Gattinara, en ny trevlig bekantskap

Som ni ser har denna flaska en mycket speciell form, och det räckte för att fånga mitt intresse på System-hyllan, och ledde till ett omedelbart spontanköp för ett tag sedan. När man också inser att detta faktiskt är halvmogen Nebbiolo från ett spännande distrikt så blev köpet riktigt intressant.

2005 Travaglini Tre Vigne kommer från Gattinara, som är klassad som en DOCG i Piemonte. Vinet är gjort på 100% Nebbiolo, och druvorna har plockats från tre olika historiska vingårdar, därav namnet. Travaglini är ett familjeföretag som funnits sedan 1920. De säger själva att Gattinara mycket väl kan jämföras med sina mer berömda grannar, Barolo och Barbaresco, och jag är nästan benägen att hålla med.

Doften ger karaktäristisk viol, och sedan följer en fruktig smak med mogna plommon och körsbär. Det är mjukt och fylligt. Det finns lite stadiga tanniner i bakgrunden, men de är redan väl avslipade. Detta är helt enkelt jättegott. Varför köpte jag inte fler flaskor? Detta måste ha varit ett tillfälligt släpp, och jag tror priset låg runt 200 kr. Nu går det att beställa Travaglini Gattinara Riserva i beställningssortimentet för lite mera pengar. Kan definitivt vara värt att prova, det också.

Fler midsommarviner

Midsommarafton slutade med grillning av entrecôte i kvällssolen. Till detta plockades två mycket olika röda grillviner fram. Vi började med 2004 Barbaresco från det mycket välrenommerade kooperativet Produttori del Barbaresco. Vinet fick lufta sig i karaff någon timme innan det var dags att sticka näsan i glaset. Rosor och körsbär är de spontana doftassociationerna. I munnen ett härligt nyansrikt vin med syra och tanniner i fin balans. Körsbären finns kvar, och i den långa fina eftersmaken kommer toner av violpastill men också en viss kärvhet som påminner om druvkärnor. Jag gillar verkligen detta vin. Nu är min enda 2004:a uppdrucken, men jag har fortfarande en 2007:a i källaren. Hoppas att den blir lika bra om några år.

Därpå följde 2007 Turnbull Cabernet Sauvignon från Napa Valley. Det var nästan synd att prova detta vin efter Barbarescon. Det är en alldeles utmärkt amerikansk Cab, med trevlig frukt, och bra balans, men efter nebbiolons finess och elegans så kändes den helt enkelt klumpig. På egen hand utan denna besvärande jämförelse så hade det varit ett alldeles utmärkt grillvin.

Jordgubbstårta och Moscato d'Asti

Det finns ju ett antal klassiska mat- och vinkombinationer som brukar refereras till med jämna mellanrum. Jag tänker t.ex. på vintage port och Stilton, Sauternes och foie gras eller Sauvignon Blanc från Loire och chevre-ost. Jag vill nu addera ytterligare en ljuvlig kombination till denna lista. Vi pratar givetvis om svensk jordgubbstårta med vaniljkräm, mycket grädde och stora jordgubbar, som avnjutes i strålande solsken, på en klippa med havsutsikt, till ett glas lätt mousserande Moscato d'Asti. Just detta upplevdes igår, och det var makalöst gott, och dessutom ett sommarminne av högsta klass.

Vinet vi drack var närmare bestämt  2011 Cascinetta Vietti Moscato d'Asti som inhandlades nyligen på Systembolagets nyhetshylla för 129 kr. Härligt små fina bubblor som förhöjer smaken av persikor, päron och lite Piggelinglass. Sötman är smakfullt balanserad av syran, och med en alkoholhalt på blott 5,5% så känns det som om man kan och vill dricka avsevärda mängder i solskenet. Detta vin är ett av de bästa exemplen på Moscato d'Asti som jag druckit, och det rekommenderas varmt.

www.vietti.com

Magnum Barbaresco hos Pontus

Härom veckan var jag på en affärsmiddag på restaurang Pontus i centrala Stockholm. Det brukar vara ett säkert kort med bra mat, och en gedigen vinlista. Jag hamnade bredvid en kille med italienskt påbrå, som visade sig även vara en riktig hejare på italienska viner. Han kunde rabbla de bästa Barolo-producenterna som ett rinnande vatten. Det är underbart att träffa en likasinnad, med sådana specialistkunskaper. Vi tog gemensamt befälet över vinlistan, och började botanisera. Att det skulle bli italienskt var självklart, men det fanns mycket bra att välja på.

Då vi var ett ganska stort sällskap passade det bra att satsa på magnum, och vi hittade minsann en riktigt intressant barbaresco på magnumbutelj. Det var 1996 Tenuta Caretta Barbaresco Bordino. Den hälldes upp på karaff en stund för luftning, och sedan ner i glasen. Första sniffen var inbjudande, med rosor och lite viol. När vinet kom i munnen blev jag dock initialt en smula besviken. Frukten kändes dämpad, och jag fruktade att denna flaska hade nått sin topp för ett tag sedan. Mer luft fick dock vinet att öppna upp sig ordentligt, och efter en halvtimme i glaset så var det en helt annan upplevelse. Nu fanns det rosor och mogna körsbär i skön förening, uppbackade av lagom avrundade tanniner, och med en härligt lång eftersmak. Vi satt och sörplade, smackade och njöt.

Blixtvisit i Piemontes huvudstad

På väg till skidåkning i Alperna blir det en övernattning i Torino, huvudstad i regionen Piemonte. Då är man med andra ord nästan i Barolo och Barbaresco-land. Vi anländer ganska sent och är hungriga. Efter att planlöst ha strosat genom Torinos centrum så hamnar vi till sist på en genuin trattoria där de serverar ljuvlig pizza. Kyparen rekommenderar en 2010 Dolcetto d'Alba från Terre del Barolo som smakar utmärkt. Fruktighet och hög syra hanterar pizza-osten föredömligt.

Nästa morgon blir det ytterligare en stadspromenad, och vi går förbi ett kafé, som förutom cappucino och croissant också säljer vinflaskor över disk, från producenten Angelo Negro. Jag slår till på både Dolcetto och Barbera. Dessutom har de 2007 Produttori Barbaresco till ett rimligt pris, så det blir en sådan flaska till packningen också. Sedan bär det av västerut, mot de franska alperna. Väl där så har vi lyckats konsumera både Dolcetton och Barberan. Dolcetton var riktigt charmig med massor av röd frukt, lagom hög syra och medelfyllig. Perfekt till pasta och kyckling. Barberan, var betydligt mörkare, fylligare med björnbärstoner, körsbär och lite tanniner att stadga upp det hela med. Detta är faktiskt en av de bästa Barbera d'Alba som jag druckit. Årgången är 2009 och den kommer från en vingård som heter Bertu. Jag önskar att jag hade köpt fler flaskor.

Leverans från xwine

Idag dök det upp tre halvlådor vin vid ytterdörren. Det är alltid en trevlig upplevelse. Det var leveransen av Fratelli Revellos viner, som jag beställde från xwine under den trevliga provningen på Högberga Gård. Tre veckors leveranstid var utlovat, och det höll de faktiskt ganska bra. Dessutom bra kommunikation hela vägen via e-mail, så detta är en importör som jag gärna handlar av igen.

Det var en fin blandning av Dolcetto, Barbera d'Alba och Barolo i lådorna. Vi beslöt oss för en snabb "pop and pour" av en flaska 2010 Fratelli Revello Barbera d'Alba, och det visade sig vara ett mycket klokt beslut. Härligt friska körsbär i både doft och smak, med en kristallklar syra, men försumbara tanniner. Ungt, oprententiöst, med ack så drickvänligt. Jag vill genast beställa ett par lådor till. Vilket underbart pastavin. Mums!

Nobel-viner 2011

När man nu sitter framför TV:n och tittar på Nobel-banketten, så blir åtminstone jag nyfiken på vad de har i glasen. Som tur är så finns det en rykande färsk pressrelease på Nobel-hemsidan, som bringar klarhet i frågan.

Förrätten som är hummer med picklade vintergrönsaker och jordärtskockspuré, avnjuts med bästa bubbel: Champagne Fourny Blanc de Blancs Premier Cru. Detta vin importeras av Nigab, och finns i beställningssortimentet för fyndpriset 249 kr.

Varmrätten är pärlhöna med Karl Johan-svamp och lingon. Till detta dricker gästerna 2008 Gary Farrell Pinot Noir från Russian River Valley i Kalifornien. Importör är Interbrands, och priset är 369 kr. Jag får tyvärr inte upp vinet i beställningssortimentet, så det kanske bara distribueras till restauranger, eller så är det helt enkelt slutsålt.

Efterrätten är mandarin- och vit chokladmousse. Dessertvinet är alltid populära 2010 Moscato D’Asti, La Caliera, Borgo Maragliano. Även detta vin importeras av Nigab, och kostar bara 99 kr i beställningssortimentet. Alkoholhalten är modesta 5%. Säkert en perfekt avslutning på middagen. När blir jag bjuden?

Fratelli Revello på Högberga Gård

Fredrik, från ostbloggen Who Cut the Cheese, bjöd in till en vinprovarkväll på Högberga gård, och upplägget lät så trevligt att det inte gick att motstå. Italiensk vinmakare från La Morra i Piemonte var på besök, och då sätter man sig ju gärna på buss, tunnelbana och sist spårvagn, för att ta sig ända ut till Lidingö.

När vi kommer in i värmen får vi genast ett glas vin i handen, och jag blir också omedelbart introducerad för ett gäng trevliga vinbloggarkollegor. Ulf från Red Scream & Riesling, Tryggve från VPK2881 och David från Svenssonsmakaren var alla där, och på yppersta vinprovarhumör. Vi avnjöt välkomstvinet framför en sprakande brasa. Det var en riktig trevlig rosé som hette 2009 Venus de Pinchinat, från Var i södra Frankrike, gjord helt på biodynamiskt odlade druvor av grenache, syrah, cinsault, merlot och cabernet sauvignon. Den var lätt och fräsch på alla sätt, men kanske lite somrig i novembermörkret.

Sedan var det dags att sätta sig till bords. Vi möttes av vacker dukning, två vinglas, två italienska ostar, marmelad och rikligt med bröd och olivolja. Fredrik hälsade välkomna och lämnade sedan över ordet till kvällens hedersgäst, Carlo Revello, ägare och vinmakare på Fratelli Revello, som han driver i La Morra tillsammans med sin bror Enzo. Carlo smattrade iväg en fin introduktion på vacker italienska, som nog inte så många i publiken snappade upp. Då kom Carlos svenska fru, Paola, till undsättning, och översatte till flytande stockholmska. Egendomen producerar ca. 70 000 flaskor per år, och inte mindre än fyra olika vingårdsbetecknade Barolo. Detta kommer att bli en spännande kväll.

De första vinerna på bordet var 2009 Dolcetto d'Alba och 2010 Barbera d'Alba. Dolcetto var mycket fruktig med ljusa röda bär, ganska låg syra, och en angenäm eftersmak av bittermandel. Vi konstaterade att detta är ett perfekt vardagsvin till tisdagspastan. Barberan var lite kraftigare, med mörka bär, kanske främst blåbär, och med en högre syra. Intrycket var ändå mjukt och runt, trots att det är ett så ungt vin. Detta blev jag mycket charmad av.

Provningen fortsatte sedan med Fratelli Revellos standard-Barolo utan vingårdsbeteckning, från 2007. Detta har lagrats 24 månader på ekfat, varav 80% gamla, och 20% nya fat. En fin doft av körsbär, men i munnen var vinet ganska kärvt och mycket strävt. Detta är tok-ungt som Tryggve uttryckte det. Det fanns en antydan av menthol, men jag saknade rosendoften. Detta behöver definitivt lagras ordentligt för att rundas av.

Provningen avslutades med två vingårdsbarolo. Först ut var 2006 Barolo Vigna Gattera. Detta vin har lagrats 24 månader på stora botti av slavonsk ek. Det har en härlig rosendoft, med mogna körsbär i bakgrunden. I munnen betydligt mjukare och mer harmonisk än 2007:an, men fortfarande med rejäl strävhet från tanninerna. Jag får tydlig körsbärssmak, men också lite menthol, och en antydan till viol. Gattera var riktigt gott att dricka redan nu, men kommer givetvis att vinna på lagring.

Sist ut för kvällen var 2006 Barolo Vigna Conca. Detta vin kommer från odlingar med sydläge, och 60 år gamla vinstockar. Det har lagrats 24 månader på barrique, med 50% nya och 50% gamla fat. Conca upplevs som betydligt mörkare, kraftigare och dovare än Gattera. Det finns rejäl strävhet, och mörk bigarrå-frukt, men utan sötman. Här finns material för ett enastående vin, men det gäller att glömma flaskorna i källaren i ganska många år, medan Gattera är synnerligen njutbar redan idag.

Ett stort tack till Fredrik för ett utmärkt arrangemang, på alla sätt och vis. Delikatessbutiken Mi Piace hade levererat de delikata ostarna. Köket på Högberga gård bidrog med en mör oxkind med magnifik sås och potatismos. Vill ni få tag på vinerna från Fratelli Revello så kan xwine ordna privatimport till högst rimliga priser. Själv slog jag till på 18 blandade flaskor, som lär dyka upp om ca. tre veckor. Jag ser fram emot detta.

Äntligen italiensk leverans!

I maj var jag på resa i Piemonte och köpte vin i byn Boca. Allt fick dock inte plats i resväskan, utan sex flaskor av årgång 2000 skulle skeppas. Hela sommaren gick utan att några flaskor dök upp, så jag hann bli lite orolig, men härom veckan så anlände paketet. På köpet fick jag dessutom ett nytt transporthjälpmedel i form av en utmärkt frigolitlåda för ett 6-pack.

Vi kände oss nödda och tvungna att genast korka upp en flaska 2000 Vigna Chistiana. Vi möts av en ljuvlig doft av rosor och körsbär. I munnen är vinet slankt, lätt och otroligt charmigt. De syrliga körsbären finns kvar, men även lite hallontoner. Detta påminner faktiskt en del om en bra bourgogne. Vilken härlig vinupplevelse, och det finns fem flaskor kvar.

Premiär hos Munskänkarna

Jag har i två års tid varit en synnerligen passiv medlem i Munskänkarna. Trots lockande provningsinbjudningar och kurser så har jag helt enkelt inte fått tummen ur. Idag gjorde jag dock slag i saken och begav mig till introduktionsprovningen på Näringslivets Hus, mitt på Östermalm. Detta är tänkt som en första aktivitet för "nybörjare", och jag känner väl kanske att jag har passerat det stadiet redan, men jag skall villigt erkänna att det var både trevligt och givande. Kvällens provningsledare, Anders Källberg, var otroligt kunnig, och dessutom en pedagogisk presentatör. Vi fick en komprimerad och synnerligen matnyttig vinlektion på två timmar. Det gav både en bra repetition av kunskaper och en del helt nya perspektiv, framför allt på själva vinmakeriet.

Kvällens övning avslutades med blindprovning av fyra viner, två vita och två röda. Det första föll mig inte alls i smaken. Det var tunnt och mycket syrligt, men med alldeles för lite frukt för att kunna matcha syran. Jag gissade på en Sauvignon Blanc, trots att det fanns vissa petroleumtoner som pekade i en helt annan riktning. Facit var 2008 Tim Adams Reserve Riesling från Australien. Den kostar hela 249 kr i Systembolagets tillfälliga sortiment, och det var den enligt min mening inte värd. Tacka vet jag Rheingau!

Nästa vita var betydligt fylligare, fortfarande syrligt, men nu uppbackat av bra frukt, både citrus och lite tropiska frukter. Här hade jag faktiskt gissat på riesling och fick till min egen förvåning rätt. Detta vin hette 2008 Casa Marin Miramar Vineyard Riesling från Chile. Jag har definitivt aldrig druckit en chilensk riesling förut, men det här var riktigt trevligt. Det kostar 179 kr i det tillfälliga sortimentet.

Det första röda prickade jag in som en klockren pinot noir, med syrlig jordgubbsfrukt och en aning rökighet, samt lite angenäm beska i avslutningen. Detta var kvällens favorit för mig, och vi pratar alltså om 2009 Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir från Nya Zeeland. Tyvärr är denna godbit lite dyr, 299 kr i Systemets september-släpp. Det var ju tur att jag åtminstone fick favoritdruvan rätt.

Vi avslutade med ett fylligare vin med doft av rosor, körsbär och tjära. Jag noterade precis detta i mina anteckningar, och då borde ju alla Nebbiolo-klockor börjat ringa. Av någon anledning hade min hjärna programmerats för att vi skulle prova pinot noir och cabernet sauvignon, så gissningen blev helt uppåt väggarna trots de druvtypiska markörerna. Facit var 2008 Perbacco Nebbiolo från firman Vietti. Detta vin finns i beställningssortimentet för 199 kr, och det kan definitivt vara värt att stifta bekantskap med igen.

Kvällens bonus var att jag äntligen fick skaka hand med Torsten, ena hälften av vinduon bakom Finare Vinare. Detta är enligt min mening Sveriges bästa vinblogg. Till min glädje och milda förvåning så hade han faktiskt koll på Puttes Vinspalt också. Nu får jag skärpa till mig och skriva väl, när en sådan förebild ibland kan ha vägarna förbi, här i cyberrymden.

Vigna Christiana, Boca

Vi lägger marinerad kyckling på grillen, och ugnsrostar rotfrukter till detta, så är fredagsmenyn fixad. Till detta vill jag dricka något riktigt gott. Efter vingårdsbesöket i Boca på försommaren så var jag nyfiken på att prova den 20-åring som jag fick med mig hem. Därför drar vi korken ur 1991 Vigna Christiana. Jag borde egentligen dekanterat, men det får bli lite luftning i stora rymliga kupor istället. Doften drar åt härligt syrliga körsbär, med en antydan till läder. I munnen är syran hög, och frukten en aning uttorkad, men efter lite luft i glaset så blommar faktiskt körsbären fram på ett riktigt trevligt sätt. Jag har inte mindre än fem olika årgångar av detta vin, så det skall bli intressant att jämföra framöver. Denna gamling klarade sig riktigt bra.

Podere ai Valloni i Boca

Härom veckan var jag på konferensresa i norra Italien. Mellan grupparbeten om försäljningsmål, kundnöjdhet, marknadsföring och andra viktiga saker, så hann vi också med ett vingårdsbesök. Kosan styrdes mot en liten by i Piemonte som heter Boca. Boca är också en egen exklusiv D.O.C., med bara ett fåtal producenter. Vi besöker lilla familjeägda Podere ai Valloni, som ligger gudomligt vackert på en kulle, omgiven av skogarna i naturreservatet Monte Fenera.

Här produceras ca. 6000 flaskor om året, av ett enda vin, nämligen det röda Vigna Cristiana. Det gör på 70% Nebbiolo, 20% Vespolina och 10% Bonarda Novarese. Jordmånen på kullen där druvorna växer består delvis av lavasten, vilket ger en speciell karaktär. Vinet lagras i tre år på stora ekfat, så kallade botti, och sedan ytterligare ett år på flaska, innan det släpps till försäljning.

Vi fick prova tre årgångar av Vigna Cristiana, nämligen 2005, 2004, och 2003. De hade ganska olika karaktär. 2005:an var mycket syrlig, och kändes fortfarande ganska ung. 2003:an hade mindre syra och var betydligt rundare och mer balanserad i smaken. Min klara favorit var dock 2004, med härlig mörk körsbärfrukt och fin balans mellan syra och tanniner. Jag inhandlade några flaskor av denna årgång, men vi fick också botanisera lite djupare i källarvalven, och då slog jag till på några dyrgripar från 1990 och 1991. Lagringspotentialen för Boca-viner sägs vara mycket god, så det skall bli mycket spännande att avnjuta dessa. Slutligen blev det ett antal flaskor från år 2000, en årgång som får generellt höga betyg i Piemonte.

Jag kan varmt rekommendera ett besök på denna egendom. Vi blev utomordentligt väl mottagna av familjen som stolt visade upp både ägor och produktionsanläggning. Sedan var dessutom vinet synnerligen charmigt, och något av en raritet.

Barbaresco Montaribaldi - besvikelse och upprättelse

I helgen var det stor släktmiddag för att fira en 66-åring och en 1-åring. Fram med finporslinet och vita duken, några timmar i köket för att tillaga en mustig kycklinggryta, och så givetvis ett gott vin. Jag korkade upp 2004 Sori Montaribaldi Barbaresco, som jag visserligen aldrig har druckit förut, men en Barbaresco från 2004 borde ju vara ett säkert kort. Doften är också mycket lovande, med rosor, lite viol och plommonfrukt i bakgrunden. I munnen blir dock besvikelsen grym. Kärvt, vresigt och med en synnerligen obehaglig metallisk bismak i avslutningen. Jag tog genast flaskan av bordet för att spara gästerna denna pina, och korkade istället upp en enklare Bordeaux som turligt nog låg rätt tempererad i köket.

Kvällen därpå ville jag dock ge vinet en andra chans. Min misstanke var att någon ingrediens i kycklinggrytan hade skurit sig med vinet, antagligen i kombination med otillräcklig luftning. Hustrun och jag angriper nu vinet enbart beväpnad med en enkel skiva brie-ost, och det har faktiskt skett underverk under natten. Doften är lika inbjudande som igår, men nu svarar också vinet upp mot förväntningarna i munnen. Plommonfrukten har fått mera utrymme och balanserar upp de fortfarande aningen kärva tanninerna. Avslutningen är alltjämt lite metallisk, men det är mera en upplevelse av behagligt järnhaltiga mineraler och lite lakrits-sälta än något obehagligt. Nu är det här helt plötsligt ett riktigt gott vin! Receptet är nog luftning, luftning och luftning, även om jag också misstänker att mat/vin kombinationen inte var optimal dag 1. Vilken lärorik vinupplevelse, och slutet gott!