Vit bourgogne på Restaurang Sjögräs

Här kommer ett något försenat inlägg från Alla Hjärtans Dag, som firades på Restaurang Sjögräs på Söder. Detta är en liten och trivsam inrättning som kan beskrivas som en ganska lyckad kombination av kvarterskrog och finkrog. Både bardisk och kök befinner sig nästan mitt i lokalen, så man har god överblick. Både meny och vinlista är trevliga, och de har också specialiserat sig på fin lagrad rom, med ett fantastiskt utbud, som presenteras i en helt separat meny.

Dagen till ära inledde vi med en glas rosa bubbel. Det blev NV Deutz Brut Rosé. Jag dricker inte rosé-champagne så ofta, men detta var ju ett bra tillfälle. Snustorr med små fina bubblor, och en doft av röda äpplen och en gnutta hallon. En riktigt bra inledning på middagen helt enkelt.

Jag åt en bläckfiskrisotto till förrätt, följt av kungsfisk i gräddsås med kantareller. Kära hustrun valde favoriten löjrom och sedan kungsfisken också. Vi kände att dessa val krävde något gott vitt vin, och vi fastnade på bourgogne-sidan i vinlistan. Till slut föll valet på ett kommunvin från Puligny-Montrachet. Tyvärr missade jag att notera både årgång och producent, vilket är ganska oförlåtligt för en vinbloggare, men jag tänkte att jag alltid kunde slå upp det i vinlistan på restaurangens hemsidan. Nu visar det sig givetvis att vinet antagligen sålt slut, och därför inte längre finns med på den publicerade listan. Nåväl, vinet smakade i alla fall utmärkt. I den ganska blygsamma doften fanns citrus och äpplen. I munnen kom fler äpplen, grapefrukt och lite bittermandel i avslutningen. Syran är hög, klar och knivskarp. Detta är inget man lättjefullt sitter och sippar framför brasan, men till maten var det ett mycket gott val. Gräddsåsen matchades lätt av den fina syran i vinet.

Måltiden avslutades men en liten miniprovning av rhum agricole, dvs finare lagrad mörk rom. Det var intressant att sniffa på, men när man väl får det i munnen så smakar det bara alkohol. Starksprit är inget för mig. Tacka vet jag bourgogne.

Vinbloggarkväll på Östermalm - Del 2

Här följer en direkt fortsättning på föregående inlägg:

Kvällens fjärde vin, som fick ledsaga de italienska delikatesserna ner för strupen hälldes upp av Henrik. Vi skiftade nu över till vitt igen, och vilda gissningar haglade omgående. Det kändes dock som vi snurrade runt hela världen utan att hamna rätt. Jag gissade på en Grüner Veltliner från Österrike, men i själva verket befann vi oss fortfarande i Bourgogne. Rätt svar: 2008 Bourgogne Chardonnay från Domaine Jean Grivot. Hur kunde vi missa detta?

Blindbocksleken fortsatte, och nu var det dags för rött igen. Här fick vi ett härligt sötfruktigt, fylligt vin med mörka bär. Jag gissade på en Syrah/Grenache/Mourvedre-blandning från södra Frankrike, eller möjligtvis någonting från varma Australien. Det visade sig dock att vi var kvar i Gamla Världen, men så långt västerut som man kan komma. 2004 Quinta do Noval görs av den anrika portvinsfirman Noval i Duoro, men enligt Magnus är denna '04 deras första årgång av ett vanligt rött bordsvin, om än gjort på traditionella portvinsdruvor. Det var lite fruktbombsvarning, men föll definitivt mig i smaken ändå.

Nästa röda vin hade en helt annan karaktär. Grön stjälkighet, paprika och lite pepprighet förde mina tankar omedelbart till Cabernet Franc och Loire-dalen. Kanske en Chinon? Och äntligen lyckades jag pricka helt rätt, trots att jag sällan dricker röda Loire-viner. De är definitivt underskattade. Detta var 1999 Clos de L'Echo från Chinon, och när jag hörde årgången trodde jag inte mina öron. Ett imponerande piggt vin för sina 13 år.

Niklas kunde ju inte hålla sig i skinnet, utan han hade tagit med fler än en hemlig flaska. Nu var det dags för nummer 2. Det var ett ganska stramt vin med ekfatskaraktär, men utan större ålderstecken. Återigen tog det oss ganska lång tid att få druvan rätt, men detta var faktiskt 100% Cabernet Sauvignon. När det gällde ursprunget var vi alla lurade långt upp på läktaren, och var inte ens i närheten av rätt geografi. Vinet heter 2008 Trilogia och kommer faktiskt från Grekland, närmare bestämt Peloponessos-halvön. Vinmakaren heter Christos Kokkalis, och han jobbade tidigare som apotekare i Tyskland, innan han flyttade hem i mitten på 90-talet, och sadlade om till vin. Mycket välgjort och gott, med en pikant mint-ton, men inte riktigt i klass med ungraren tidigare under kvällen, enligt min mening.

Näst i tur att hälla upp var Fredrik. Vi fortsatte med rött, och detta vin fick flera av oss att gissa på norra Italien. Jag drar till slut till med en gissning på Slovenien, och det visar sig vara rätt, närmare bestämt i regionen Goriska Brda. Det innebär att vi visserligen bara är ca. fem fotbollsplaner från den italienska gränsen, som Fredrik uttryckte det. Vinet heter 2004 Edi Simcic Duet Lex, och är bordeaux-blend på druvorna merlot (80%), cabernet sauvignon (10%) och cabernet franc (10%). Det har dessutom lagrats ganska länge på nya ekfat. Detta var faktiskt för mig ett helt nytt vinland, och vinet gav mig ett synnerligen gott första intryck.

Kvällens sista rödvin kom från Roberto, och med tanke på hans rötter så var vi genast övertygade om att vi hade italienskt i glasen. Körsbär, med viss syra och slankhet, men det finns också en komplexitet och fyllighet bakom. Jag gissar först på Taurasi, och sedan far jag norrut till Valtellina. Några nörd-kollegor är inne på Amarone men jag håller inte med. Snart har vi gissat på allt italienskt utom Barolo, och då är det givetvis en sådan, närmare bestämt 2007 Renato Ratti Rocche Barolo. Det är gott och mycket välgjort, men jag hade nog väntat mig ännu mer kraft och tanniner från ett sådant kvalitetsvin. Det kan också vara så att våra smaklökar är något bedövade nu när kvällen börjar övergå i natt. Denna flaska hade nog tjänat på att ligga tidigare i provningssekvensen.

Trots att Niklas redan bidragit med två spännande flaskor, så hade han sparat den bästa överraskningen till sist. Specialverktyg för att lirka ut riktigt gamla och sköra korkar togs fram, och då blir alla församlade vin-nördar ordentligt nyfikna. Korken blir skickligt omhändertagen, och nu får vi njuta av ett helt unikt vin som påminner om flytande smörkola till färgen. Doften är ljuvlig med komplexa toner av honung, fikon, smörkola, mandel och vanilj. Vi är fullständigt övertygade om att detta är en gammal dammig Madeira. När vi frågar Niklas efter ledtrådar så säger han att det inte är Madeira, och han vet inte riktigt själv exakt var det är. När flaskan befrias från sin folie så står det: Cooperativa Vitivinicola do Peso da Regua, Vinho Generoso, Reservado a Associados. Detta är varken Madeira eller portvin, men det är definitivt portugisiskt. Vinho Generoso är en generell term för sött vin. Årgång saknas på etiketten, men Niklas tror att vi här har något från 1930-talet!! Ett så gammalt vin har jag faktiskt aldrig tidigare druckit. Det var helt enkelt en fantastisk upplevelse, och vinet var riktigt gott. Jag satt t.o.m. och sniffade lyckligt på korken (det finns bildbevis). Tack Niklas! Du har verkligen vidgat mina vyer.

Nu hade klockan passerat midnatt, och det var bara det verkliga järngänget kvar. Niklas 30-talsvin var helt klart "a hard act to follow" men jag plockade ändå fram ett välkylt muscat-vin som dessert. Det var 2005 Domaine de Barroubio från St Jean de Minervois i södra Frankrike. Jag gillar verkligen dessa muscat-viner, för de är inte alltför sötsliskiga, utan sötman balanseras upp av en fin syra, och så även här.

Så småningom blev det allmänt uppbrott från denna fantastiska kväll, där vi faktiskt provade hela 11 kvalitetsviner från 7 olika länder (dock bara Europa). Vi steg ner i väntande taxibilar, och lämnade stackars Ulf bland flyttkartonger och väldigt många odiskade vinglas. Han kunde dock trösta sig med ett antal bra slattar också. Tack till alla medverkande. Det var riktigt trevligt och inspirerande. När gör vi detta igen?

Vinbloggarkväll på Östermalm - Del 1

Allt sedan den trevliga Revello-provningen på Högberga gård i höstas, så är vi några vin-nördar som har haft mail-kontakt och planerat nästa sittning. Igår blev den av! Bland flyttkartonger i en halvt inflyttad Östermalmslägenhet hade Ulf från Red Scream & Riesling ordnat värdskapet på bästa möjliga sätt. Upplägget var enkelt. Ta med en god och intressant flaska, så blindprovar vi oss igenom kvällen. Dessutom så hade vi med Fredrik "Who Cut the Cheeze" och Roberto, med egen import av italienska delikatesser, som gastronomiska konsulter, så det gick verkligen ingen nöd på oss i matväg heller.

Kvällen inleddes i köket med ett glas vitt. Att det var riesling i glaset var det ingen tvekan om, när Ulf hällde upp. Magnus från Aqua Vitae gissade på en Dönnhoff från Nahe, medan jag var borta i Moseldalen och seglade. Fredrik plockade året 2007 så med gemensamma krafter fick vi alla rätt. Det var 2007 Dönnhoff Hermannshöhle vi drack, så Magnus träffsäkerhet var synnerligen imponerande.

Väl till bords så fick vi avnjuta en rimmad fläsksida med knaprig svål, rödvinssås och en garanterat kalori-stinn potatispuré. Niklas från Wine Virtuosity var snabb med att hälla upp sin första hemliga flaska. Nu var genast gissningsleken betydligt svårare. Vi fann röda bär, slank och fin syra men också stadga och fyllighet. Jag tyckte mycket om vinet, men hade förtvivlat svårt att placera det. Efter en ledtråd om Bordeaux-druva, så kom jag till slut fram till att vi hade Merlot i glasen, men ursprunget var fortfarande höljt i dunkel. Till slut avslöjade Niklas att det rörde sig om 2000 Weninger Soproni Merlot från Ungern. Flaskan har inhandlats på plats från vinmakaren själv, Frans Weninger. Han kommer från en österrikisk vinfamilj, och medan pappan fortfarande gör österrikiska viner, så har sonen flyttat över gränsen till Ungern och etablerat sig där. Enligt Niklas så slår han nu sin farsa när det gäller kvalitet. Själv tyckte jag detta vin var en av kvällens höjdpunkter.

Efter huvudrätten dök det upp diverse delikatesser från gattimondo på bordet. Då passade jag på att hälla upp mitt vin. Alla förväntade sig av någon outgrundlig anledning en Pinot Noir från mig, och de fick rätt. Jag hade satsat på 2000 Hospices de Beaune, Savigny-les-Beaune Premier Cru Cuvée Fouquerand, nyligen inhandlad i Berlin. Det var en fin och ganska ursprungstypisk röd bourgogne i den mjukare stilen. I början tyckte jag att frukten var lite gles, men vinet öppnade upp sig i glaset och växte med uppgiften. I denna kunniga skara så var flera av nördarna snabbt inne på Côte de Beaune, och debatten gällde egentligen bara vilken av kommunerna runt Corton-kullen som det skulle gissas på.

Nu hade vi ångan uppe, och nästa vin hamnade i glasen, medan vi plockade bland ljuvliga oliver, parmesankräm, skinka, pecorino, men jag lämnar er med en "cliffhanger".......del 2 följer snart.

Mytologiskt vin från Grekland

Normalt reser jag kanske i tjänsten någon gång i månaden, men det här året har rivstartat med en resa i veckan. Nu bar det av söderut, hela vägen till Aten. Väl där så gäller det ju att göra sitt bästa för att stödja den lokala ekonomin. Därför blev det givetvis några vininköp. Längst ned på hyllan stod det klassiska vita vinet Retsina, som ju är kryddat med kåda från pinjetallen. Det kostade bara 3 € flaskan, men jag klev faktiskt upp några prissteg.

Jag fastnade först för ett vitt vin på den lokala druvan Assyrtiko, från den gudomligt vackra ön Santorini. Detta kommer nog väl till pass framåt sommaren till skaldjur och fisk, då det beskrivs som krispigt med citrus och mineralitet.

Sedan blev det ett rödvin med det mytologiska namnet 2008 Amethystos, från en vinregion med namnet Drama. Det ligger i nordöstra Grekland, inte så långt från den bulgariska gränsen. Vinproducenten heter Domaine Costa Lazaridi. Det är ett blandvin gjort på druvorna Cabernet Sauvignon, Merlot och den lokala varianten Agiorgitiko. Vi korkade upp det redan på fredagkvällen, och blev helt charmerade. Doften är fruktig med plommon och svarta vinbär. I munnen fortsatt fruktighet, med mjuka tanniner, en fin fyllighet, och viss eldighet i avslutningen. Detta dricker jag gärna igen. Vinet finns faktiskt också i det svenska beställningssortimentet, för 199 kr.

Så till det mytologiska: Enligt legenden så var Amethystos en vacker kvinna som uppvaktades av ingen mindre än vinguden Dionysos. Hans inviter avvisades dock, och hon bad till gudarna om hjälp att förbli oskuld. Gudinnan Artemis förvandlade då henne till en vit sten. Dionysos hällde sedan vin över stenen som blev vackert lila. Därmed är detta är också berättelsen om hur ädelstenen ametist uppstod. De gamla grekerna trodde att just amestist motverkade berusning, och därför utformades vinbägare av amestist. I modern grekiska betyder amethystos "icke berusade". Tänk vad mycket allmänbildning som man kan suga upp genom vinintresset.

Ny vinlitteratur

Ni är väl trötta på att höra om mitt London besök vid det här laget, men det blev faktiskt också en avstickare till en bokhandel på Piccadilly vid namn Hatchard's, som jag bör berätta om. De är inte fullt lika gamla som Berry Bros & Rudd, men butiken har funnits sedan 1797, och de är minsann också kunglig hovleverantör av böcker till Drottningen.

En våning upp samsades kokböcker med populärhistoriska böcker, men jag hittade även en intressant sektion hyllor tillägnade litteratur om drycker. Jag fastnade genast för en helt makalös bok som heter Real Men Drink Port av Ben Howkins. Författaren är synnerligen kunnig i ämnet, och skriver på ett minst sagt underhållande sätt. Han är dock en fullkomligt stockkonservativ, nationalistisk britt, så man får nästan intrycket att man bör vara född på de brittiska öarna för att över huvudtaget var kvalificerad att uppskatta portvin till fullo. Titeln skall nog egentligen uttolkas "Real British Gentlemen Drink Port". Om man låtsas vara engelsman för ett ögonblick så blir dock läsningen desto mer givande. Anglofiler kommer att njuta av alla portvinsanekdoter med ett porträttgalleri som sträcker sig från Lord Nelson till the Queen Mother.

Jag fick också med en bok med titeln A Vineyard in My Glass av Gerald Asher. Han är mångårig och uppskattad vinredaktör på tidskriften Gourmet. Boken består av en samling vin-essäer, vissa av dem tidigare publicerade i Gourmet, med ett geografiskt tema kring världens vinregioner, och begreppet terroir som en röd tråd. Mer än halva boken ägnas åt klassiska regioner i Frankrike, men det finns också nedslag i några andra europeiska länder, och den avslutande fjärdedelen ägnas åt Kalifornien. Jag har inte hunnit kasta mig över denna bok ännu, men den ser ut att kunna ge en kommande trevlig läsupplevelse.

Vinshopping på Fortnum & Mason

Efter besöket på Berry Bros & Rudd så blev det lite mera shopping på Jermyn Street. Där är det dock herrekipering i alla dess former som gäller, och inga viner så långt ögat når. Det kan vara nog så tröttande att handla, så framåt seneftermiddagen var det definitivt dags för en paus. Den intogs i Fortnum & Masons klassiska Fountain Restaurant, och bestod givetvis av afternoon tea. En rykande kanna Earl Grey ledsagades av varma scones med clotted cream och strawberry jam. Kan det bli mer brittiskt än så. Very civilised, I must say.

Sålunda styrkt så var det dags att jaga nya vinfynd. I Fortnum & Masons källarvåning fanns det en hel del att botanisera bland. Jag fastnade denna gång i hörnet med de lite sötare varianterna. Jag inhandlade dels en Sauternes, 2007 Chateau Lafaurie-Peyraguey och sedan Fortnum & Masons härtappade 1999 Vintage Port från firman Niepoort. Jag höll mig dock till halvflaskor, så att det skulle finnas någon rimlig chans att få ner alla drickbara souvenirer i packningen hem.

Besök hos Berry Bros & Rudd

Resandet fortsätter, och nu har det blivit några dagar i London. En eftermiddag blev det faktiskt tid för lite shopping, och jag gav mig med raska steg av från hotellet till St James. I dessa anrika kvarter ligger Berry Bros & Rudd, vinhandlare sedan 1698. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att de fortfarande håller till i samma lokaler, och ägs och drivs av samma familj. Snacka om att bevara traditioner!

När man stiger in genom dörren möts man av knarrande trägolv, lågt i tak, lite murrig belysning och expediter som står vid träpulpeter som mycket väl kan vara original från 1698. På pulpeterna stor dock moderna datorer och kreditkortsterminaler, och det tar bara några sekunder att få svar på om en viss flaska finns i lager. Ett urval av viner är på display i tre små rum, men det verkliga lagret ligger en trappa ner, dit endast expediterna har tillträde. Därför är det bra att ta en titt på den utmärkta hemsida, www.bbr.com, innan det fysiska besöket, så att man har lite koll på vad som döljer sig i källarplanet.

Servicen är givetvis mycket artig och kunnig. Jag lyckas lägga vantarna på ett av mina absoluta favoritviner, årgång 2007 av Yarra Yering Dry Red #1. Detta kultvin från Australien är normalt svårt att få tag på, så jag var mycket nöjd, trots att det kostade en slant. Jag fastnade också för en 2007 Volnay från Domaine Michel Lafarge, samt några halvflaskor av Berry Bros & Rudds egen härtappade Bourgogne. Vid utcheckningen blev jag genast inlagd i kundregistret, och bara några minuter efter besöket fick jag ett e-mail med inloggning till min egen sida på bbr.com, där all min köphistorik lagras. Vilken underbar kombination av stolta traditioner och modern CRM-marknadsföring. Jag kommer att besöka både hemsida och butik igen.