I helgen var det stor släktmiddag för att fira en 66-åring och en 1-åring. Fram med finporslinet och vita duken, några timmar i köket för att tillaga en mustig kycklinggryta, och så givetvis ett gott vin. Jag korkade upp 2004 Sori Montaribaldi Barbaresco, som jag visserligen aldrig har druckit förut, men en Barbaresco från 2004 borde ju vara ett säkert kort. Doften är också mycket lovande, med rosor, lite viol och plommonfrukt i bakgrunden. I munnen blir dock besvikelsen grym. Kärvt, vresigt och med en synnerligen obehaglig metallisk bismak i avslutningen. Jag tog genast flaskan av bordet för att spara gästerna denna pina, och korkade istället upp en enklare Bordeaux som turligt nog låg rätt tempererad i köket.
Kvällen därpå ville jag dock ge vinet en andra chans. Min misstanke var att någon ingrediens i kycklinggrytan hade skurit sig med vinet, antagligen i kombination med otillräcklig luftning. Hustrun och jag angriper nu vinet enbart beväpnad med en enkel skiva brie-ost, och det har faktiskt skett underverk under natten. Doften är lika inbjudande som igår, men nu svarar också vinet upp mot förväntningarna i munnen. Plommonfrukten har fått mera utrymme och balanserar upp de fortfarande aningen kärva tanninerna. Avslutningen är alltjämt lite metallisk, men det är mera en upplevelse av behagligt järnhaltiga mineraler och lite lakrits-sälta än något obehagligt. Nu är det här helt plötsligt ett riktigt gott vin! Receptet är nog luftning, luftning och luftning, även om jag också misstänker att mat/vin kombinationen inte var optimal dag 1. Vilken lärorik vinupplevelse, och slutet gott!
2 kommentarer:
Luftning är ofta väldigt viktigt när det gäller nebbiolo av klass. Vad var det i kycklinggrytan som du misstänker skar sig med vinet
Ingvar!
Luftning är definitivt lösningen. Att man aldrig lär sig.
Grytan innehöll en försvarlig skvätt syrlig riesling, och det kanske inte var det bästa att kombinera med nebbiolo, men den där Barbarescon såg så lockande ut.
Skicka en kommentar