Blaxsta är något så unikt som en äkta svensk vingård, i en vacker södersluttning en bit utanför Flen. Här odlas sedan år 2000 ädla druvor såsom chardonnay, merlot och vidal. Det känns nästan overkligt att se vinrankor med vita björkstammar och en rödmålad svensk lada i bakgrunden. Men det är på riktigt, väldigt mycket på riktigt. Entreprenörsparet Göran och Ulrika Amnegård har med mod och nybyggaranda skapat något som alla mat- och vinintresserade bör få uppleva.
Går det då verkligen att odla druvor för seriös vinproduktion så här långt norrut? Ulrika visar oss runt, och ger oss samtidigt många argument för svensk vinodling. Här finns ingen vinlus, för den klarar inte de svenska vintrarna. Vårt nordliga läge ger cirka 25% fler soltimmar tack vare de långa dagarna under sommarhalvåret. De stora kontrasterna mellan soliga dagar, och kyligare nätter skapar mer smak och aromer i druvorna.
Men visst är det också tufft i detta klimat. Förra årets regniga sommar gjorde att hela druvskörden bedömdes som otjänlig att göra vin på. Det fick bli simpel druvjuice istället. I år ser det dock mer lovande ut. Marken under rankorna täcks av markväv, för att bevara så mycket som möjligt av solvärmen. Druvorna kan bara planteras i sydsluttningar, och helst också med gott skydd för nordanvinden. En stor del av vinrankorna gömmer sig faktiskt bakom den stora ladan som ger ett ypperligt vindskydd. Trots dessa åtgärder så stryker en del rankor med under en lång vinter. Blaxsta är en stor gård, med en total areal på 270 hektar, men bara 2,6 hektar är planterade med vinrankor. Här finns alltså fortfarande betydligt mer raps än vindruvor. Av vingårdsarealen så är cirka 80% vidal blanc, importerade från Kanada, och resten merlot och chardonnay. Mycket av inspirationen och vinkunskapen kommer faktiskt från Kanada, där makarna Amnegård har bott under en lång period. På Niagara-halvön, mellan Lake Erie och Lake Ontario produceras mycket bra vin, inte minst det berömda isvinet, gjort på just vidal-druvan.
I den stora lada som agerar vindskydd för vidal-plantorna finns också den lilla vinfabriken, och ett mycket trevligt provningsrum, med utsikt ner mot sjön. Ulrika visar oss runt i den småskaliga produktionen, men allt som behövs finns på plats: pressar, slangar, ståltankar, ekfat, buteljering, korkningsmaskin, etc. Efter rundvandringen landar vi i provningsrummet, där vi får smaka tre äpplebaserade viner, då druvvinerna kommer att serveras senare, till middagen. Vi inleder med Harvest Apple Cuvée. Detta är ett ganska enkelt, halvtorrt äppelvin, som fungerar perfekt till en picknick, men kanske inte mer. Sedan fortsätter vi med 2009 Åkerö Icewine. Detta är alltså ett isvin, gjort på frostnupna Åkerö-äpplen. Den Calvados-liknande doften är helt enkelt sagolik, och smaken likaså. Mina referensramar är ganska tomma när det gäller fruktviner, men detta är otroligt gott, och bjuder definitivt på en stor vinupplevelse. Vi avslutar med Mulled Apple Wine. Mulled Wine är ju den anglosaxiska världens svar på glögg, och här hittar vi de traditionella julkryddorna som nejlikor och kanel. Ganska gott som kuriosa, men inte ens i närheten av Åkerö-vinet.
På kvällen sätter vi oss vid dukat bord på sommarrestaurangen Kung Blacke. Här komponerar köksmästare Göran Amnegård varje kväll en ny fem-rätters avsmakningsmeny där det mesta är lokalproducerat, och dryckerna "hemkörda". Vi inleder med en rå havskräfta, som vi själva får tillaga på en skållhet sten vid bordet. En originell och trevlig inledning på middagen, och gott blev det också. Sedan serveras en helt ljuvlig sallad med färsk aprikos, päronstavar och en ost smaksatt med vit tryffel. Mums! Till de inledande två rätterna drack vi 2009 Blaxsta Chardonnay. Här är återigen ett vin som överraskar och imponerar. Jag hade förväntat mig en mycket syrlig upplevelse, med dessa nordliga druvor, men syran är mycket behagligt balanserad av fin citrusfrukt, främst grapefrukt, och en försiktig ekfatsbehandling. Vinet har legat en dryg vecka på nya fat av fransk vit ek, och det är precis lagom för att locka fram en mild vaniljton. Hade jag provat blint så hade jag nästan gissat på en ung Meursault. Mycket imponerande. Detta är seriöst vinmakande med hög kvalitet. Tyvärr finns bara något hundratal flaskor att tillgå varje år. Ni får åka till Blaxsta och prova på plats istället.
Måltiden fortsätter med knaperstekt anka, serverad med ett potpurri av svenska primörer. Återigen, sagolikt gott, och vi får nu rött i glasen, 2008 Blaxsta Merlot. Detta är en ganska lätt och sofistikerad merlot, med syrliga körsbärstoner och mjuka tanniner. Ett riktigt bra hantverk, men jag är inte fullt lika imponerad som av chardonnay-vinet. Efter ankan följer en ost gjord på älgmjölk, tro det eller ej. Till detta dricker vi 2011 Rosehip Icewine. Om ni inte vet vad rosehip är så kan jag upplysa om att det betyder nypon. Vi dricker alltså vin gjort på frusna nypon. Även detta har lite calvados-karaktär, med en gnutta bränd, knäckig ton. Helt ok, men inte alls lika bra som Åkerö-vinet.
Måltiden avslutas med en crème brulée, med ett täcke av lokalt tillverkad lönnsirap. Till detta får vi äntligen dricka vingårdens verkliga stolthet, 2007 Blaxsta Vidal Icewine. Vinet har minsann vunnit guldmedalj i en stor internationell vintävling, och jag kan verkligen förstå varför. Här kombineras både hög syra och hög sötma med utmärkt balans. Tänk er kombinationen farinsocker och rabarber. Detta är ett av de bättre söta vinerna som jag smakat, och det kan definitivt mäta sig direkt med de kanadensiska förlagorna från Niagara, såsom Inniskillin och Peller Estates. Det kostar 699 kr i Systembolagets beställningssortiment, och då är det en ganska liten flaska dessutom. Det är mycket pengar för vin, men efter denna upplevelse tvekar jag inte ett ögonblick att köpa. Alla som har det minsta vin- och matintresse borde verkligen besöka Blaxsta. Detta ställe överträffade alla mina förväntningar. Ett varmt tack till Ulrika och Göran för er gästfrihet, er entusiasm och den höga kvalitet som ni levererar till gästerna. Jag kommer tillbaka!
