Slaget om Auxey Duresses

Jag lämnade den sydafrikanska vintern med strålande sol och temperaturer runt 20 grader, för att komma hem till svensk midsommar med 13 grader och spöregn. Då är det åtminstone en tröst att få återse sin vinkällarskrubb, som än så länge är ganska välförsedd med mestadels europeiska viner.

Grillningen i regn på midsommarafton fick därför sköljas ner med två väl valda bourgogner från min favoritby, Auxey Duresses. Den ena kommer från Domaine Michel Prunier & Fille, 2009 Clos de Val Auxey Duresses Premier Cru. Vin nummer två är Domaine Lafouge, 2011 La Chapelle Auxey Duresses Premier Cru. Michel Prunier med dotter är ju vår hovleverantör av bra bourgogner till vettiga priser sedan många år tillbaka. Domaine Lafouge upptäckte jag bara härom året, då deras vin serverades till prinsessan Madeleines bröllopsmiddag.

Bägge vinerna har en härlig doft av röda bär. I munnen så har Clos de Val lite mera jordgubbskaraktär, medan La Chapelle drar mer åt hallon-hållet. De är båda välbalanserade med mjuka tanniner och frisk syra. I slaget om den bästa Premier Cru'n från Auxey Duresses så är kampen jämn, men jag tycker nog att Michel Prunier avgår med segern. Hans Clos de Val har lite mer komplexitet och djup, men det kan definitivt bero på de två extra åren i flaska. Det ska bli spännande att smaka La Chapelle igen om ett par år. Då kanske den har kommit ikapp, för potentialen finns där.

My Wyn - Franschhoeks minsta vinproducent

Tack vare ett tips på denna blogg, från Per på BKWine, så kände jag faktiskt till lite om My Wyn redan. När jag såg att de skulle presentera sina viner på Winter Sculpture Fair så var det i sig skäl nog att åka dit. Detta är den absolut minsta vinproducenten i Franschhoek, med en årlig produktion på under 10 000 flaskor. Deras viner går inte att få tag på i handeln. De har endast direktförsäljning från vingården, och lite export till Schweiz, Tyskland och Nederländerna. Deras ställe ligger oerhört vacker, men otillgängligt, längst upp på sluttningen bakom Dieu Donné, med utsikt över hela dalen. De sista 700 meterna är guppig grusväg som avskräcker många besökare. Jag har tyvärr inte varit där själv ännu, men jag såg skylten till dem då jag besökte Dieu Donné.

Ägare och vinmakare är Jacoline Haasbroek. Hon köper in druvor, gör allt i liten skala, och experimenterar och provar sig fram. Hennes make, Johan, är också i vinbranschen, men han konsultar mest åt andra producenter. Jag hade nöjet att träffa dem båda två och fick en mycket personlig guidning genom deras sortiment. Vi började med ett mycket trevligt mousserande, som har fått mogna på ekfat, vilket har resulterat i ett fylligt vin, men med full fräschör. Sedan fortsatte vi med deras 2014 Sauviognier. Som framgår av namnet är detta en blend, bestående av 46% sauvignon blanc, och 54% viognier, som har fått ligga 11 månader på franska ekfat. Endast två fat är producerade. Doften är förförande, men mängder av tropisk frukt, och lite citrus i bakgrunden. Detta är ett vin som man knappt behöver smaka. Det räcker med att bara njuta av att sticka näsan i glaset. I munnen är det dock lika imponerande, med en lång härlig eftersmak. Detta är ett av de bästa vita vinerna som jag har stött på här i Sydafrika, för ynka 130 rand.

Vi avslutade provningen med deras prestige-vin, 2012 Les Grandes Horisontales. Detta är en röd bordeaux-blend bestående av fem olika druvor, men den exakta kompositionen är en hemlighet. Jag gissade dock på en ganska stor andel merlot, och då nickade Johan instämmande. Vinet är mycket tilltalande redan, men kan nog lagras ytterligare några år. Tanninerna är mjuka och fint integrerade, och kompletteras av mörk frukt och ganska stor komplexitet. Vinet har fått mogna 26 månader i franska ekfat. Det påminner mig egentligen mer om en fyllig Bourgogne än en Bordeaux. Jag blev mycket förtjust i detta vin, väl värt sina 250 rand. När jag kommer till Franschhoek så kommer My Wyn att vara överst på min lista över vingårdar att besöka.

La Chataigne - från Hovås till Franschhoek

Medan jag stod och provade vin på Winter Sculpture Fair, så ringde mobilen, och jag förde ett kort samtal på svenska med kära hustrun. När jag lagt på blev jag till min stora förvåning tilltalad på svenska av en av de tillresta vinmakarna från Franschhoek. Det visade sig vara Richard Parkfelt från La Chataigne. Jag gick givetvis över dit för en pratstund, och lite vinprovning. Denne trevlige man visade sig ha tillbringat sin barndom i Hovås, med en svensk mamma och sydafrikansk pappa. Vid 14 års ålder flyttade han tillbaka till Sydafrika, och sedan år 2000 driver han La Chataigne, ett litet boutique winery vid infarten till Franschhoek. Hans svenska uttal är fortfarande helt perfekt, och han låter verkligen som en Hovås-bo.

Richards viner visade sig också vara trevliga bekantskaper. Jag började med att prova 2014 Kastanje, ett vitt vin gjort på 94% chenin blanc och 6% semillion. Det var som att doppa näsan i en hel fruktskål med tropiska frukter. Smakrikt, krispigt och fräscht med en lång härlig eftersmak av mogen melon. För det ringa priset av 60 rand kändes det nästan som stöld när jag beställde en låda. Enbart 4760 buteljer är producerade, och Richard har egenhändigt signerat varje flaska med guldpenna.

Nästa fynd var 2011 Marron. Detta är en röd blend bestående av 64% shiraz, 18% merlot och 18% cabernet sauvignon. Det unika är att merlot-druvorna i denna blend har fått torka, på ett liknande sätt som i italienska Verona, när man gör Amarone. Där får druvorna torka på bastmattor, men Richard knipsar av druvklasarna när de nått mognad, men låter dem sedan hänga kvar ute på vinrankorna för ytterligare torkning. Detta är ett riktigt vågspel, för vädret måste vara helt torrt. Det räcker med en regnskur så ruttnar druvorna bort. Resultatet 2011 har dock blivit riktigt bra. Vinet är lättillgängligt med mjuka tanniner och härlig plommon-frukt. Vi drack det ikväll till en kyckling-wok och det smakade perfekt. Jag köpte bara en låda, men för 100 rand per flaska borde jag ha köpt mer. Vår plan är dock att åka till Franschhoek med hela familjen inom en snar framtid, och då kan man bo på La Chataigne, där de har tre fina gäststugor att hyra. Det finns andra ord möjligheter att fylla på förrådet ganska snart igen.

Det går att få tag på La Chataignes viner i Sverige, men då får man åka till Öland och gå på restaurang där. Richard försöker nu även lista sina viner på Systembolagets beställningssortiment, via svensk importör. När de dyker upp där, så råder jag er att slå till direkt. Detta är riktigt charmiga och småskaligt producerade viner till ett löjligt lågt pris.

Winter Sculpture Fair med vin

Titeln ovan kan ju te sig lite kryptisk, men låt mig förklara. Här på södra halvklotet går vi nu mot vinter, och sydafrikanerna plockar fram sina tjocka jackor när temperaturen dippar ner mot ynka 20 grader. Då organiseras en mycket populär festival här i närheten, i en stor park. Meningen är att man ska gå runt och beundra diverse konstverk och skulpturer som är utspridda i gröngräset, men detta är egentligen bara en förevändning för en rejäl mat- och vinupplevelse, i samma gröngräs. På medhavda picknick-filtar kan man nämligen njuta av det bästa Franschhoek Valley har att erbjuda. Konstarrangörerna har varit så smarta att de har bjudit in ett antal välrenommerade restauranger och vinproducenter från just Franschhoek som får se till att alla konstbesökare hålls på gott humör med vin och mat. Detta är ett ypperligt upplägg, och biljetterna sålde helt slut redan en vecka innan evenemanget går av stapeln. Jag hängde inte riktigt med i svängarna, utan stod snopet där utan biljett. Detta är dock Sydafrika, så man kan alltid försöka med en alternativ plan.

Jag steg därför upp relativt tidigt denna söndagmorgon för att vara på plats när grindarna öppnade, i hopp om att kunna prata mig in. Väl där så var dock parkeringen redan halvfull och en lång kö ringlade sig mot ingången. Hur skulle detta gå? Jag började diskutera möjliga lösningar med en trevlig mörkhyad säkerhetsvakt, som då raskt fiskade upp en extra biljett ur fickan, som jag kunde få utnyttja mot en skälig ersättning. Detta är ett fantastiskt land!

Här är listan på vinmakare som var på plats, så förstår ni varför jag var så angelägen att komma innanför grindarna:

Anthonij Rupert Wines
Backsberg
Boschendal
Black Elephant Vintners
Four Paws
Franschhoek Pass Winery
Grande Provence
Haute Cabriere (bra mousserande under märket Pierre Jordan, och hyfsad Pinot Noir)
Holden Manz
La Bri
La Chataigne (se separat blogg-inlägg)
La Motte
Lynx Wines (här köpte jag en god Viognier och en Rhône blend)
Maison Estate (här köpte jag en utmärkt Shiraz)
Môreson (de gör en utmärkt Pinotage)
My Wyn (se separat blogg-inlägg)
Plaisir de Merle
Rickety Bridge (deras Paulina's Reserve Cabernet Sauvignon är en favorit)

Med 18 olika vinmakare på plats så blev det en hel del provning, och några väl valda inköp. Nu kommer jag att skriva lite mer ingående om två nya favoriter, La Chataigne och My Wyn.

Max - Miles Mossop Wines

Miles Mossop är sedan 2000 vinmakare på välrenommerad Tokara i Stellenbosch. Han har också ett hobby-projekt vid sidan om, Miles Mossop Wines. Han köper här in druvor från bra odlare i Stellenbosch, och tillverkar sedan sina viner i små kvantiteter. Vinerna är döpta efter hans tre barn, Max, Saskia och Kika, och hans hemsida är rena familjealbumet.

Jag njöt häromdagen av 2010 Miles Mossop Max. Det är en röd bordeaux blend som består av 48% cabernet sauvignon, 26% petit verdot, 22% merlot och 4% malbec. Det är lika bra att säga det med en gång. Detta är nog ett av de bästa sydafrikanska viner som jag hittills har druckit. Det smakar faktiskt i mångt och mycket som en klassisk Bordeaux med svarta vinbär och blyerts, men kombinerat med en härlig fruktighet, lång, lång eftersmak och en underbar balans. Det är ljuvligt att dricka nu, men kan säkert lagras i 10 år till. Jag är mycket imponerad. Nu hoppas jag att jag kan komma över en låda innan 2010:an tar slut. Endast 6000 är producerade, så detta är ett riktigt boutique-vin.

Exotiska viner - Sula Vineyards, Indien

Under förra året hade jag tillfälle att åka på en tjänsteresa till Mumbai. Det var kort och intensivt. Vi såg i princip bara hotellrum, konferensrum, en hotellrestaurang och den fullständigt kaotiska trafiken, och sedan bar det av hemåt igen. Vid middagen fick jag dock smaka flera indiska viner som var helt OK, och på flygplatsen köpte jag ett par lokalproducerade flaskor som en souvenir från detta korta besök.

Häromdagen var det så dags att prova 2013 Dindori Reserve Viognier från Sula Vineyards. Först några ord om producenten, för deras bakgrund är intressant. Deras slogan är: "at the forefront of the Indian Wine Revolution" och det finns faktiskt substans bakom detta påstående. I mitten av 90-talet lämnade Stanford-utbildade Rajeev Samant sitt jobb i Silicon Valley, för att återvända till sina indiska hemtrakter. Inspirerad av Kalifornien grundade han Sula Vineyards, i Nashik, 180 km nordöst om Mumbai, med hjälp av Kerry Damskey, en erfaren vinmakare från Sonoma. Här hade faktiskt odlats vindruvor länge, men bara bordsdruvor. Nu planterade Rajeev och Kerry initialt Sauvignon Blanc och Chenin Blanc för att börja producera indiska kvalitetsviner. Den första årgången från Sula Vineyards släpptes år 2000, och det har varit en framgångssaga sedan dess. Idag producerar man alla typer av vin, och dominerar totalt den indiska vinmarknaden med 60% marknadsandel. Man försöker också utveckla vinturismen i landet, med vingårdsbesök och provningar vid sin anläggning i Nashik.

Så åter till Dindori Reserve. Detta är ett av Sulas prestige-viner, från vingården Dindori. Vinet är sympatiskt, med  tropiska frukter och lite bitter grapefrukt i avslutning. Det finns en del restsötma kvar trots 14% alkohol, så det fungerar utmärkt som aperitif eller till lite kryddig indisk mat. Detta var helt klart en trevlig bekantskap, som inte behöver skämmas för sig i den stora vinvärlden.

Annandale Wines

Ungefär halvvägs mellan Stellenbosch och Somerset West så svänger man av till vänster, och sedan vänster igen, in på en liten grusväg, så är man strax framme vid Annandale Wines, och det är verkligen en avstickare väl värd att ta. Egendomen ägs och drivs av Hempies du Toit. Han är f.d. landslagsspelare i rugby, men dessutom femte generationens vinmakare i släkten du Toit. Hans pappa drev den historiska vingården Alto, som ligger lite längre upp för vägen. Efter rugbykarriären så tog Hempies över och tillbringade sedan 25 år på Alto. 1996 så köpte han det som nu är Annandale, och från 2000 så är detta hans permanenta tillhåll.

Vingården har 45 hektar vinrankor, men det mesta av skörden säljs till andra producenter, så endast 15% används till Annandale Wines. Allt på gården är småskaligt och lite rustikt. I vinprovningslokalen möts man av en uppstoppad springbok, och en slö hund ligger och flämtar under bordet. Detta är det ursprungliga boningshuset på gården, från 1700-talet. Vi blir mycket väl omhändertagna av Hempies pratglada unga medarbetare, men ägaren kommer själv förbi och hälsar också.

Annandales viner är inte som resten av den sydafrikanska vinindustrin. Här görs bara röda viner, och de är gjorda med mycket traditionella metoder, och en extremt lång ekfatslagring. Vi börjar prova deras 2004 Cabernet Sauvignon, som har legat nästan åtta!! år på ekfat (92 månader för att vara exakt). Det är ett bra vin, men ekfatskaraktären är lite för påträngande för min smak. Detsamma gäller 2004 Cavalier, som huvudsakligen är en Bordeaux blend, men med lite shiraz i blandningen också. När vi kommer till 2004 Shiraz så åker dock mungiporna upp ordentligt. Här finns härligt mörk frukt som orkar med att balansera ektonerna, med lite skön peppar i avslutningen. Jag beställde sex flaskor på studs.

Näst i tur var 2005 Merlot. Detta är en speciell tappning som togs fram till furstebröllopet i Monaco 2011, då furst Albert äktade sydafrikanska Charlene. Brudens far bad Hempies ta fram ett vin att avnjutas under bröllopsmiddagen, och detta är resultatet. Vinet döptes om till Chalbert, efter brudparets bägge förnamn, och fick en pampig kunglig etikett. Detta vin har bara fått sex års fatlagring, och även här finns en härlig röd frukt som kan balansera ekfaten. Köp igen!

Provningen avslutades med 2004 CVP. Detta är en "Cape Vintage Port" gjord på 100% shiraz, med lite lagrad brandy på toppen. Bra sötma och frukt som lyckas dölja den höga alkoholhalten väl. Jag plockade med mig ett par flaskor av CVP också. Sedan fanns det ett vin till, som tyvärr inte kunde provas. Det kallas Nostalgia, och försöker återskapa hur Alto Rouge var gjort för många decennier sedan. Det är en blandning av cabernet sauvignon, shiraz och cinsault från olika årgångar, så den slutliga produkten blir en non-vintage. Det fanns bara magnumflaskor att tillgå, men beskrivningen lät så spännande att jag inte kunde motstå att köpa en av dem.

Annandale Wines är en mycket trevlig bekantskap, med autentiska, småskaliga viner med verklig karaktär. De går faktiskt att få tag på i Sverige via beställningssortimentet, så prova gärna själva.

Constantia Glen

Constantia Glen ligger högt upp på sluttningarna i Constantia-dalen, bara tjugo minuter från Kapstadens centrum. Omgivningarna är verkligen enastående vackra. Detta område hörde på 1600-talet till Simon van der Stels historiska egendom, där den första sydafrikanska vinodlingen startade, men dagens Constantia Glen är en mycket modernare skapelse, som bara har varit igång sedan 1997. Deras vackra utsikt kan avnjutas från en mycket trevlig terrass, där det serveras brickor med kallskuret och ostar till de utmärkta vinerna.

Här odlas framförallt de klassiska Bordeaux-druvorna, för både vita och röda viner. Vinerna är sedan namngivna efter hur många druvor som ingår i blenden. 2013 Constantia Glen Two är t.ex. en vit blend bestående av sauvignon blanc och semillion. Förvisso en trevlig bekantskap, men lite för mycket ek för min smak. Då föredrog jag istället den friska och syrliga rena 2014 Sauvignon Blanc som också erbjuds. Den passade perfekt i den 35-gradiga högsommarvärmen. Mina sydafrikanska kollegor hällde rikligt med is i sina glas, men den vanan har jag ännu inte anammat.

De röda vinerna börjar  med 2011 Constantia Glen Three, en Bordeaux blend bestående av cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. Röda frukter och lagom mycket syra ger ett inbjudande, lättdrucket, mjukt vin men det finns lite seriösa men väl inlindade tanniner i bakgrunden, så några ytterligare år på flaska kan nog göra det ännu bättre.

Utsikt från vinprovningsterrassen

Vingårdens flaggskepp heter 2010 Constantia Glen Five. Det är också en Bordeaux blend, med de tidigare nämnda tre röda druvorna, plus malbec och petit verdot. Vinet har en härlig doft av mörk frukt, läder och tobak. I munnen är det fylligt och strävt, med klar lagringspotential. Jag blev förtjust i både Three och Five, vilket givetvis resulterade i lite inköp. Handlar man för mer än 1000 rand, så är det gratis leverans till dörren hemma i Johannesburg. Jag tackar!

Alain Chabanon gånger två

Som jag nämnt förut så saknar jag ibland de lite mer komplexa europeiska viner, mitt i den här sydafrikanska mångfalden. Därför har jag nyligen korkat upp och njutit av två medtagna flaskor från en av våra favoritproducenter i Languedoc, Alain Chabanon.

2006  Le Merle Aux Alouettes består av 100% merlot-druvor, ekfatslagrade i 24 månader. Det ger ett fylligt vin med rejäla tanniner. Mörka bär i härlig kombination med lite syrliga lingon, och en lång härlig avslutning, som gör att man genast längtar efter nästa klunk. Vi drack faktiskt detta till hederliga svenska köttbullar med potatismos och gräddsås, men det hade kunnat matcha vilken sydafrikansk grillad köttbit som helst. Varför har jag inte fler flaskor??

2005 L'Esprit de Font Caude är en blandning av 50% syran och 50% mourvedre, också detta lagrat på ekfat i 24 månader. Här blir det mera köttiga toner, med lite blåbär, och syrliga körsbär och massor av karaktär. Ruskigt gott, även detta. Det måste bli en ny inköpsresa till Lagamas i Languedoc så småningom.

Besök hos Dieu Donné

Jag hade nyligen möjlighet att köra runt in Western Cape för att besöka återförsäljare. Vi startade dagen i Worcester, och körde sedan därifrån mot Stellenbosch. Vi tog bakvägen genom Franschhoek-passet, och det var verkligen ett bra vägval. När man kommer över krönet och blickar ner i Franschhoek-dalen, så skådar man nog ett av de vackraste vinodlingsområdena i världen. Det var lunchdags, så jag ansåg det synnerligen lämpligt med ett stopp i Franschhoek, innan det bar av till nästa återförsäljare.

Längs huvudgatan i byn fanns det förvisso många restauranger som såg lovande ut, men dessvärre också oroväckande många turistbussar. Mina sydafrikanska medresenärer i bilen var bara måttligt vinintresserade, men jag lyckades ändå övertala dem till en liten omväg uppför bergsluttningen. Jag hade nämligen fått syn på en skylt som pekade mot Dieu Donné, en av mina favoritproducenter. Man tar av från huvudgatan och kör ett par kilometer brant uppåt tills vägen tar slut, och då är man framme.

Även härifrån är utsikten över dalen enastående, och det finns både en rymlig vinprovningsbar samt en mycket bra restaurang, Rocha, på plats. Medan mina kollegor studerade lunchmenyn och njöt av utsikten, så provade jag vinerna. Vi inledde med en trevlig Sauvignon Blanc och en Chardonnay, men Dieu Donnés paradgren är de röda vinerna. Det finns två kvalitetsnivåer, först de vanliga Dieu Donné, och sedan premiumvinerna som kallas The Cross Collection. Jag fastnade för en 2011 Shiraz med fyllig frukt och fina toner av vitpeppar och läder. Ett definitivt fynd för 95 rand. 2010 Merlot var nästan ännu bättre, med mörka bär, fina tanniner och klar lagringspotenial. För ynka 105 rand borde jag ha köpt fler flaskor. Jag slog även till på några av de dyrare flaskorna i The Cross Collection, även om det inte gick att prova dem på plats. Lite dumsnålt av vingården kanske, men priset på 310 rand (vilket är en riktigt saftig prislapp här i Sydafrika) avskräcker nog många köpare. 2008 Shiraz/Viognier kommer därför att bli en ny bekantskap. 2011 Merlot/Cabernet Sauvignon har jag dock druckit innan, och det är ett av de bästa sydafrikanska vinerna hittills, väl värd sina 310 rand.

Efter provning lade jag en beställning på 12 flaskor, som levererades tre dagar senare fram till dörren i Johannesburg. Mycket bra service! Lunchen på restaurangen Rocha var också i toppklass. Jag kan varmt rekommendera ett besök på Dieu Donné, både för vinerna, utsikten och maten.

Ett år med sydafrikanska viner

Nu har vi bott ett drygt år här i Sydafrika. När jag anlände var Sydafrika i det närmaste ett okänt vinland för mig, som jag mest associerade med treliters systembolagsboxar. Numera dricker vi 95% sydafrikanska viner, och jag har lärt mig mycket nytt om detta spännande vinland. De 95 procenten är dock inte helt självvalt, för här på hyllorna dominerar inhemska viner totalt, och det är både svårt och dyrt att få tag på intressanta europeiska viner.

De sydafrikanska vinerna håller en mycket hög lägsta-nivå. Det är inte lätt att hitta ett dåligt vin. Jag har bottenfiskat i 35 rand-klassen (ca. 25 svenska kronor), och till och med i detta synnerligen modesta prisläge är vinerna fullt drickbara. Närmar man sig hundra rand så finns det mängder av utmärkta viner, inte minst vita. De mest intressanta vinerna kommer inte alltid från de stora och välkända producenterna i Stellenbosch-områden, utan jag har hittat personliga favoriter i mindre kända områden som Swartland, Elgin och Robertson.

Det finns en stor bredd när det gäller druvodling och druvblandningar. Det är ungefär lika vanligt med endruvsviner som blends. Bordeaux blends är populära, men även så kallade Cape blends som innehåller viss del pinotage säljer bra. Nästan alla sydafrikanska viner är fruktiga och lättdruckna. Det soliga klimatet skiner igenom i flaskan. Det är dock väldigt svårt att blindtesta dessa viner, för skillnaderna i terroir är inte alls lika stora som i Europa. Det är t.ex. väldigt svårt att särskilja en shiraz från Swartland från ett vin på samma druva odlad i Franschhoek.

Sydafrika är nog det land där jag upplevt den mest utvecklade vinturismen. I trakterna runt Stellenbosch och Franschhoek har en veritabel turistindustri vuxit upp kring vinodlingen, och det handlar inte bara om att prova och köpa viner. De flesta vingårdar med självaktning har en restaurang, och många av dessa håller dessutom riktigt hög gastronomisk klass. En annan variant är att köpa färdigpackade picknick-korgar på plats, och sitta i gröngräset för att avnjuta mat och vin. Det skall vara en trevlig utflykt och totalupplevelse, som attraherar en bred publik, och det verkar fungera mycket bra.

Det finns många nya goda sydafrikanska viner att upptäcka, och trevliga vingårdar att besöka, men jag är nog i grunden fortfarande ganska frankofil i min preferenser. Därför saknar jag ibland den enorma kulturskatt som den europeiska vinindustrin producerar. Jag har bara lyckats smuggla med mig ett tiotal franska flaskor, och de vårdas därför ömt, och töms bara vid högtidliga tillfällen.