Newstead Wines - Plettenberg Bay

Under jullovet så blev det några sköna dagar på den fina stranden i Plettenberg Bay, beläget i det område i södra Sydafrika som brukar kallas för "Garden Route". Sol och bad i all ära, men strandlivet brukar göra mig lite rastlös. Jag vill hellre göra utflykter och upptäcka nya saker. Vad passar då bättre än att besöka vingårdar? Plettenberg Bay är dock inte känt som något större vindistrikt. Jag blev därför glatt överraskad när jag upptäckte några väldigt lokala viner på vinlistan vid ett restaurangbesök. Vi drack en mycket trevlig chardonnay från Newstead Wines till den färska fisken. Det här stället måste jag hitta tänkte jag.

Det visade sig inte vara så svårt. Newstead ligger bara 500 meter från N2-landsvägen i den lilla byn The Crags, strax utanför Plettenberg Bay, i riktning mot Port Elizabeth. Anläggningen imponerar verkligen. Man kör igenom en stor vitkalkad entré, och följer en grusväg längs spikraka rader av perfekt uppbundna vinrankor, utan tillstymmelse till ogräs någonstans.

Vi välkomnas till vinprovningen av ägaren själv, Doug Lund. Han är en mycket framstående hästpolospelare, och har representerat Sydafrika i landslaget i många år. Nu kombinerar han vinodlandet med jobbet som polotränare. Han och hans fru Sue köpte fem hektar mark här 2006 och planterade vin. Första årgången presenterades 2012, så det är fortfarande en ganska ung verksamhet. Doug är inspirerad av Nya Zeeland och deras viner, eftersom han har tillbringat en del tid där. Han menar att det lite kyliga och fuktiga kustklimatet kring Plettenberg Bay liknar det i Nya Zeeland. Därför är det en syrlig, frisk sauvignon blanc som är huvudattraktionen, kompletterat av en fräsch oekad chardonnay, som vi redan stiftat bekantskap med på restaurangen kvällen innan. Doug gör även en utmärkt mousserande rosé, mestadels på pinot noir, med 17% chardonnay.

Nästa projekt är en röd pinot noir utan bubblor. Vid vårt besök var detta vin ännu inte buteljerat. Jag hade hoppats på ett prov från tunnan, men så långt kom vi tyvärr aldrig. Jag anmälde dock mitt intresse för sortimentsutökningen, och bara tre dagar efter vårt besök fick jag ett telefonsamtal som meddelade att det nya vinet nu var tillgängligt. Jag måste ha varit en av de absolut första kunderna. 2015 Newstead Pinot Noir går i den lätta stilen, med ljus färg, låg alkoholhalt, mjuka tanniner, och härliga smultrontoner. Det är ett perfekt sommarvin, serverat lätt kylt.

Sydafrikas Bourgogne

Hermanus är en liten ort på Sydafrikas sydkust, belägen ca. 90 minuter med bil från Kapstadens flygplats. Det råkar vara en av världens bästa platser för att få se valar nära land, så hit vallfärdar turister under valsäsongen, september till november varje år. Så gjorde även vi i höstas. Det blev en härlig långhelg vid havet, med valar som tumlade runt i vågorna bara 20 meter från de klippor som vi stod på. Ganska mäktigt! Dag två var dock vädret uruselt. Det var regn och dimma som påminde mig om Göteborg en kulen höstdag. Därför passade det bra att utforska traktens vingårdar istället. Prova vin kan man ju oftast göra under skyddande tak.

Bara knappa 15 minuter från Hermanus stöter man på de första vingårdarna. De ligger i en dalgång som sträcker sig upp från kusten i nordöstlig riktning. Området kallas Hemel en Aarde Valley (fritt översatt från afrikaans blir det Himmel och jord-dalen). Området skulle också lätt kunna kallas Sydafrikas Bourgogne. Här är klimatet mer tempererat än på andra platser, tack vare de kalla och fuktiga havsvindarna som sveper in. Det gör att mer värmekänsliga druvor, såsom pinot noir, trivs bra här.

Vårt första stopp blir Bouchard Finlayson. Vingården grundades 1989 av Peter Finlayson och Paul Bouchard (från Bourgogne). Peter var redan då känd som pinot noir-pionjär i dalen, efter att ha varit med om att starta upp närliggande Hamilton Russell.

Bouchard Finlayson har idag ett ganska brett sortiment, men det är de klassiska bourgogne-druvorna, pinot noir och chardonnay som dominerar. Flaggskeppet heter Galpin Peak Pinot Noir. Nuvarande årgång på hyllorna är 2012, men efter en pratstund med Mr. Finlayson själv lyckades jag också lägga vantarna på några äldre årgångar som han rekommenderade, nämligen 1995 och 2007. Det skall bli mycket spännande att smaka dem så småningom. 2012:an fick jag prova på plats, och den är utmärkt. Den har lite kraftigare karaktär än sina kusiner från Bourgogne, med mörka bär, plommon och körsbär. Det finns bra med både tanniner och syra så lagringspotentialen är god.  Själv tycker jag att det är Sydafrikas bästa pinot noir, även om den numera får ordentlig konkurrens från en annan producent längre upp i dalen (mer om detta senare).

Ett annat vin jag verkligen fastnade för var 2013 Bouchard Finlayson Hannibal. Detta vin förenar verkligen det bästa från Frankrike och Italien, eller hur skall man annars tolka denna unika druvblandning: 39% sangiovese, 35% pinot noir, 10% nebbiolo, 9% syrah, 4% barbera och 3% mourvedre. Det är ett lättillgängligt men samtidigt seriöst vin. Det finns massor av härlig körsbärsfrukt, i fin balans med syran. Vi drack det till pastamiddagen i Hermanus samma kväll och det smakade utmärkt. En flaska var tyvärr korkskadad, men när vi gjorde ett återbesök nästa morgon så byttes den omedelbart ut. Bra kundservice!

Efter detta mycket lyckade vingårdsbesök fortsatte vi högre upp i dalen, och nästa stopp blev Newton Johnson Family Vineyards. Det är den vinproducent, möjligtvis tillsammans med Hamilton Russell, som kan ge Bouchard Finlayson en match om titeln Sydafrikas pinot noir-mästare. Newton Johnson är verkligen ett familjprojekt. Det grundades 1995 av Dave och Felicity, men nu har sönerna tagit över. Gordon Newton Johnson är vinmakare, tillsammans med sin fru Nadia, och brorsan Bevan tar hand om marknadsföringen.

Här finns mycket gott att prova. Deras top-of-the-line Chardonnay är mycket bra, och tilldelades just fem stjärnor i Platters vinguide. De har en syrah/mourvedre blend som heter Granum, som också är utmärkt. Sedan finns det en syrah/grenache/mourvedre som kallas Full Stop Rock som också föll mig i smaken. Jag provade också en Walker Bay Pinot Noir, gjord på druvor från yngre vinstockar, som går i den lättare stilen. Jag hade ju dock spetsat in mig på att få prova deras berömda Newton Johnson Family Vineyards Pinot Noir, men den var helt slutsåld! Vi kunde inte ens provsmaka. Jag var minst sagt förtvivlad. Men när vi nästan var på väg ut genom dörren så kom killen bakom disken på att han faktiskt hade några få magnum-buteljer kvar. Min dag var räddad. På kvällen åt vi en mycket god middag på deras restaurang, och då fanns den åtråvärda flaskan på vinlistan, så jag fick äntligen smaka. Mycket välgjord, mycket god, men lättare, syrligare, med mer röda bär än Bouchard Finlayson.

PS. I den nyutkomna upplagan av Sydafrikas vinbibel, Platters, var det bara två pinot noir viner som hedrades med högsta betyget, fem stjärnor: Bouchard Finlayson Galpin Peak och Newton Johnson Family Vineyards. Mycket välförtjänt om ni frågar mig.

My Wyn - världens bästa vinprovning

Ni som följer vinspalten känner redan till My Wyn. Jag stötte på dem på en vinfestival här i Johannesburg i maj, och skrev lite om dem redan då. Men när vi nu var i Franschhoek ville jag verkligen besöka dem på plats. De är så små att det inte finns någon riktig distribution av deras viner, så det bästa sättet är att köpa direkt. Först gällde det dock att hitta dit.

Dieu Donné är en av de trevligast belägna vingårdarna i Franschhoek, högt upp på den norra bergssluttningen, med en vidsträckt utsikt över dalen. Vid infarten till Dieu Donnés parkering, så finns en liten skylt som visar vägen till My Wyn, som ligger ännu högre upp på bergssluttningen. Vi var i Franschhoek under lågsäsong, och då har de normalt inte öppet för provningar. Jag ringde dock numret på skylten, och fick tala med Jacoline. Hon kunde tyvärr inte ta emot oss just då, för de var iväg för att hämta en ny hund, men det gick bra att komma nästa dag, klockan 11. 

Från skylten vid Dieu Donnés parkering följer man ett smalt och kraftigt stigande traktorspår i ca. 800 meter. Vi mötte en annan bil som undrade om vi hade kört vilse. Så småningom kommer man fram till en stor villa med en magnifik utsikt. Här håller Jacoline, Johan och alla deras hundar till. Jacoline är vinmakaren, men Johan har nog också ett finger med i spelet, eftersom han jobbar som framgångsrik vinkonsult åt många av Franschhoeks vinproducenter. Vinproduktionen sker i källaren på deras villa. De har inga egna odlingar, utan köper in druvor från de bästa odlarna. Johan har via sitt jobb bra kontakter och kunskaper för detta. Allt är småskaligt och hantverksmässigt. Källaren rymmer max 5-6 vinfat åt gången, så det finns högst naturliga produktionsbegränsningar.

Efter en tur nere i källaren så gick vi upp till deras soliga balkong. Där satt vi sedan och njöt av utsikten, vinerna och god konversation i hela tre timmar. Det var den i särklass trevligaste vinprovning jag någonsin upplevt. Vi fick i lugn och ro prova igenom hela deras sortiment medan våra söner lekte med deras många hundar, och Johan kunnigt föreläste om de olika vinerna.

Allt vi provade var bra, men här är några höjdpunkter:

2012 My Wyn MCC Brut är nog det bästa sydafrikanska bubbel jag provat. Det är gjort på klassiska champagnedruvor, 69% chardonnay och 31% pinot noir, och skulle klara sig bra i en blindprovning mot standardchampagner. 2012 My Wyn Shiraz Viognier är ett smakrikt, väl balanserat vin som jag gärna dricker ofta. Deras Merlot och Petit Verdot är båda utmärkta. Bland de röda så är dock den merlot-dominerade Bordeaux-blenden, 2012 Les Grandes Horisontalas deras bästa vin. Det är definitivt ett av de bästa röda sydafrikanska vinerna jag hittills provas, så balanserat, nyansrikt, med flera lager av smaker, utan att bli överväldigande. Bravo!

Om ni är i Franschhoek, om ni har möjlighet, ring Jacoline och boka en vinprovning på My Wyn. Ni kommer inte att ångra er. (Telefonnumret står på skylten ovan.)

På turné i Franschhoek

Även om det inte har skrivit så mycket på bloggen på sistone, så njuter vi varje vecka av goda sydafrikanska viner. Det blir dock lite tjatigt att skriva om varje flaska. Istället tänkte jag nu dela med mig av några härliga vingårdsbesök, när vi sakta men säkert betar av Sydafrikas många vindistrikt.

Cirka 30 km nordöst om Stellenbosch ligger den fantastiskt vackra Franschhoek-dalen. Här odlades tidigare mestadels frukt, men successivt har marken planterats om med vinrankor, och det är vi alla tacksamma för. Frukt i all ära, men detta är nu ett av de absolut bästa vinområdena i Sydafrika, och vingårdarna ligger tätt, på ömse sidor om landsvägen som går genom dalen. Här är också vinturismen väl utvecklad, med fint utrustade vinprovningsrum, parkliknande trädgårdar med picknick-bord, och dessutom många bra restauranger.

Vi hade ordnat boende mitt i dalen, på vingården La Chataigne, ägd av svenskättlingen Richard Parkfelt. Han hyr ut välutrustade och smakfullt inredda stugor för självhushåll, alldeles nere vid Berg River, ca. 7 km från Franschhoeks huvudort. På vägen ner till stugorna kör vi förbi en liten odling av bush vines, dvs vinrankor som växer fritt som buskar utan att vara uppbundna på något sätt. Nästa dag berättar Richard att detta är Semillion-plantor, som planterades redan 1942. Nu är avkastningen från dessa gamla vinrankor mycket låg, så han kan bara göra sitt Semillion-vin de år då skörden är tillräckligt god. Vi lyckades få tag på några flaskor, och det är ett smakrikt fynd för 110 rand. Alla Richards viner är bra, lättillgängliga både prismässigt och att dricka. Kolla in www.lachat.co.za. Extra kul är att han personligen signerar alla flaskor, istället för traditionella etiketter.

En annan trevlig vingård vi besökte i dalen var Môreson. De gör en utmärkt pinotage kallad The Widow Maker (fråga mig inte varför). Vi gillade också deras Mata Mata, en Bordeaux-blend dominerad av merlot och cabernet franc. Av de vita så var Mercator Chardonnay klart bäst. På gården finns också en utmärkt restaurang: Bread & Wine. Det är svårt att hitta ett bättre lunchställe i Franschhoek.

Andra vingårdar värda att nämna är Akkerdal (närmsta granne med La Chataigne) och Dieu Donné. De är varandras raka motsatser, men vinerna är mycket goda på bägge ställena. Akkerdal är en riktig bondgård, där man möts av traktorer och skällande hundar. På Dieu Donné ser man inga traktorer, men där finns istället ett ombonat vinprovningsrum med vidunderlig utsikt över Franschhoek-dalen, och en exklusiv restaurang kallad La Rocha. Bägge uppläggen har sin charm.

Vår absolut bästa vinprovning i Franschhoek ägde dock rum på My Wyn, men den upplevelsen kräver ett alldeles eget blogginlägg.......  

Besök hos Kloovenburg

I veckan hade jag återigen tillfälle att besöka den lilla byn Riebeek Kasteel i regionen Swartland. På väg till lunchrestaurangen stannade vi till hos vinproducenten Kloovenburg, precis vid västra infarten till byn. Här har odlats vin sedan 1704. Nu produceras både vin och olivprodukter av familjen du Toit.

Vi kliver in i det stora provningsrummet med en rejäl bardisk, och blir varmt mottagna av vinmakaren själv. Han låter oss raskt prova igenom hela sortimentet. Vi börjar med rosé, sedan chardonnay både med och utan ek, följt av en utmärkt sauvignon blanc. Därpå rött, med merlot, cabernet sauvignon, shiraz och en blend som heter Eight Feet. Namnet kommer från att ägarfamiljens fyra söner trampade druvorna till den första årgången. Druvblandning varierar från år till år, men årgång 2010, som vi provade, består av 50/50 cabernet sauvignon och shiraz.

Alla vinerna var välgjorda, och ganska lätta och fruktiga i stilen. Visst finns det lite tanniner och stuns i främst de cabernet-baserade vinerna, men absolut inget tungt och klumpigt. Jag beställde en låda vardera av sauvignon blanc, shiraz, merlot och Eight Feet. Beställning gjordes i torsdags, leverans hem till dörren i Johannesburg måndagen efter, och jag behövde inte ens betala något extra för frakten. Då är det lätt att köpa vin!

Kloovenburg var en mycket trevlig upplevelse, med en synnerligen vänlig och kunnig provningsledare, bra viner, och en charmig miljö. Dessutom erbjuder de även en uppsjö av olivbaserade produkter, både sådana som man skall äta, och sådana som man skall smörja in sig med. Jag kommer gärna tillbaka hit, gärna i sällskap med hustrun. Här finns både ett guesthouse och härliga vandringsleder upp i bergen att tillgå. Det låter väl som en bra helgutflykt.

Riebeek Valley

I veckan gjorde jag mitt tredje besök i Kapstaden, å tjänstens vägnar. Jag har ännu inte hunnit göra en riktig vinresa, men ändå lyckats klämma in lite vinprovning varje gång, och så även nu. Vi besökte bl. a. vår återförsäljare i Malmesbury, ca. 70 km norr om Kapstaden, och centralort för vindistriktet Swartland. Han var vänlig nog att bjuda oss på lunch, och tog oss då till den lilla vinbyn Riebeek Kasteel i den otroligt vackra Riebeek Valley. Här ligger bl.a. den i Sverige välkända producenten Allesverloren. Lunchen intogs på den lilla italienska restaurangen Mama Cucina, och den goda pastan krävde ju ett glas vin eller två.

Riebeek Valley är känd för att producera utmärkt Shiraz, så vår värd rekommenderade 2012 LAM Syrah från den lokala producenten Lammershoek Winery i Paadeberg. Denna egendom ägs av österrikaren Paul Kretzel, gift med en sydafrikanska, så ganska mycket av hans viner går på export till Österrike. Han producerar två kvalitetsnivåer, där LAM-vinerna görs på druvor från ganska unga vinstockar, medan Lammershoek-vinerna får druvorna från de äldre vinstockarna, som det finns gott om. Vinerna görs så naturligt som möjligt utan kemikalier eller filtrering. LAM Syrah är en fruktig och ganska lätt syrah med härliga körsbärstoner och bra balans. Jag kommer definitivt att hålla utkik efter Lammershoeks viner på hyllorna hädanefter.

Den trevliga lunchen följdes av en liten rundtur i byn, och av någon outgrundlig anledning så blev det ett vinprovningsstopp på Riebeek Cellars. Detta är det lokala kooperativet, dit 12 vinodlare levererar sina druvor. Man producerar tre olika kvalitetsnivåer, Riebeek Cellars Collection, A Few Good Men och Kasteelberg. Priserna är högst modesta, och börjar på 30 rand (ca. 20 kr) och det dyraste vinet kostar inte mer än 106 rand (ca. 70 kr). Vi provade oss glatt igenom sortimentet, under sakkunnig och vänlig ledning bakom baren. Kasteelberg Shiraz var utmärkt, med tydliga toner av kaffe och tobak, med mörk frukt. Kasteelberg Viognier var likaså en trevlig bekantskap. Jag fastnade också för Riebeek Cellars Shiraz/Cinsault som är ett utmärkt mjukt, fruktigt sommarvin till pasta eller pizza. För 20 svenska kronor är det ett svårslaget fynd.

Besöket avslutades med lite shopping. 18 väl valda goda flaskor är nu på väg till Johannesburg. Leverans är utlovad till måndag. Det är ett smidigt och trevligt sätt att köpa vin. Det kommer garanterat att bli fler besök i Swartland.

Mina första vingårdsbesök i Sydafrika

Jag har just avslutat en tre dagars tjänsteresa till Kapstaden. Syftet var huvudsakligen att besöka återförsäljare, och schemat var kompakt, så jag hade inga större förhoppningar att hinna med några vingårdar, men där bedrog jag mig faktiskt. Med hyrbilens flexibilitet, och den geografiska närheten till vinodlingarna, som faktiskt börjar redan i Kapstadens utkanter, så blev det några snabba avstickare.

Det första besöket var på Zevenwacht Wine Estate, som ligger mellan Stellenbosch och Kuils River. Denna gård var en av de första att satsa ordentligt på vinturism, och här finns nu både hotell, restaurang, spa och konferensanläggning. Jag var dock primärt intresserad av vinerna. För en ganska modest peng får man en vinlista där man prickar för fem viner som man vill prova. Sedan hälls dessa upp i ganska rask takt. Jag fastnade för deras Sauvignon Blanc som var både krispig och smakrik, samt en klassisk Bordeaux blend, bestående av Cab, Merlot och Cab Franc. Packningen blir definitivt tyngre på hemvägen.

Nästa besök skedde någon dag senare, och då hamnade vi minsann på Ernie Els vingård. Golflegenden började tidigt intressera sig för vin, och denna egendom strax söder om Stellenbosch, köptes av honom redan 1999. Vinmakaren och numera också vd:n Louis Strydom har varit med från början, och är en erkänt duktig vinman. Egendomen är pedantiskt skött, komplett med ett "trophy room" för Ernies priser, och en liten putting green framför vinbaren. Utsikten mot Helderberg åt ena hållet, och False Bay åt andra är verkligen betagande. Vi hade begränsat med tid så jag hann inte prova några viner, men jag frågade expertisen bakom disken vad jag skulle köpa om jag bara skulle ha med en flaska som souvenir. Svaret jag fick var Proprietor's Syrah. Detta vin produceras i mycket begränsad kvantitet, och är därmed svårt att få tag på. Dessutom var 2011 som nu säljs en mycket bra årgång. Givetsvis slog jag till. Nu blir packningen ännu tyngre.

Sista vingårdsbesöket på denna resa skedde på Alto, en bit ner för backen från Ernies magnifika egendom. Alto är betydligt mer modest, men kan i gengäld skryta med vinodlingsanor sedan 1693. Det är ganska imponerande. Vi provade Alto Rouge, som är en ekfatslagrad blend som domineras av Syrah och Cab Franc, men med lite Merlot och Cab Sauvignon med i mixen också. Det är ett fruktigt, lättdrucken vin, som har god distribution i hela Sydafrika. I mataffären får man betala ca. 75 rand (50 kr), för det, men på vingården slog jag till på en flaska för 65 rand. Det är verkligen väldigt mycket vin för pengarna.

Dessa tre korta nedslag i vinområdet runt Stellenbosch gav verkligen mersmak. Här finns så mycket att upptäcka. Jag kommer tillbaka snart....

Vinfavoriter i Singapore

Jobbet har den här gången skickat iväg mig långt bort, ända till Singapore. Det är en väldigt fascinerande stad, och land. Alla berättar för mig att vin är svindyrt här, men jag kan ändå inte motstå frestelsen att stiga in i en liten vinbutik när jag passerar. Döm om min förvåning när jag där inne hittar en hel hylla fylld av flaskor från en av mina absoluta favoritproducenter, Yarra Yering. Dessa viner brukar alltid vara notoriskt svåra att få tag på, så jag kan inte motstå frestelsen att inhandla en flaska 2007 Dry Red #2. Till skillnad från Bordeaux-blandningen Dry Red #1, så är detta ett mer traditionellt australiensiskt vin, gjort på Shiraz och Viognier. Jag ser fram emot att dricka det.

Senare på kvällen hamnar vi på takrestaurangen på 57:e våningen av Sands Marina Bay Hotel. Utsikten är magnifik, och mat och vin likaså. Vinlistan är synnerligen innehållsrik, och spänner hela prisspektrat, ända upp till La Tache. Döm om min förvåning när jag hittar två Languedoc-favoriter bland alla mer namnkunniga fransoser, nämligen Mas de Daumas Gassac och Leon Barral. Det får bli Barral till middagen, vilket faller både mig och kollegorna i smaken. Vinvärlden är ganska liten trots allt......

La Fête de la Véraison

La Fête de la Véraison, är namnet på den årligen återkommande medeltidsfestivalen i Chateauneuf du Pape. Det skall dock visa sig att den handlar minst lika mycket om vin som riddare. När vi anländer på lördag förmiddag råder ett härligt franskt parkeringskaos i hela byn. Det står bilar huller om buller i varenda vägren, och på varje trottoar. Vi har tur då en dam lämnar sin vägrensplats precis när vi kommer. Alla de centrala gatorna är avspärrade för biltrafik, och centrum har omvandlats till en enda stor medeltidsmarknad. Vi kommer precis lagom för att se den inledande paraden med riddare, knektar, gycklare, musikanter med flera, alla i alldeles för varma kläder och rustningar, men festligt är det.

Men vinet då? Jo, vid varje ingång till festivalen finns ett stånd där man köper sig ett vinprovarglas för 3,5 euro. Med detta i handen, eller dinglande i ett snöre runt halsen, kan man sedan fritt prova viner från säkert ett femtiotal producenter med tillfälliga utskänkningsstånd, eller egna caves, utspridda över hela marknadsområdet. Gossarna käkar glass, jag provar vin. Gossarna köper medeltida vapen, typ armborst, jag köper vin. Vilken perfekt familjeutflykt.

Vilka viner var det då som vi fick kånka tillbaka till den snett parkerade bilen? Det jag först fastnade för var Domaine l'Abbé Dine. Det är en liten producent med en mycket sympatisk kvinnlig vinmakare vid namn Nathalie Reynaud. Hon hade en synnerligen imponerande Chateauneuf du Pape Rouge från 2012, men också en Côtes du Rhône Villages från samma årgång som smakade nästan lika bra, men för en tredjedel av priset. Det blev inköp av bägge två.

Nästa stopp var hos Sebastien Cuscusa. Han fick 2009 ärva några hektar vingårdsmark av sin morfar, och har sedan dess drivit Domaine la Consonniere. Hans Chateauneuf du Pape är gjord på 100% grenache. Jag smakade både årgång 2010 och 2011 och gillade bägge två. Köp även här med andra ord.

Tredje inköpet skedde hos Vignobles Mousset-Barrot. Det är en familjeägd firma som i sin tur äger inte mindre än tre olika Chateauneuf du Pape-producenter, som alla fortsätter att sälja under sina egna namn. En av dessa är Chateau Jas de Bressy. Här föll jag både för det vita och röda vinet. En vit Chateauneuf du Pape kan var oerhört komplex och smakrik. Kul att få med sig hem till källaren.
Det sista inköpet för dagen blev dock inte vin utan ett helt kilo hemlagad nougat. Alla återvände till bilen nöjda och belåtna, med både medeltidsspektaklet, och inköpen.

Mas de la Dame

Olivlunden där vi nu tillfälligt bor sköts om av en hyperaktiv och synnerligen pratsam äldre man, Monsieur Albert. Han sprutar oavbrutet ur sig välvilliga turistråd, på ibland svårförståelig sydfransk dialekt. Han erkänner villigt att Chateauneuf du Pape är mycket bra vin, men ack så dyrt. Nej, vi skall givetvis prova det lokala provensalska vinet också. Han rekommenderar Mas de la Dame ca. två mil söderut, nära La Baux de Provence. Man säger inte emot M. Albert, så vi sätter oss lydigt i bilen och kör söderut.

Det visar sig snabbt att Albert kan sina saker. Mas de la Dame är en mycket gammal egendom, som en gång i tiden förevigades av ingen mindre än Vincent van Gogh. Den ligger mycket naturskönt på sydsluttningen av den lilla bergskedjan Alpillerna. Nu odlar man både oliver och vindruvor här. Provningsrummet är stort och modernt. Förutom vin kan man inhandla diverse olivrelaterade produkter också. I vanlig ordning koncentrerar vi oss på de röda vinerna, och provar oss igenom fem olika erbjudanden. Vi fastnar för Cuvée Gourmande, ett fruktigt okomplicerat vin på grenache och syrah, gjort för att drickas ungt och gärna lite kylt. Vi köper också några flaskor av top-of-the-line vinet, Coin Caché. Det är gjort på druvor från riktigt gamla grenache-rankor, som skördas sent, och sedan ekfatslagras. Detta blandas med 10% syrah. Ett vin att spara några år, helt klart.

Mas de la Dame representeras i Sverige av Ward Wines. De har en mycket trevlig presentation av producenten på sin hemsida. Hittills verkar tyvärr bara ett rosévin för 109 kr i beställningssortimentet ha tagits in. Vi tackar monsieur Albert för tipset, och njuter av de röda vinerna också.

Första besöket i Chateauneuf du Pape

Nu lever vi den provensalska semesterdrömmen. Vi bor i ett hus mitt i en olivlund, strax söder om Avignon. Dagen börjar med ett morgondopp i poolen. Sedan kan man promenera bort till persikoträdet eller fikonträdet för att plocka lite färsk frukt till frukosten. Sedan gäller det att bestämma sig för vilket utflyktsmål som skall bockas av för dagen. Igår styrde vi kosan mot Chateauneuf du Pape, ca 20 km norr om Avignon. Trots alla Frankrike-resor så har jag aldrig varit här förut, så detta är något jag verkligen ser fram emot.

Första stoppet på vägen blev Domaine de la Janasse. De är representerade i Sverige av importören Bristly, och jag har druckit deras Côtes du Rhône tidigare. De ligger i byn Courthezon, ca. 5 km öster om Chateauneuf du Pape. De har ett trevligt provningsrum, och jag blir mottagen av Madame Sabon själv. Jag provar igenom det röda sortimentet, med ett par olika Côtes du Rhône, och en utmärkt men givetvis purung Chateauneuf du Pape. Det resulterar givetvis i dagens första inköp.

Vi fortsätter mot själva byn Chateauneuf du Pape. Det är en mycket vacker vy när man kommer över krönet och ser byn, med den gamla slottsruinen bakom. Vi börjar med att ta oss upp på kullen för att bese påvens medeltida boning. Där är utsikten helt magnifik med Rhône i väster och det mäktiga Mont Ventoux i öster, och vinodlingar i alla riktningar. Sedan vandrar vi ner genom smala gränder till byns centrum. Överallt vinproducenter och vinbutiker. Jag tror faktiskt aldrig att jag varit på ett ställe som så helt domineras av vinproduktion. Det är fascinerande men också lite överväldigande. Var skall man börja? Vi upptäcker att helgens stora begivenhet i byn är en medeltidsfestival, med marknad, riddarparader och tornerspel. Det blir

perfekt underhållning för gossarna, så vi bestämde oss för ett återbesök i morgon.

En vinexkursion i Languedoc

Bourgogne är alltid fantastiskt, men jag måste säga att mitt lilla hörn av Languedoc ligger mig nästan lika varmt om hjärtat. Vi tillbringar två nätter i Montpellier, och det ger mig en förmiddag att köra upp till Terrasses de Larzac. Det är ett område ca. 40 minuters bilfärd från Montpellier i nordvästlig riktning, där de mysiga vinbyarna ligger på rad: Montpeyroux, Lagamas, Aniane, Puechabon, St Jean de Fos, det är bara att välja. Överallt finns det duktiga vinmakare som säljer kvalitetsviner till högst överkomliga priser.

Första stoppet blir på Mas de Daumas Gassac, en bit utanför Aniane. För tredje året i rad har jag förbeställt en låda av årets röda. Priset är rejält reducerat om man betalar vid beställning, men sedan får man vackert hämta på plats, vilket i mitt fall inte känns som någon större uppoffring.

Sedan går färden vidare till turistbyn St Guilhem le Desert. Här är oerhört charmigt och vackert, men ack så mycket folk. En ny vinmakare har öppnat butik på torget, och säljer ett vin från byn som heter Au Bout du Monde (vid världens ände). Jag kan givetvis inte motstå provsmakning och inköp av ett par flaskor. Prestige-vinet heter Le Platane, och kostar 12 euro. Vinmakaren heter Nicolas Jaudon. Av honom köper jag också ett vackert bonsai-träd i form av en Cinsault-vinranka. Det blir en trevlig souvenir, om den klarar den långa bilresan hem till Sverige.

Efter St Guilhem fortsätter vi till närbelägna krukmakarbyn St Jean de Fos. Medan hustrun inhandlar keramik besöker jag en gammal kär bekant, Domaine Alexandrin, men en caveau för provsmakning mitt i byn. Deras huvudprodukt heter Cuvée Alex, vilket äldste sonen, Alexander, tyckte var ett utmärkt namn på ett vin. Han erbjöd mig generöst att köpa så många flaskor jag ville. Frågan är nu om vi kommer att lyckas spara några buteljer till hans 20-årsdag. Sist jag hade varit här och handlat kommer jag ihåg att de hade en strykande åtgång. Jag hade många fler vingårdsbesök i Languedoc på min önskelista, för det här är verkligen ett paradis för vinälskare, men det får sparas till en annan gång. Nu bär det vidare till Provence istället.

Lyckad blixtvisit i Beaune

Efter några riktiga turistdagar i Paris med Eiffeltorn, Louvren, Champs Elysées etc. så fortsatte färden  mot min favoritstad och favoritregion, Beaune i Bourgogne. För att vara så effektiv som möjligt, smet jag iväg på egen vinturné direkt på morgonen, och resten av familjen lämnades nöjda vid hotellpoolen. Jag passerar först Pommard, och sedan Meursault, men första målet för dagen är faktiskt Puligny-Montrachet, några kilometer bortanför Meursault. Denna by är min nya favorit bland de vita bourgogne-vinerna, men jag är ännu inte tillräckligt kunnig när det gäller producenter. Därför blev det ett stopp på Caves Puligny-Montrachet, mitt i byn. Här kan man provsmaka vid bardisken, medan man bläddrar i den tjocka källarlistan. Jag bad om rekommendationer från den kunnige mannen bakom disken och vi enades ganska snabbt om 2010 Jacques Carillon Puligny-Montrachet, 2011 Domaine Bzikot Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières och 2011 Michel Bouzereau Puligny-Montrachet Premier Cru Les Champs Gains. Nästa gång skall jag besöka producenterna här också, men nu styrdes kosan mot Auxey Duresses.

Första stoppet i byn var givetvis favoritproducenten Michel Prunier & Fille. Jag hade avtalat möte och togs emot av Madame Prunier. Detta var fjärde besöket, så jag visste ganska väl vad jag ville inhandla. Det blev 2011 Auxey Duresses Village, 2010 Auxey Duresses Premier Cru och 2009 Auxey Duresses Clos du Val Premier Cru medan vi småpratade. Madame Prunier klagade bittert på det oväder som hade dragit fram i tisdags, och skadat vinrankorna ganska ordentligt. Det hade tydligen haglat oavbrutet i 25 minuter, tills marken var helt täckt av vita iskorn. Pommard drabbades värst, men även Auxey Duresses fick också en ordentlig släng av hagelskuren. Vi får se om detta sätter några permanenta spår när det är dags för 2013 års skörd.

Efter Prunier var det dags att bege sig på jakt efter Domaine Lafouge. De av er som läste mitt inlägg om middagen på Drottningholm efter prinsessbröllopet kommer kanske ihåg att där dracks ett för mig helt okänt vin från Auxey Duresses. Nu skulle producenten spåras upp. På en bakgata i byn hittar jag till slut en liten skylt där det står, Jean Lafouge, Viticulteur. Jag går in på den lilla gården, och hör röster genom det öppna köksfönstret. Jag hälsar bonjour, och undrar om det är möjligt att köpa vin här. Jean Lafouge själv hoppar ut på kökstrappan, och hälsar välkommen, men han förklarar snabbt att han mest ägnar sig åt arbetet ute i vingården, så provsmakningar och försäljning hanteras av Jean Lafouge senior, dvs pappan. Vi introducerades och sedan bar det av direkt ner i källarvåningen under kökstrappan. Monsieur Lafouge undrade nyfiket hur jag hade hittat till dem, och vi kom snabbt in på Drottningholmsmiddagen. Stoltheten över denna leverans gick inte att ta miste på, men då man saknade importör i Sverige, så hade det hela tydligen hanterats via distributören i Nederländerna. Det mest troliga är nog att kungafamiljen kommit i kontakt med Lafouges viner under sina sommarsemestrar på Rivieran, för i Sverige finns ännu inte vinerna. Så hur smakade det då? Jo tack, alldeles utmärkt. Jag provar mig igenom det röda sortimentet, och det vinet som kungen valde, Auxey Duresses Premier Cru La Chapelle är faktiskt bäst. Här finns härligt typiskt röda bär, syra och tanniner i skön balans, trots att vinet är tokungt (2011). Med några fler år på nacken som kommer detta att bli magnifikt, och för ynka 15 euro är det dessutom ett riktigt fynd prismässigt. Gissa om jag var nöjd med min förmiddag.

Lunchstopp i Reims

Huvudmålet för dagen var Paris, men motorvägen passerar ju bara några kilometer från Reims centrum, så ett lunchstopp här är ingen omväg alls. Det finns flera trevliga restauranger nära katedralen, och där ligger också Caves des Sacrés. Denna vinbutik säljer bara champagne, och företrädesvis från okända, men ack så bra småodlare. Givetvis är det ännu trevligare att ge sig ut på vägarna runt Reims och Epernay för att besöka dem på plats, men om inte den tiden finns, så är Caves des Sacrés en verklig gudagåva. Servicen är utmärkt med bra informationsskyltar om varje butelj, och priserna högst rimliga. Även kära hustrun är mycket förtjust i champagne, så denna gång blev jag faktiskt t.o.m. påhejad att köpa ordentligt. Det blev två gamla favoriter, Gosset Brabant och Henriet Bazin, och sedan fastnade jag för Alain Lallement Tradition från byn Verzy. Hustrun slog till på ett par Mathieu Princet Rosé. Dessa är alla champagner som ingen människa har hört talas om i Sverige, men det är hela finessen, och gott brukar det alltid bli. Gossarna fick agera bärhjälp till bilen.  Nu mot Paris!

Rüdesheim am Rhein

Rüdesheim är ju något av huvudort i Rheingau. Jag har tidigare gjort många korta avstickare hit under tjänsteresor, men familjen har ännu inte sett den pittoreska byn på sluttningen ner mot Rhen. Nu anländer vi dessutom den bästa vägen, med bilfärjan över floden, från Bingen. Då har man en magnifik utsikt upp mot Berg Rottland, när färjan angör Rüdesheim.

En av mina tyska favoritproducenter, Georg Breuer, håller också till i Rüdesheim. De har en trevlig butik med möjlighet till provsmakning, mitt i byn. Tyvärr gjorde den bedrövliga trafiken på autobahn att vi kom fram efter stängningstid. Istället gick vi och åt middag på Rüdesheimer Schloss, ett hotell och restaurang som också drivs av familjen Breuer. Här sitter man i en gemytlig weingarten med levande umpa-umpa musik och vinrankor slingrande kring borden. Vinlistan innehåller givetvis Breuers hela sortiment, och jag passar på att prova deras flaggskepp, 2008 Berg Schlossberg Riesling.  Priset på restaurangmenyn är ungefär detsamma som Systembolagets.

Första intrycket av vinet är definitivt citrus, både när man sticker näsan i glaset, och första klunken. Det är mycket grapefrukt initialt, men sedan kommer mera tropiska frukter, en litet uns petroleum och fin mineralitet. En riktigt fin Rheingau Riesling helt enkelt, men något annat hade jag heller inte förväntat mig. Den fungerar dessutom perfekt till min pasta med färska kantareller. En mycket bra start på vinsemestern.......

Vinsemester i Frankrike

Årets sommarsemester tillbringas återigen i Frankrike. Slutmålet är den lilla byn Graveson, alldeles söder om Avignon, i Provence. Vi tar bilen dit, så det kommer att bli en krokig färd, med många stopp på vägen. Som av en händelse så kommer vi att stanna en natt i Rüdesheimer am Rhein, mitt i Rheingau. Sedan fortsätter vi till Paris, med ett välplanerat lunchstopp i Reims. Efter Paris blir det Beaune, följt av Montpellier, innan vi landar utanför Avignon. Övriga familjen kanske tycker att mitt vinintresse får styra för mycket, men det är ju jag som kör. Vi brukar satsa på hotell med pool, och bara en vingård om dagen, och då är även barnen med på noterna. Diverse inlägg från resan kommer att följa.

Blaxsta Vingård

Blaxsta är något så unikt som en äkta svensk vingård, i en vacker södersluttning en bit utanför Flen. Här odlas sedan år 2000 ädla druvor såsom chardonnay, merlot och vidal. Det känns nästan overkligt att se vinrankor med vita björkstammar och en rödmålad svensk lada i bakgrunden. Men det är på riktigt, väldigt mycket på riktigt. Entreprenörsparet Göran och Ulrika Amnegård har med mod och nybyggaranda skapat något som alla mat- och vinintresserade bör få uppleva.

Går det då verkligen att odla druvor för seriös vinproduktion så här långt norrut? Ulrika visar oss runt, och ger oss samtidigt många argument för svensk vinodling. Här finns ingen vinlus, för den klarar inte de svenska vintrarna. Vårt nordliga läge ger cirka 25% fler soltimmar tack vare de långa dagarna under sommarhalvåret. De stora kontrasterna mellan soliga dagar, och kyligare nätter skapar mer smak och aromer i druvorna.

Men visst är det också tufft i detta klimat. Förra årets regniga sommar gjorde att hela druvskörden bedömdes som otjänlig att göra vin på. Det fick bli simpel druvjuice istället. I år ser det dock mer lovande ut. Marken under rankorna täcks av markväv, för att bevara så mycket som möjligt av solvärmen. Druvorna kan bara planteras i sydsluttningar, och helst också med gott skydd för nordanvinden. En stor del av vinrankorna gömmer sig faktiskt bakom den stora ladan som ger ett ypperligt vindskydd. Trots dessa åtgärder så stryker en del rankor med under en lång vinter. Blaxsta är en stor gård, med en total areal på 270 hektar, men bara 2,6 hektar är planterade med vinrankor. Här finns alltså fortfarande betydligt mer raps än vindruvor. Av vingårdsarealen så är cirka 80% vidal blanc, importerade från Kanada, och resten merlot och chardonnay. Mycket av inspirationen och vinkunskapen kommer faktiskt från Kanada, där makarna Amnegård har bott under en lång period. På Niagara-halvön, mellan Lake Erie och Lake Ontario produceras mycket bra vin, inte minst det berömda isvinet, gjort på just vidal-druvan.

I den stora lada som agerar vindskydd för vidal-plantorna finns också den lilla vinfabriken, och ett mycket trevligt provningsrum, med utsikt ner mot sjön. Ulrika visar oss runt i den småskaliga produktionen, men allt som behövs finns på plats: pressar, slangar, ståltankar, ekfat, buteljering, korkningsmaskin, etc. Efter rundvandringen landar vi i provningsrummet, där vi får smaka tre äpplebaserade viner, då druvvinerna kommer att serveras senare, till middagen.  Vi inleder med Harvest Apple Cuvée. Detta är ett ganska enkelt, halvtorrt äppelvin, som fungerar perfekt till en picknick, men kanske inte mer. Sedan fortsätter vi med 2009 Åkerö Icewine. Detta är alltså ett isvin, gjort på frostnupna Åkerö-äpplen. Den Calvados-liknande doften är helt enkelt sagolik, och smaken likaså. Mina referensramar är ganska tomma när det gäller fruktviner, men detta är otroligt gott, och bjuder definitivt på en stor vinupplevelse. Vi avslutar med Mulled Apple Wine. Mulled Wine är ju den anglosaxiska världens svar på glögg, och här hittar vi de traditionella julkryddorna som nejlikor och kanel. Ganska gott som kuriosa, men inte ens i närheten av Åkerö-vinet.

På kvällen sätter vi oss vid dukat bord på sommarrestaurangen Kung Blacke. Här komponerar köksmästare Göran Amnegård varje kväll en ny fem-rätters avsmakningsmeny där det mesta är lokalproducerat, och dryckerna "hemkörda". Vi inleder med en rå havskräfta, som vi själva får tillaga på en skållhet sten vid bordet. En originell och trevlig inledning på middagen, och gott blev det också. Sedan serveras en helt ljuvlig sallad med färsk aprikos, päronstavar och en ost smaksatt med vit tryffel. Mums! Till de inledande två rätterna drack vi 2009 Blaxsta Chardonnay. Här är återigen ett vin som överraskar och imponerar. Jag hade förväntat mig en mycket syrlig upplevelse, med dessa nordliga druvor, men syran är mycket behagligt balanserad av fin citrusfrukt, främst grapefrukt, och en försiktig ekfatsbehandling. Vinet har legat en dryg vecka på nya fat av fransk vit ek, och det är precis lagom för att locka fram en mild vaniljton. Hade jag provat blint så hade jag nästan gissat på en ung Meursault. Mycket imponerande. Detta är seriöst vinmakande med hög kvalitet. Tyvärr finns bara något hundratal flaskor att tillgå varje år. Ni får åka till Blaxsta och prova på plats istället.


Måltiden fortsätter med knaperstekt anka, serverad med ett potpurri av svenska primörer. Återigen, sagolikt gott, och vi får nu rött i glasen, 2008 Blaxsta Merlot. Detta är en ganska lätt och sofistikerad merlot, med syrliga körsbärstoner och mjuka tanniner. Ett riktigt bra hantverk, men jag är inte fullt lika imponerad som av chardonnay-vinet. Efter ankan följer en ost gjord på älgmjölk, tro det eller ej. Till detta dricker vi 2011 Rosehip Icewine. Om ni inte vet vad rosehip är så kan jag upplysa om att det betyder nypon. Vi dricker alltså vin gjort på frusna nypon. Även detta har lite calvados-karaktär, med en gnutta bränd, knäckig ton. Helt ok, men inte alls lika bra som Åkerö-vinet.

Måltiden avslutas med en crème brulée, med ett täcke av lokalt tillverkad lönnsirap. Till detta får vi äntligen dricka vingårdens verkliga stolthet, 2007 Blaxsta Vidal Icewine.  Vinet har minsann vunnit guldmedalj i en stor internationell vintävling, och jag kan verkligen förstå varför. Här kombineras både hög syra och hög sötma med utmärkt balans. Tänk er kombinationen farinsocker och rabarber. Detta är ett av de bättre söta vinerna som jag smakat, och det kan definitivt mäta sig direkt med de kanadensiska förlagorna från Niagara, såsom Inniskillin och Peller Estates. Det kostar 699 kr i Systembolagets beställningssortiment, och då är det en ganska liten flaska dessutom. Det är mycket pengar för vin, men efter denna upplevelse tvekar jag inte ett ögonblick att köpa. Alla som har det minsta vin- och matintresse borde verkligen besöka Blaxsta. Detta ställe överträffade alla mina förväntningar. Ett varmt tack till Ulrika och Göran för er gästfrihet, er entusiasm och den höga kvalitet som ni levererar till gästerna. Jag kommer tillbaka!

Champagne-duell

På vägen hem från Frankrike i somras, så blev det också en övernattning i Reims. Vi hade bara några få vakna timmar på oss i champagnens huvudstad, och dessa ägnades åt att besöka den magnifika katedralen, där alla Frankrikes kungar sedan medeltiden har krönts. Där kan man njuta av Marc Chagalls glasfönster och en magnifik staty av Jean d'Arc, bland annat.

På hörnet av det stora torget framför katedralen så ligger också en utmärkt champagne-butik, som enbart saluför champagner från relativt okända småodlare. Jag har handlat här förr, och ett återbesök var ett måste. Bilen var dock synnerligen tungt lastad vid det här laget, så jag fick begränsa mig till två lådor. Valet föll på Gosset-Brabant Tradition, en premier cru från byn Aÿ, som jag köpt och druckit förr. Druvblandningen är 70% pinot noir, 10% pinot meunier och 20% chardonnay. Jag har alltid varit svag för fylliga pinot noir-baserade champagner, och därför fastnade jag också för en helt ny bekantskap. D. Henriet-Bazin Blanc de Noir Grand Cru, från byn Villers-Marmery är gjord på 100% pinot noir.

Hur smakar då dessa champagne-investeringar? Väl på hemmaplan ordnade vi en liten champagne-duell, i samband med säsongens absolut sista kräftskiva. Gosset-Brabant går ut starkt, med fruktig doft, små fina bubblor och en härligt fyllig smak med både persiko- och äppeltoner. Det här är riktigt bra. Henriet-Bazin kontrar med ännu mindre bubblor som ger en fin "mousse", och en frisk syra, som sedan avslutas med en lång rund eftersmak av mogna äpplen. Jag gillar dem skarpt bägge två, men Gosset-Brabant tar hem segern på mållinjen. Jag insisterar sedan på att fortsätta med champagne som måltidsdryck under hela kräftkalaset, medan mina betydligt mer traditionella gäster snabbt övergår till öl och nubbe. Vad de missar!

Skaldjursfest à la Bretagne

Efter Bordeaux så landar den franska rundresan i södra Bretagne, för två veckors sol och bad. Det blir därmed också tillfällig paus i vingårdsbesöken. De första riktigt intressanta vinbyarna i Loiredalen, såsom Vouvray eller Chinon, ligger nästan tre timmar bort, runt staden Tours, så det krävs riktigt dåligt strandväder för att den utflykten skall bli av.

Under tiden passar vi på att njuta av vad Bretagne har att erbjuda, och förutom fantastiska stränder, och ett mäktigt tidvatten, så står också skaldjur högt upp på listan. Fredagkvällen innan OS-invigningen (dvs en dryg månad sedan) ägnas åt en riktig skaldjursfest med ostron, musslor och nykokta langoustines. Allt smakar underbart, och sköljs ner med Muscadet Sevre et Mains Sur Lie. Denna AOC runt staden Nantes producerar torra, friska vita viner på muscadet-druvan, eller Melon de Bourgogne som den också kallas. 

Producenten Chateau de Racapé från byn Le Landreau har smällt upp en egen butik på vägen till stranden, för att fånga in turisterna, och vi tillhör definitivt den lättfångade skaran. Jag slår till på deras vanliga Muscadet Sevre et Mains Sur Lie av årgång 2011, men också en något dyrare variant, en Selection Vieilles Vignes. Bägge två smakar alldeles utmärkt till de salta blötdjuren, med mineraltoner, citrus och en liten gnutta honung och melon. Det dyrare vinet är dock lite fylligare och mer komplext i smaken. Det var faktiskt värt att spendera 60 cents extra. Normalflaskan kostar 3,50 € och Vieilles Vignes hela 4,10 €. Bra pris/kvalitet värde på detta, eller hur. 

Besök på Chateau Kirwan

Rundresan i Frankrike går vidare från Languedoc till Bordeaux. Det är svårt att motivera barnen till ideliga vingårdsbesök, så vi prioriterar en stranddag vid Arcachon, där La Dune de Pyla, Europas högsta sanddyn ligger. Om det inte hade varit för Biscaya-buktens glittrande vatten i fonden, så hade man trott sig förflyttad till Sahara. Det är ett utflyktsmål som jag varmt kan rekommendera. Väl tillbaka på hotellet så vill barnen sitta och spela på sina datorer, så hustrun och jag smiter iväg på en alldeles egen utflykt till Medoc.

Färden går rakt norrut från Bordeaux, mot Margaux och vi passerar kända slott som Cantemerle och Giscours. Målet är dock Chateau Kirwan, i utkanten av byn Cantenac, ett av få slott som har en öppen visning för spontanbesökare kl. 16 varje dag. Annars krävs oftast förhandsbokningar för att få komma till de mer prestigefulla egendomarna. Det är inte utan att jag saknar den familjära småskaligheten i Bourgogne, för kontrasterna är stora mellan dessa två regioner.

På Chateau Kirwan möts vi av en mycket professionell engelskspråkig guide med asiatiskt ursprung. Jag misstänker att hon också kan guida lika bra på kinesiska eller japanska. Här i Bordeaux är vin verkligen "big business" och de nya köpstarka vinkonsumenterna kommer nu ofta från Asien. Vi får en trevlig rundvandring på egendomen, där vi förutom slottet och vinrankorna får beskåda både betong- och ståltankar samt de många ekfaten. Vi får veta att egendomen fått sitt namn från en irländsk familj som ägde slottet under början av 1800-talet. I den stora Medoc-klassificeringen 1855 blev Chateau Kirwan klassat som 3:e Cru. Man har en areal på 40 hektar vinstockar, vilket skulle ha varit en gigantisk egendom i Bourgogne, men här i Bordeaux är det bara medelstort. 45% är planterat med Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 15% Cabernet Franc och slutligen 10% Petit Verdot. Det är framför allt den relativt höga andelen Petit Verdot som sticker ut. Detta brukar vara en kompletteringsdruva i Bordeaux, med ytterst små procentandelar, men på Kirwan tar den för sig lite mera.

Rundvandringen avslutas med en liten provsmakning vid bardisken i souvenirbutiken. Den inskränkte sig dock till några munnar av årgång 2007. Helt OK klassisk Bordeaux med svarta vinbär och blyertspenna, men egentligen alldeles för ung för att dricka nu. Det förvånade mig att man inte också bjöd på andra-vinet, Charmes de Kirwan. Priserna börjar på runt 50 € för Chateau Kirwan, och går upp till 115 € för den dyraste årgången, 2005. Andra-vinet kostar runt 25 €. Det är sympatiskt att man också erbjuder många av årgångarna på halvflaska. Här kan man förutom vin också inhandla korkskruvar, förkläden, vinpumpar, etc., allt med Chateau Kirwans logga. Några flaskor fick jag med mig hem, men det var svårt att handla lådvis till dessa ganska höga priser.