Annandale Wines

Ungefär halvvägs mellan Stellenbosch och Somerset West så svänger man av till vänster, och sedan vänster igen, in på en liten grusväg, så är man strax framme vid Annandale Wines, och det är verkligen en avstickare väl värd att ta. Egendomen ägs och drivs av Hempies du Toit. Han är f.d. landslagsspelare i rugby, men dessutom femte generationens vinmakare i släkten du Toit. Hans pappa drev den historiska vingården Alto, som ligger lite längre upp för vägen. Efter rugbykarriären så tog Hempies över och tillbringade sedan 25 år på Alto. 1996 så köpte han det som nu är Annandale, och från 2000 så är detta hans permanenta tillhåll.

Vingården har 45 hektar vinrankor, men det mesta av skörden säljs till andra producenter, så endast 15% används till Annandale Wines. Allt på gården är småskaligt och lite rustikt. I vinprovningslokalen möts man av en uppstoppad springbok, och en slö hund ligger och flämtar under bordet. Detta är det ursprungliga boningshuset på gården, från 1700-talet. Vi blir mycket väl omhändertagna av Hempies pratglada unga medarbetare, men ägaren kommer själv förbi och hälsar också.

Annandales viner är inte som resten av den sydafrikanska vinindustrin. Här görs bara röda viner, och de är gjorda med mycket traditionella metoder, och en extremt lång ekfatslagring. Vi börjar prova deras 2004 Cabernet Sauvignon, som har legat nästan åtta!! år på ekfat (92 månader för att vara exakt). Det är ett bra vin, men ekfatskaraktären är lite för påträngande för min smak. Detsamma gäller 2004 Cavalier, som huvudsakligen är en Bordeaux blend, men med lite shiraz i blandningen också. När vi kommer till 2004 Shiraz så åker dock mungiporna upp ordentligt. Här finns härligt mörk frukt som orkar med att balansera ektonerna, med lite skön peppar i avslutningen. Jag beställde sex flaskor på studs.

Näst i tur var 2005 Merlot. Detta är en speciell tappning som togs fram till furstebröllopet i Monaco 2011, då furst Albert äktade sydafrikanska Charlene. Brudens far bad Hempies ta fram ett vin att avnjutas under bröllopsmiddagen, och detta är resultatet. Vinet döptes om till Chalbert, efter brudparets bägge förnamn, och fick en pampig kunglig etikett. Detta vin har bara fått sex års fatlagring, och även här finns en härlig röd frukt som kan balansera ekfaten. Köp igen!

Provningen avslutades med 2004 CVP. Detta är en "Cape Vintage Port" gjord på 100% shiraz, med lite lagrad brandy på toppen. Bra sötma och frukt som lyckas dölja den höga alkoholhalten väl. Jag plockade med mig ett par flaskor av CVP också. Sedan fanns det ett vin till, som tyvärr inte kunde provas. Det kallas Nostalgia, och försöker återskapa hur Alto Rouge var gjort för många decennier sedan. Det är en blandning av cabernet sauvignon, shiraz och cinsault från olika årgångar, så den slutliga produkten blir en non-vintage. Det fanns bara magnumflaskor att tillgå, men beskrivningen lät så spännande att jag inte kunde motstå att köpa en av dem.

Annandale Wines är en mycket trevlig bekantskap, med autentiska, småskaliga viner med verklig karaktär. De går faktiskt att få tag på i Sverige via beställningssortimentet, så prova gärna själva.

Constantia Glen

Constantia Glen ligger högt upp på sluttningarna i Constantia-dalen, bara tjugo minuter från Kapstadens centrum. Omgivningarna är verkligen enastående vackra. Detta område hörde på 1600-talet till Simon van der Stels historiska egendom, där den första sydafrikanska vinodlingen startade, men dagens Constantia Glen är en mycket modernare skapelse, som bara har varit igång sedan 1997. Deras vackra utsikt kan avnjutas från en mycket trevlig terrass, där det serveras brickor med kallskuret och ostar till de utmärkta vinerna.

Här odlas framförallt de klassiska Bordeaux-druvorna, för både vita och röda viner. Vinerna är sedan namngivna efter hur många druvor som ingår i blenden. 2013 Constantia Glen Two är t.ex. en vit blend bestående av sauvignon blanc och semillion. Förvisso en trevlig bekantskap, men lite för mycket ek för min smak. Då föredrog jag istället den friska och syrliga rena 2014 Sauvignon Blanc som också erbjuds. Den passade perfekt i den 35-gradiga högsommarvärmen. Mina sydafrikanska kollegor hällde rikligt med is i sina glas, men den vanan har jag ännu inte anammat.

De röda vinerna börjar  med 2011 Constantia Glen Three, en Bordeaux blend bestående av cabernet sauvignon, cabernet franc och merlot. Röda frukter och lagom mycket syra ger ett inbjudande, lättdrucket, mjukt vin men det finns lite seriösa men väl inlindade tanniner i bakgrunden, så några ytterligare år på flaska kan nog göra det ännu bättre.

Utsikt från vinprovningsterrassen

Vingårdens flaggskepp heter 2010 Constantia Glen Five. Det är också en Bordeaux blend, med de tidigare nämnda tre röda druvorna, plus malbec och petit verdot. Vinet har en härlig doft av mörk frukt, läder och tobak. I munnen är det fylligt och strävt, med klar lagringspotential. Jag blev förtjust i både Three och Five, vilket givetvis resulterade i lite inköp. Handlar man för mer än 1000 rand, så är det gratis leverans till dörren hemma i Johannesburg. Jag tackar!

Alain Chabanon gånger två

Som jag nämnt förut så saknar jag ibland de lite mer komplexa europeiska viner, mitt i den här sydafrikanska mångfalden. Därför har jag nyligen korkat upp och njutit av två medtagna flaskor från en av våra favoritproducenter i Languedoc, Alain Chabanon.

2006  Le Merle Aux Alouettes består av 100% merlot-druvor, ekfatslagrade i 24 månader. Det ger ett fylligt vin med rejäla tanniner. Mörka bär i härlig kombination med lite syrliga lingon, och en lång härlig avslutning, som gör att man genast längtar efter nästa klunk. Vi drack faktiskt detta till hederliga svenska köttbullar med potatismos och gräddsås, men det hade kunnat matcha vilken sydafrikansk grillad köttbit som helst. Varför har jag inte fler flaskor??

2005 L'Esprit de Font Caude är en blandning av 50% syran och 50% mourvedre, också detta lagrat på ekfat i 24 månader. Här blir det mera köttiga toner, med lite blåbär, och syrliga körsbär och massor av karaktär. Ruskigt gott, även detta. Det måste bli en ny inköpsresa till Lagamas i Languedoc så småningom.

Besök hos Dieu Donné

Jag hade nyligen möjlighet att köra runt in Western Cape för att besöka återförsäljare. Vi startade dagen i Worcester, och körde sedan därifrån mot Stellenbosch. Vi tog bakvägen genom Franschhoek-passet, och det var verkligen ett bra vägval. När man kommer över krönet och blickar ner i Franschhoek-dalen, så skådar man nog ett av de vackraste vinodlingsområdena i världen. Det var lunchdags, så jag ansåg det synnerligen lämpligt med ett stopp i Franschhoek, innan det bar av till nästa återförsäljare.

Längs huvudgatan i byn fanns det förvisso många restauranger som såg lovande ut, men dessvärre också oroväckande många turistbussar. Mina sydafrikanska medresenärer i bilen var bara måttligt vinintresserade, men jag lyckades ändå övertala dem till en liten omväg uppför bergsluttningen. Jag hade nämligen fått syn på en skylt som pekade mot Dieu Donné, en av mina favoritproducenter. Man tar av från huvudgatan och kör ett par kilometer brant uppåt tills vägen tar slut, och då är man framme.

Även härifrån är utsikten över dalen enastående, och det finns både en rymlig vinprovningsbar samt en mycket bra restaurang, Rocha, på plats. Medan mina kollegor studerade lunchmenyn och njöt av utsikten, så provade jag vinerna. Vi inledde med en trevlig Sauvignon Blanc och en Chardonnay, men Dieu Donnés paradgren är de röda vinerna. Det finns två kvalitetsnivåer, först de vanliga Dieu Donné, och sedan premiumvinerna som kallas The Cross Collection. Jag fastnade för en 2011 Shiraz med fyllig frukt och fina toner av vitpeppar och läder. Ett definitivt fynd för 95 rand. 2010 Merlot var nästan ännu bättre, med mörka bär, fina tanniner och klar lagringspotenial. För ynka 105 rand borde jag ha köpt fler flaskor. Jag slog även till på några av de dyrare flaskorna i The Cross Collection, även om det inte gick att prova dem på plats. Lite dumsnålt av vingården kanske, men priset på 310 rand (vilket är en riktigt saftig prislapp här i Sydafrika) avskräcker nog många köpare. 2008 Shiraz/Viognier kommer därför att bli en ny bekantskap. 2011 Merlot/Cabernet Sauvignon har jag dock druckit innan, och det är ett av de bästa sydafrikanska vinerna hittills, väl värd sina 310 rand.

Efter provning lade jag en beställning på 12 flaskor, som levererades tre dagar senare fram till dörren i Johannesburg. Mycket bra service! Lunchen på restaurangen Rocha var också i toppklass. Jag kan varmt rekommendera ett besök på Dieu Donné, både för vinerna, utsikten och maten.

Ett år med sydafrikanska viner

Nu har vi bott ett drygt år här i Sydafrika. När jag anlände var Sydafrika i det närmaste ett okänt vinland för mig, som jag mest associerade med treliters systembolagsboxar. Numera dricker vi 95% sydafrikanska viner, och jag har lärt mig mycket nytt om detta spännande vinland. De 95 procenten är dock inte helt självvalt, för här på hyllorna dominerar inhemska viner totalt, och det är både svårt och dyrt att få tag på intressanta europeiska viner.

De sydafrikanska vinerna håller en mycket hög lägsta-nivå. Det är inte lätt att hitta ett dåligt vin. Jag har bottenfiskat i 35 rand-klassen (ca. 25 svenska kronor), och till och med i detta synnerligen modesta prisläge är vinerna fullt drickbara. Närmar man sig hundra rand så finns det mängder av utmärkta viner, inte minst vita. De mest intressanta vinerna kommer inte alltid från de stora och välkända producenterna i Stellenbosch-områden, utan jag har hittat personliga favoriter i mindre kända områden som Swartland, Elgin och Robertson.

Det finns en stor bredd när det gäller druvodling och druvblandningar. Det är ungefär lika vanligt med endruvsviner som blends. Bordeaux blends är populära, men även så kallade Cape blends som innehåller viss del pinotage säljer bra. Nästan alla sydafrikanska viner är fruktiga och lättdruckna. Det soliga klimatet skiner igenom i flaskan. Det är dock väldigt svårt att blindtesta dessa viner, för skillnaderna i terroir är inte alls lika stora som i Europa. Det är t.ex. väldigt svårt att särskilja en shiraz från Swartland från ett vin på samma druva odlad i Franschhoek.

Sydafrika är nog det land där jag upplevt den mest utvecklade vinturismen. I trakterna runt Stellenbosch och Franschhoek har en veritabel turistindustri vuxit upp kring vinodlingen, och det handlar inte bara om att prova och köpa viner. De flesta vingårdar med självaktning har en restaurang, och många av dessa håller dessutom riktigt hög gastronomisk klass. En annan variant är att köpa färdigpackade picknick-korgar på plats, och sitta i gröngräset för att avnjuta mat och vin. Det skall vara en trevlig utflykt och totalupplevelse, som attraherar en bred publik, och det verkar fungera mycket bra.

Det finns många nya goda sydafrikanska viner att upptäcka, och trevliga vingårdar att besöka, men jag är nog i grunden fortfarande ganska frankofil i min preferenser. Därför saknar jag ibland den enorma kulturskatt som den europeiska vinindustrin producerar. Jag har bara lyckats smuggla med mig ett tiotal franska flaskor, och de vårdas därför ömt, och töms bara vid högtidliga tillfällen.