba Zinfandel från Russian River Valley korkas upp.

Doften är full av söta mörka bär, främst björnbär. I munnen en fortsatt yppig björnbärssmak, med viss stadga från tanniner och en smått pepprig avslutning. Det är tveklöst en fruktbomb, med extra av allt, men frukten lyckas faktiskt med konststycket att dölja alkoholhalten ganska väl. Detta är en riktigt trevlig Zinfandel, trots alkoholstyrkan får vi väl säga.

Sen till mars-släppet

Det var ganska många månader sedan jag intresserade mig för ett nyhetssläpp på Systembolaget. Numera finns hela beställningssortimentet lättillgängligt via e-beställning, och med en del utlandsresor, kompletterat av små oberoende vinimportörers privatimport så känns det helt onödigt att hänga på låset vid ett bestämt månadsskifte. Just mars-släppet har jag dock läst en del gott om, och idag råkade jag befinna mig mitt i stan, i närheten av vinkällarbutiken i Passagen. Det blev med andra ord både spontanbesök och spontanköp.

Munskänkarna i Stockholm ordnar varje månad en provning av intressanta nyheter, som jag givetvis missade, men Finare Vinare var där. Detta inlägg var en god inspiration när jag sprang runt bland flaskorna i vinkällarbutiken. Först fastnade jag därför för 2010 Keller Riesling von der Fels. En god tysk riesling med Finare Vinares kvalitetsstämpel är aldrig fel. Sedan blev det rött för hela slanten, och givetvis några pinot noir. Först en amerikanare, 2009 Brewer-Clifton Pinot Noir från Santa Rita Hills. Goda recensioner och klarröd vaxad bullig kork gjorde att jag föll till föga. Synintryck är inte att förakta, som varje god marknadsförare vet.

Därefter föll jag för 2009 Volnay från producenten Fernand & Laurent Pillot. Just Volnay är en av mina favorit-byar i Bourgogne, och även detta vin har fått goda vitsord av Finare Vinare. En annan, lite mindre känd Bourgogne-by, är St Romain, som ligger i Côte de Beaune, i en sidodal västerut, alldeles bortanför Auxey-Duresses. Viner härifrån hittar man sällan i de svenska hyllorna så det fick också bli en flaska 2009 St Romain från Domaine Taupenot-Merme. Sist men inte minst så fastnade jag för 2009 Cornas från Paul Jaboulet Ainé. Cornas är en mycket liten AOC i norra Rhône-dalen nära staden Valence. Här produceras bara rött vin på 100% Syrah-druvor. Vinerna är kända för att kräva lång lagring, så dessa flaskor skall jag nog helt enkelt glömma bort de närmaste 10 åren. Det är kul med dammiga flaskor!

Vinprovning i skidbacken

Efter en härlig dag i skidbacken, hamnade jag till min stora förvåning mitt i en vinprovning. Strategiskt placerade, vid kabinbanans dalstation invid den gamla olympiabacken, stod ett gäng entusiaster från Bordeaux och bjöd på vin. Det var en organisation som marknadsförde de lite mindre glamorösa Bordeaux-vinerna, dvs de utan kommunbeteckning, AOC Bordeaux och Bordeaux Superieur. Ni kan läsa mer om denna satsning på www.planete-bordeaux.fr

De hade byggt upp en hel liten utställning i snön, och en välartikulerad sommelier, utrustad med mikrofon och högtalare, bjöd upp till provning. Det var bara att sparka av sig skidorna och ställa upp. Tre viner provades, en rosé och två röda. Rosén var alldeles utmärkt, och det sista röda riktigt trevligt också. Iförd skidkläder, utan tillgång till anteckningsmaterial, och med en hjärna som var mer inriktad på snö än vin, så blir inte beskrivningarna mer detaljerade än så denna gång. Företeelsen som sådan var dock synnerligen trevlig. Kanske något att ta efter i Sälen eller Åre? Skistar ställer säkert gärna upp med utrymme, men ett visst monopol, och några andra detaljer i den svenska alkohollagstiftningen, måste kanske bort först.

Vin i Val d'Isere

Skidåkningen i Val d'Isere är magnifik redan från början, och om man till detta lägger mycket snö och klarblå himmel så blir upplevelsen optimal. Dessutom finns det en riktig by att strosa igenom, med ett digert utbud av restauranger och barer. Vi hamnade en kväll på en gemytlig fondue-restaurang, och provade då det lokala röda Savoie-vinet. Det hette 2010 Mondeuse Les Rocailles. Mondeuse är namnet på druvan som vinet är gjort på, vilket var en helt ny bekantskap för mig. Det serverades kylt, och gick i den lätta, syrliga stilen. Det fungerade helt ok till en fet ost-fondue, men inget jag sippar en fredagskväll, eller vill ta med mig hem i resväskan.

Den lokala mataffären i byn, Spar, visar sig ha ett helt fantastiskt vinutbud. Det känns som ungefär en tredjedel av ytan är fylld av flaskor, och det går att få tag på både Latour, Mouton Rotschild och Bourgogne Grand Crus. Dessa flaskor låg dock lite utanför min budgetram. Däremot hittade jag ett vin jag bara läst om tidigare, men aldrig druckit, nämligen Vin de Paille, från Jura. Jag slog genast till på en flaska av årgång 1999, från producenten Caves de la Muyre. Detta är ett vitt dessertvin, gjort på druvorna Chardonnay och Poulsard. Dessa torkas på en bädd av halm innan pressning för ökad koncentration, därav namnet (paille = halm). Vin de Paille kan gärna lagras upp till 25 år, och avnjutes helst till gåslever eller en choklad-dessert. Det låter väl spännande! Denna flaska åker nu ner i källaren i ett antal år.

Blixtvisit i Piemontes huvudstad

På väg till skidåkning i Alperna blir det en övernattning i Torino, huvudstad i regionen Piemonte. Då är man med andra ord nästan i Barolo och Barbaresco-land. Vi anländer ganska sent och är hungriga. Efter att planlöst ha strosat genom Torinos centrum så hamnar vi till sist på en genuin trattoria där de serverar ljuvlig pizza. Kyparen rekommenderar en 2010 Dolcetto d'Alba från Terre del Barolo som smakar utmärkt. Fruktighet och hög syra hanterar pizza-osten föredömligt.

Nästa morgon blir det ytterligare en stadspromenad, och vi går förbi ett kafé, som förutom cappucino och croissant också säljer vinflaskor över disk, från producenten Angelo Negro. Jag slår till på både Dolcetto och Barbera. Dessutom har de 2007 Produttori Barbaresco till ett rimligt pris, så det blir en sådan flaska till packningen också. Sedan bär det av västerut, mot de franska alperna. Väl där så har vi lyckats konsumera både Dolcetton och Barberan. Dolcetton var riktigt charmig med massor av röd frukt, lagom hög syra och medelfyllig. Perfekt till pasta och kyckling. Barberan, var betydligt mörkare, fylligare med björnbärstoner, körsbär och lite tanniner att stadga upp det hela med. Detta är faktiskt en av de bästa Barbera d'Alba som jag druckit. Årgången är 2009 och den kommer från en vingård som heter Bertu. Jag önskar att jag hade köpt fler flaskor.

Vit bourgogne på Restaurang Sjögräs

Här kommer ett något försenat inlägg från Alla Hjärtans Dag, som firades på Restaurang Sjögräs på Söder. Detta är en liten och trivsam inrättning som kan beskrivas som en ganska lyckad kombination av kvarterskrog och finkrog. Både bardisk och kök befinner sig nästan mitt i lokalen, så man har god överblick. Både meny och vinlista är trevliga, och de har också specialiserat sig på fin lagrad rom, med ett fantastiskt utbud, som presenteras i en helt separat meny.

Dagen till ära inledde vi med en glas rosa bubbel. Det blev NV Deutz Brut Rosé. Jag dricker inte rosé-champagne så ofta, men detta var ju ett bra tillfälle. Snustorr med små fina bubblor, och en doft av röda äpplen och en gnutta hallon. En riktigt bra inledning på middagen helt enkelt.

Jag åt en bläckfiskrisotto till förrätt, följt av kungsfisk i gräddsås med kantareller. Kära hustrun valde favoriten löjrom och sedan kungsfisken också. Vi kände att dessa val krävde något gott vitt vin, och vi fastnade på bourgogne-sidan i vinlistan. Till slut föll valet på ett kommunvin från Puligny-Montrachet. Tyvärr missade jag att notera både årgång och producent, vilket är ganska oförlåtligt för en vinbloggare, men jag tänkte att jag alltid kunde slå upp det i vinlistan på restaurangens hemsidan. Nu visar det sig givetvis att vinet antagligen sålt slut, och därför inte längre finns med på den publicerade listan. Nåväl, vinet smakade i alla fall utmärkt. I den ganska blygsamma doften fanns citrus och äpplen. I munnen kom fler äpplen, grapefrukt och lite bittermandel i avslutningen. Syran är hög, klar och knivskarp. Detta är inget man lättjefullt sitter och sippar framför brasan, men till maten var det ett mycket gott val. Gräddsåsen matchades lätt av den fina syran i vinet.

Måltiden avslutades men en liten miniprovning av rhum agricole, dvs finare lagrad mörk rom. Det var intressant att sniffa på, men när man väl får det i munnen så smakar det bara alkohol. Starksprit är inget för mig. Tacka vet jag bourgogne.

Vinbloggarkväll på Östermalm - Del 2

Här följer en direkt fortsättning på föregående inlägg:

Kvällens fjärde vin, som fick ledsaga de italienska delikatesserna ner för strupen hälldes upp av Henrik. Vi skiftade nu över till vitt igen, och vilda gissningar haglade omgående. Det kändes dock som vi snurrade runt hela världen utan att hamna rätt. Jag gissade på en Grüner Veltliner från Österrike, men i själva verket befann vi oss fortfarande i Bourgogne. Rätt svar: 2008 Bourgogne Chardonnay från Domaine Jean Grivot. Hur kunde vi missa detta?

Blindbocksleken fortsatte, och nu var det dags för rött igen. Här fick vi ett härligt sötfruktigt, fylligt vin med mörka bär. Jag gissade på en Syrah/Grenache/Mourvedre-blandning från södra Frankrike, eller möjligtvis någonting från varma Australien. Det visade sig dock att vi var kvar i Gamla Världen, men så långt västerut som man kan komma. 2004 Quinta do Noval görs av den anrika portvinsfirman Noval i Duoro, men enligt Magnus är denna '04 deras första årgång av ett vanligt rött bordsvin, om än gjort på traditionella portvinsdruvor. Det var lite fruktbombsvarning, men föll definitivt mig i smaken ändå.

Nästa röda vin hade en helt annan karaktär. Grön stjälkighet, paprika och lite pepprighet förde mina tankar omedelbart till Cabernet Franc och Loire-dalen. Kanske en Chinon? Och äntligen lyckades jag pricka helt rätt, trots att jag sällan dricker röda Loire-viner. De är definitivt underskattade. Detta var 1999 Clos de L'Echo från Chinon, och när jag hörde årgången trodde jag inte mina öron. Ett imponerande piggt vin för sina 13 år.

Niklas kunde ju inte hålla sig i skinnet, utan han hade tagit med fler än en hemlig flaska. Nu var det dags för nummer 2. Det var ett ganska stramt vin med ekfatskaraktär, men utan större ålderstecken. Återigen tog det oss ganska lång tid att få druvan rätt, men detta var faktiskt 100% Cabernet Sauvignon. När det gällde ursprunget var vi alla lurade långt upp på läktaren, och var inte ens i närheten av rätt geografi. Vinet heter 2008 Trilogia och kommer faktiskt från Grekland, närmare bestämt Peloponessos-halvön. Vinmakaren heter Christos Kokkalis, och han jobbade tidigare som apotekare i Tyskland, innan han flyttade hem i mitten på 90-talet, och sadlade om till vin. Mycket välgjort och gott, med en pikant mint-ton, men inte riktigt i klass med ungraren tidigare under kvällen, enligt min mening.

Näst i tur att hälla upp var Fredrik. Vi fortsatte med rött, och detta vin fick flera av oss att gissa på norra Italien. Jag drar till slut till med en gissning på Slovenien, och det visar sig vara rätt, närmare bestämt i regionen Goriska Brda. Det innebär att vi visserligen bara är ca. fem fotbollsplaner från den italienska gränsen, som Fredrik uttryckte det. Vinet heter 2004 Edi Simcic Duet Lex, och är bordeaux-blend på druvorna merlot (80%), cabernet sauvignon (10%) och cabernet franc (10%). Det har dessutom lagrats ganska länge på nya ekfat. Detta var faktiskt för mig ett helt nytt vinland, och vinet gav mig ett synnerligen gott första intryck.

Kvällens sista rödvin kom från Roberto, och med tanke på hans rötter så var vi genast övertygade om att vi hade italienskt i glasen. Körsbär, med viss syra och slankhet, men det finns också en komplexitet och fyllighet bakom. Jag gissar först på Taurasi, och sedan far jag norrut till Valtellina. Några nörd-kollegor är inne på Amarone men jag håller inte med. Snart har vi gissat på allt italienskt utom Barolo, och då är det givetvis en sådan, närmare bestämt 2007 Renato Ratti Rocche Barolo. Det är gott och mycket välgjort, men jag hade nog väntat mig ännu mer kraft och tanniner från ett sådant kvalitetsvin. Det kan också vara så att våra smaklökar är något bedövade nu när kvällen börjar övergå i natt. Denna flaska hade nog tjänat på att ligga tidigare i provningssekvensen.

Trots att Niklas redan bidragit med två spännande flaskor, så hade han sparat den bästa överraskningen till sist. Specialverktyg för att lirka ut riktigt gamla och sköra korkar togs fram, och då blir alla församlade vin-nördar ordentligt nyfikna. Korken blir skickligt omhändertagen, och nu får vi njuta av ett helt unikt vin som påminner om flytande smörkola till färgen. Doften är ljuvlig med komplexa toner av honung, fikon, smörkola, mandel och vanilj. Vi är fullständigt övertygade om att detta är en gammal dammig Madeira. När vi frågar Niklas efter ledtrådar så säger han att det inte är Madeira, och han vet inte riktigt själv exakt var det är. När flaskan befrias från sin folie så står det: Cooperativa Vitivinicola do Peso da Regua, Vinho Generoso, Reservado a Associados. Detta är varken Madeira eller portvin, men det är definitivt portugisiskt. Vinho Generoso är en generell term för sött vin. Årgång saknas på etiketten, men Niklas tror att vi här har något från 1930-talet!! Ett så gammalt vin har jag faktiskt aldrig tidigare druckit. Det var helt enkelt en fantastisk upplevelse, och vinet var riktigt gott. Jag satt t.o.m. och sniffade lyckligt på korken (det finns bildbevis). Tack Niklas! Du har verkligen vidgat mina vyer.

Nu hade klockan passerat midnatt, och det var bara det verkliga järngänget kvar. Niklas 30-talsvin var helt klart "a hard act to follow" men jag plockade ändå fram ett välkylt muscat-vin som dessert. Det var 2005 Domaine de Barroubio från St Jean de Minervois i södra Frankrike. Jag gillar verkligen dessa muscat-viner, för de är inte alltför sötsliskiga, utan sötman balanseras upp av en fin syra, och så även här.

Så småningom blev det allmänt uppbrott från denna fantastiska kväll, där vi faktiskt provade hela 11 kvalitetsviner från 7 olika länder (dock bara Europa). Vi steg ner i väntande taxibilar, och lämnade stackars Ulf bland flyttkartonger och väldigt många odiskade vinglas. Han kunde dock trösta sig med ett antal bra slattar också. Tack till alla medverkande. Det var riktigt trevligt och inspirerande. När gör vi detta igen?

Vinbloggarkväll på Östermalm - Del 1

Allt sedan den trevliga Revello-provningen på Högberga gård i höstas, så är vi några vin-nördar som har haft mail-kontakt och planerat nästa sittning. Igår blev den av! Bland flyttkartonger i en halvt inflyttad Östermalmslägenhet hade Ulf från Red Scream & Riesling ordnat värdskapet på bästa möjliga sätt. Upplägget var enkelt. Ta med en god och intressant flaska, så blindprovar vi oss igenom kvällen. Dessutom så hade vi med Fredrik "Who Cut the Cheeze" och Roberto, med egen import av italienska delikatesser, som gastronomiska konsulter, så det gick verkligen ingen nöd på oss i matväg heller.

Kvällen inleddes i köket med ett glas vitt. Att det var riesling i glaset var det ingen tvekan om, när Ulf hällde upp. Magnus från Aqua Vitae gissade på en Dönnhoff från Nahe, medan jag var borta i Moseldalen och seglade. Fredrik plockade året 2007 så med gemensamma krafter fick vi alla rätt. Det var 2007 Dönnhoff Hermannshöhle vi drack, så Magnus träffsäkerhet var synnerligen imponerande.

Väl till bords så fick vi avnjuta en rimmad fläsksida med knaprig svål, rödvinssås och en garanterat kalori-stinn potatispuré. Niklas från Wine Virtuosity var snabb med att hälla upp sin första hemliga flaska. Nu var genast gissningsleken betydligt svårare. Vi fann röda bär, slank och fin syra men också stadga och fyllighet. Jag tyckte mycket om vinet, men hade förtvivlat svårt att placera det. Efter en ledtråd om Bordeaux-druva, så kom jag till slut fram till att vi hade Merlot i glasen, men ursprunget var fortfarande höljt i dunkel. Till slut avslöjade Niklas att det rörde sig om 2000 Weninger Soproni Merlot från Ungern. Flaskan har inhandlats på plats från vinmakaren själv, Frans Weninger. Han kommer från en österrikisk vinfamilj, och medan pappan fortfarande gör österrikiska viner, så har sonen flyttat över gränsen till Ungern och etablerat sig där. Enligt Niklas så slår han nu sin farsa när det gäller kvalitet. Själv tyckte jag detta vin var en av kvällens höjdpunkter.

Efter huvudrätten dök det upp diverse delikatesser från gattimondo på bordet. Då passade jag på att hälla upp mitt vin. Alla förväntade sig av någon outgrundlig anledning en Pinot Noir från mig, och de fick rätt. Jag hade satsat på 2000 Hospices de Beaune, Savigny-les-Beaune Premier Cru Cuvée Fouquerand, nyligen inhandlad i Berlin. Det var en fin och ganska ursprungstypisk röd bourgogne i den mjukare stilen. I början tyckte jag att frukten var lite gles, men vinet öppnade upp sig i glaset och växte med uppgiften. I denna kunniga skara så var flera av nördarna snabbt inne på Côte de Beaune, och debatten gällde egentligen bara vilken av kommunerna runt Corton-kullen som det skulle gissas på.

Nu hade vi ångan uppe, och nästa vin hamnade i glasen, medan vi plockade bland ljuvliga oliver, parmesankräm, skinka, pecorino, men jag lämnar er med en "cliffhanger".......del 2 följer snart.

Mytologiskt vin från Grekland

Normalt reser jag kanske i tjänsten någon gång i månaden, men det här året har rivstartat med en resa i veckan. Nu bar det av söderut, hela vägen till Aten. Väl där så gäller det ju att göra sitt bästa för att stödja den lokala ekonomin. Därför blev det givetvis några vininköp. Längst ned på hyllan stod det klassiska vita vinet Retsina, som ju är kryddat med kåda från pinjetallen. Det kostade bara 3 € flaskan, men jag klev faktiskt upp några prissteg.

Jag fastnade först för ett vitt vin på den lokala druvan Assyrtiko, från den gudomligt vackra ön Santorini. Detta kommer nog väl till pass framåt sommaren till skaldjur och fisk, då det beskrivs som krispigt med citrus och mineralitet.

Sedan blev det ett rödvin med det mytologiska namnet 2008 Amethystos, från en vinregion med namnet Drama. Det ligger i nordöstra Grekland, inte så långt från den bulgariska gränsen. Vinproducenten heter Domaine Costa Lazaridi. Det är ett blandvin gjort på druvorna Cabernet Sauvignon, Merlot och den lokala varianten Agiorgitiko. Vi korkade upp det redan på fredagkvällen, och blev helt charmerade. Doften är fruktig med plommon och svarta vinbär. I munnen fortsatt fruktighet, med mjuka tanniner, en fin fyllighet, och viss eldighet i avslutningen. Detta dricker jag gärna igen. Vinet finns faktiskt också i det svenska beställningssortimentet, för 199 kr.

Så till det mytologiska: Enligt legenden så var Amethystos en vacker kvinna som uppvaktades av ingen mindre än vinguden Dionysos. Hans inviter avvisades dock, och hon bad till gudarna om hjälp att förbli oskuld. Gudinnan Artemis förvandlade då henne till en vit sten. Dionysos hällde sedan vin över stenen som blev vackert lila. Därmed är detta är också berättelsen om hur ädelstenen ametist uppstod. De gamla grekerna trodde att just amestist motverkade berusning, och därför utformades vinbägare av amestist. I modern grekiska betyder amethystos "icke berusade". Tänk vad mycket allmänbildning som man kan suga upp genom vinintresset.

Ny vinlitteratur

Ni är väl trötta på att höra om mitt London besök vid det här laget, men det blev faktiskt också en avstickare till en bokhandel på Piccadilly vid namn Hatchard's, som jag bör berätta om. De är inte fullt lika gamla som Berry Bros & Rudd, men butiken har funnits sedan 1797, och de är minsann också kunglig hovleverantör av böcker till Drottningen.

En våning upp samsades kokböcker med populärhistoriska böcker, men jag hittade även en intressant sektion hyllor tillägnade litteratur om drycker. Jag fastnade genast för en helt makalös bok som heter Real Men Drink Port av Ben Howkins. Författaren är synnerligen kunnig i ämnet, och skriver på ett minst sagt underhållande sätt. Han är dock en fullkomligt stockkonservativ, nationalistisk britt, så man får nästan intrycket att man bör vara född på de brittiska öarna för att över huvudtaget var kvalificerad att uppskatta portvin till fullo. Titeln skall nog egentligen uttolkas "Real British Gentlemen Drink Port". Om man låtsas vara engelsman för ett ögonblick så blir dock läsningen desto mer givande. Anglofiler kommer att njuta av alla portvinsanekdoter med ett porträttgalleri som sträcker sig från Lord Nelson till the Queen Mother.

Jag fick också med en bok med titeln A Vineyard in My Glass av Gerald Asher. Han är mångårig och uppskattad vinredaktör på tidskriften Gourmet. Boken består av en samling vin-essäer, vissa av dem tidigare publicerade i Gourmet, med ett geografiskt tema kring världens vinregioner, och begreppet terroir som en röd tråd. Mer än halva boken ägnas åt klassiska regioner i Frankrike, men det finns också nedslag i några andra europeiska länder, och den avslutande fjärdedelen ägnas åt Kalifornien. Jag har inte hunnit kasta mig över denna bok ännu, men den ser ut att kunna ge en kommande trevlig läsupplevelse.

Vinshopping på Fortnum & Mason

Efter besöket på Berry Bros & Rudd så blev det lite mera shopping på Jermyn Street. Där är det dock herrekipering i alla dess former som gäller, och inga viner så långt ögat når. Det kan vara nog så tröttande att handla, så framåt seneftermiddagen var det definitivt dags för en paus. Den intogs i Fortnum & Masons klassiska Fountain Restaurant, och bestod givetvis av afternoon tea. En rykande kanna Earl Grey ledsagades av varma scones med clotted cream och strawberry jam. Kan det bli mer brittiskt än så. Very civilised, I must say.

Sålunda styrkt så var det dags att jaga nya vinfynd. I Fortnum & Masons källarvåning fanns det en hel del att botanisera bland. Jag fastnade denna gång i hörnet med de lite sötare varianterna. Jag inhandlade dels en Sauternes, 2007 Chateau Lafaurie-Peyraguey och sedan Fortnum & Masons härtappade 1999 Vintage Port från firman Niepoort. Jag höll mig dock till halvflaskor, så att det skulle finnas någon rimlig chans att få ner alla drickbara souvenirer i packningen hem.

Besök hos Berry Bros & Rudd

Resandet fortsätter, och nu har det blivit några dagar i London. En eftermiddag blev det faktiskt tid för lite shopping, och jag gav mig med raska steg av från hotellet till St James. I dessa anrika kvarter ligger Berry Bros & Rudd, vinhandlare sedan 1698. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att de fortfarande håller till i samma lokaler, och ägs och drivs av samma familj. Snacka om att bevara traditioner!

När man stiger in genom dörren möts man av knarrande trägolv, lågt i tak, lite murrig belysning och expediter som står vid träpulpeter som mycket väl kan vara original från 1698. På pulpeterna stor dock moderna datorer och kreditkortsterminaler, och det tar bara några sekunder att få svar på om en viss flaska finns i lager. Ett urval av viner är på display i tre små rum, men det verkliga lagret ligger en trappa ner, dit endast expediterna har tillträde. Därför är det bra att ta en titt på den utmärkta hemsida, www.bbr.com, innan det fysiska besöket, så att man har lite koll på vad som döljer sig i källarplanet.

Servicen är givetvis mycket artig och kunnig. Jag lyckas lägga vantarna på ett av mina absoluta favoritviner, årgång 2007 av Yarra Yering Dry Red #1. Detta kultvin från Australien är normalt svårt att få tag på, så jag var mycket nöjd, trots att det kostade en slant. Jag fastnade också för en 2007 Volnay från Domaine Michel Lafarge, samt några halvflaskor av Berry Bros & Rudds egen härtappade Bourgogne. Vid utcheckningen blev jag genast inlagd i kundregistret, och bara några minuter efter besöket fick jag ett e-mail med inloggning till min egen sida på bbr.com, där all min köphistorik lagras. Vilken underbar kombination av stolta traditioner och modern CRM-marknadsföring. Jag kommer att besöka både hemsida och butik igen.

Vinshopping i Berlin

Förra helgen tillbringades i den spännande metropolen Berlin, och det blev faktiskt tid för lite strosande i vinaffärer. Inte långt från vårt hotell, i norra kanten av Alexanderplatz, hittade jag ett vinotek som hette Koch. Väl inne i butiken så tyckte jag att utbudet av diverse spritsorter vida översteg vinsortimentet, men jag gjorde likväl ett litet fynd. Vad sägs om 2000 Savigny-les-Beaune Premier Cru Cuvée Fouquerand från Hospices de Beaune för en bit under 30 €! Det fick bli den första Berlin-souveniren i packningen.

Under dag två tillbringade vi en eftermiddag på det imponerande varuhuset KaDeWe. Hela våning 6 i detta shoppingpalats kallas finsmakaravdelningen. Här finns ett enormt utbud av delikatesser från jordens alla hörn, kryddor, bröd och bakverk, ett chokladsortiment utan dess like, och givetvis också en rejält tilltagen vinsektion. Jag spatserade runt där i en dryg timme och fullkomligt njöt av utbudet. Priserna var OK, men det är definitivt inte en budget-ställe, utan hit kommer man för att hitta ovanliga och intressanta flaskor. Resväskan var tyvärr redan trång, så enda inköpet blev en Rheingau-favorit: 2006 Peter Jacob Kühn Quarzit Riesling trocken. Jag var också riktigt lockad av några dammiga vintage port, men det får bli nästa gång. Missa inte sjätte våning på KaDeWe om ni är i Berlin!

Bodegas Neo Disco

Strax före jul fick jag ett innehållsrikt nyhetsbrev från vinimportören Divine, med den passande rubriken "Kluckande klappar". Förutom målande beskrivningar av ett antal utvalda viner ur deras beställningssortiment, så fanns det dessutom direktlänkar till Systembolagets e-beställning. Mycket effektiv marknadsföring i all sin enkelhet, måste jag säga. Jag gick i alla fall på det, och beställde ett antal flaskor.

Vinet som jag fastnade för hette Disco, och tillverkas av Bodegas Neo, i spanska Ribera del Duero. Visst är vinylskivan på etiketten fin. Denna vinproducent leds av ett ungt och mycket musikintresserat team, som t.o.m. lär ha en egen inspelningsstudio på egendomen.

Receptet för Disco-vinet av årgång 2009 är tempranillo-druvor från 40-åriga vinstockar och 6 månader på franska ekfat. Doft och smak är faktiskt rent förförisk, med sötsyrliga körsbär och lite bett av lakrits i avslutningen. Detta vin kommer jag definitivt att handla mera utav. 149 kr i beställningssortimentet känns riktigt prisvärt.