Chateau Palmer och Le Pergole Torte

Goda vänner i Älvsjö bjuder in till middag, och denna inleds sympatiskt nog med en god ostbricka och vinprovning av två riktiga höjdare. C delar skåp på Grappe med mig, så jag har viss inblick i hans samling, och där finns ett antal äldre dyrgripar, som bör drickas snarast. Det är detta vi nu hjälper till med.

Vi inleder med 1988 Chateau Palmer från Margaux. Detta slott är klassat som 3:e cru, men har ett rykte och prissättning som nog överstiger denna nivå. Köper man en flaska på systembolaget idag så kostar den runt 2000 kr. För mig uppfyller detta vin alla kriterier för klassisk Bordeaux. Druvblandningen är 51% cabernet sauvignon, 39% merlot, 8% cabernet franc och 2% petit verdot. Doften är kraftig och domineras av stall och fuktig källare. I munnen övergår smaken till svarta vinbär och blyertspenna. Eftersmaken är lång, och har en liten mintton. Detta smakar mycket gott, och är ett vin vid full vigör, trots, eller kanske tack vare, 23 års lagring.

Nästa vin är en helt ny bekantskap för mig. Vi dricker 1995 Le Pergole Torte från egendomen Montevertine i Toscana. Det är gjort på 100% Sangiovese som lagrats i 2 år på ekfat. Doften är ganska svag, och ger ett lite parfymerat, blommigt intryck. I munnen är det syrliga körsbär, och höga tanniner. I eftersmaken finns en angenäm kärnbeska. Detta vin vinner mark under hela kvällen. Det öppnar upp sig efter lite luftning, och de kraftiga tanninerna mildras när man njuter det till maten. Jag har helt enkelt fått en ny favorit bland toscanarna.

Ett stort tack till C & C för att ni delade med er av dyrgriparna. Vi uppskattar det mycket.

www.chateau-palmer.com

www.montevertine.it

Trattkantareller och Leon Barral

Denna ljuvliga höstsöndag har åtminstone delvis tillbringats i svampskogen. Det var en mycket lyckad utflykt, som inte innehöll så mycket svampletning, utan snarare bäst beskrivs som svampskörd. Vi slutade först då svampkorgen var fylld till brädden, och kom alltså hem med ett antal kilo trattkantareller. Det är tur att jag tycker att det är ganska trevligt att rensa svamp.....

Ungefär hälften av skörden lades till torkning, men sedan fyllde vi en stor stekpanna med resten. Där får svamparna först svettas på hög värme för att dra ut vätskan. Sedan tillsätter jag rikligt med smör och några finhackade vitlöksklyftor. Ett par nypor grovt havssalt från Languedoc och några varv med pepparkvarnen gör anrättningen fullkomlig. Sedan är det bara att lassa upp på en rostad brödskiva och njuta.

Till detta dricker vi en gammal favorit från Languedoc, 2007 Domaine Leon Barral Faugères. Detta vin har om möjligt blivit ännu bättre sedan sist. Näsan möter härligt generös mörk frukt, främst björnbär. I munnen en underbart läskande syrlighet, ganska snälla tanniner, och en fantastisk salmiaksmak i den lååånga avslutningen. Varför köpte jag inte ännu fler flaskor?

Äntligen italiensk leverans!

I maj var jag på resa i Piemonte och köpte vin i byn Boca. Allt fick dock inte plats i resväskan, utan sex flaskor av årgång 2000 skulle skeppas. Hela sommaren gick utan att några flaskor dök upp, så jag hann bli lite orolig, men härom veckan så anlände paketet. På köpet fick jag dessutom ett nytt transporthjälpmedel i form av en utmärkt frigolitlåda för ett 6-pack.

Vi kände oss nödda och tvungna att genast korka upp en flaska 2000 Vigna Chistiana. Vi möts av en ljuvlig doft av rosor och körsbär. I munnen är vinet slankt, lätt och otroligt charmigt. De syrliga körsbären finns kvar, men även lite hallontoner. Detta påminner faktiskt en del om en bra bourgogne. Vilken härlig vinupplevelse, och det finns fem flaskor kvar.

Fireblock Shiraz

Lördagsmiddagen består av grillad ryggbiff, bearnaisesås och ugnsrostade rotfrukter. Det är busenkelt men jättegott. Både mandelpotatis och palsternacka kommer dessutom direkt från vår eget trädgårdsland, vilket gör att det smakar extra gott.

Jag ger mig ner i källaren på jakt efter ett bra kött-vin, och kommer upp med 2006 Fireblock Old Vine Shiraz från Clare Valley i Australien. Detta är ett inköp från Australian Wine Club, som har fått ligga till sig i ett par år. Doften är mycket fruktig och generös, med mörka bär, främst björnbär. Också i munnen dominerar den mörka frukten, med ganska snälla tanniner i bakgrunden. Alkoholhalten är hela 15,5% och det märks en viss eldighet i eftersmaken även om frukten döljer det mesta. Detta är ett av dessa viner med extra allt. Det är inte så komplext eller sofistikerat, men definitivt lättdrycket, och det passar utmärkt till lördagsbiffen.

Inköp i Wien

I veckan har jag varit på konferens i Wien, och fick tillfälle att dricka ett par trevliga röda österrikiska viner, både zweigelt och pinot noir. Tyvärr har jag inga anteckningar över huvudtaget att luta mig mot, och jag kan inte ens påminna mig om årgång eller producent. Pinsamt för en vinbloggare, eller hur.

På vägen hem på flygplatsen blev det dock inköp av ett par flaskor vitt. Jag satsade på Domäne Wachau som har ett grundmurat gott rykte. Jag fick med mig 2010 Riesling Smaragd Achleiten och 2010 Grüner Veltliner Smaragd Axpoint. Bägge dessa skall nu få vila i källaren i lugn och ro i några år.

Premiär hos Munskänkarna

Jag har i två års tid varit en synnerligen passiv medlem i Munskänkarna. Trots lockande provningsinbjudningar och kurser så har jag helt enkelt inte fått tummen ur. Idag gjorde jag dock slag i saken och begav mig till introduktionsprovningen på Näringslivets Hus, mitt på Östermalm. Detta är tänkt som en första aktivitet för "nybörjare", och jag känner väl kanske att jag har passerat det stadiet redan, men jag skall villigt erkänna att det var både trevligt och givande. Kvällens provningsledare, Anders Källberg, var otroligt kunnig, och dessutom en pedagogisk presentatör. Vi fick en komprimerad och synnerligen matnyttig vinlektion på två timmar. Det gav både en bra repetition av kunskaper och en del helt nya perspektiv, framför allt på själva vinmakeriet.

Kvällens övning avslutades med blindprovning av fyra viner, två vita och två röda. Det första föll mig inte alls i smaken. Det var tunnt och mycket syrligt, men med alldeles för lite frukt för att kunna matcha syran. Jag gissade på en Sauvignon Blanc, trots att det fanns vissa petroleumtoner som pekade i en helt annan riktning. Facit var 2008 Tim Adams Reserve Riesling från Australien. Den kostar hela 249 kr i Systembolagets tillfälliga sortiment, och det var den enligt min mening inte värd. Tacka vet jag Rheingau!

Nästa vita var betydligt fylligare, fortfarande syrligt, men nu uppbackat av bra frukt, både citrus och lite tropiska frukter. Här hade jag faktiskt gissat på riesling och fick till min egen förvåning rätt. Detta vin hette 2008 Casa Marin Miramar Vineyard Riesling från Chile. Jag har definitivt aldrig druckit en chilensk riesling förut, men det här var riktigt trevligt. Det kostar 179 kr i det tillfälliga sortimentet.

Det första röda prickade jag in som en klockren pinot noir, med syrlig jordgubbsfrukt och en aning rökighet, samt lite angenäm beska i avslutningen. Detta var kvällens favorit för mig, och vi pratar alltså om 2009 Craggy Range Te Muna Road Pinot Noir från Nya Zeeland. Tyvärr är denna godbit lite dyr, 299 kr i Systemets september-släpp. Det var ju tur att jag åtminstone fick favoritdruvan rätt.

Vi avslutade med ett fylligare vin med doft av rosor, körsbär och tjära. Jag noterade precis detta i mina anteckningar, och då borde ju alla Nebbiolo-klockor börjat ringa. Av någon anledning hade min hjärna programmerats för att vi skulle prova pinot noir och cabernet sauvignon, så gissningen blev helt uppåt väggarna trots de druvtypiska markörerna. Facit var 2008 Perbacco Nebbiolo från firman Vietti. Detta vin finns i beställningssortimentet för 199 kr, och det kan definitivt vara värt att stifta bekantskap med igen.

Kvällens bonus var att jag äntligen fick skaka hand med Torsten, ena hälften av vinduon bakom Finare Vinare. Detta är enligt min mening Sveriges bästa vinblogg. Till min glädje och milda förvåning så hade han faktiskt koll på Puttes Vinspalt också. Nu får jag skärpa till mig och skriva väl, när en sådan förebild ibland kan ha vägarna förbi, här i cyberrymden.

Walter Hansel Chardonnay

I veckan hade jag nöjet att konferera i Sandhamn, på Seglarhotellet. Det är ju en mycket trevlig skärgårdsmiljö till att börja med, och jag var faktiskt positivt överraskad av såväl mat som service. Vinvalet till kvällens middag föll i vanlig ordning på min lott. Redan vid lunchen bad jag att få botanisera i vinlistan, och sedan tog jag ett snack med sommeliern. På menyn stod tonfisk till förrätt och havskatt till varmrätt, så det fick bli ett lättare rödvin eller något lite fylligare vitt. Till slut föll valet på 2006 Walter Hansel North Slope Chardonnay. Walter Hansel Winery är en liten familjeägd producent i Russian River Valley i norra Sonoma. Vinet är bourgogne-inspirerat, lagrat på franska ekfat, och alltså inte den vaniljbomb som den amerikanska eken ibland kan ge upphov till. Doften är behaglig, med såväl citrus som gul frukt, främst persika och aprikos. I munnen, mycket smakrik, med fin frukt och en liten fin beska i eftersmaken. Möjligen kan man ha synpunkter på att syran är lite låg, vilket får frukten att kännas en aning platt. På det hela taget ett trevligt vin som alla runt bordet verkade uppskatta. Det importeras av Vingruppen, och finns nu tyvärr bara i restaurangsortimentet.