Julens bästa dryck - portvin

Det brukar inte gå åt så mycket öl och snaps när jag är i farten. Jag föredrar nästan julmust till julbordet. Men när det blir dags för gottebordet, då kommer min högtidsstund. Jag är en uttalad gottegris, och till detta får man också dricka ett av mina favoritviner, alla kategorier, nämligen vintage port.

I år hade jag medfört 1995 Fonseca Guimaraens Vintage Port till julfirandet. Det är ingen flaska som har legat och samlat damm i källaren, utan jag kunde vandra in på närmaste Systembolag och plocka ner en drickmogen port från hyllan. För 329 kr får man en alldeles utmärkt vintage port, med yppig doft och smak av russin, körsbär och choklad, och en lång härlig avslutning som dröjer sig kvar i munnen länge. Tillägget Guimaraens i namnet indikerar förvisso "andra-vinet", som oftast görs de år som inte anses tillräckligt bra för en "declared vintage", men jag njöt i fulla drag och tyckte detta var alldeles utmärkt. Denna dryck bör avnjutas till Annas pepparkakor med ett tjockt lager av rumstempererad Stilton-ost. Mums! Det borde vara jul oftare, eller så borde vi åtminstone dricka portvin oftare.

Gardo & Morris del 1

Härom dagen kom en trevlig leverans till dörren. Vinimportören Gardo & Morris, baserad i Saltsjöbaden, erbjöd helt enkelt en sortimentsprovning på hemmaplan. Företaget drivs av det äkta paret Frida Gårdö Morris, och Benjamin Morris, vinmakare från Nya Zeeland. De har hållit på sedan 2006, och fokuserade initialt på restaurangdistribution, men har numera även ett antal produkter på Systembolagets hyllor. De gör egna viner på Nya Zeeland med inköpta druvor, och importerar också en Coffee Pinotage från Sydafrika.

Den första etappen i sortimentsprovningen blev två vita viner från Nya Zeeland. Vi började med 2011 Gardo & Morris Te Mana Chardonnay. Vinet är gjort på druvor från Hawkes Bay, som har fått jäsa, och även lagras, på små franska ekfat. Det ger ett smakrikt, lite smörigt vin, med toner av grapefrukt och persika. Vi drack det till ugnsbakad lax, och det var en lyckad kombination.

Vin nummer två var 2012 Gardo & Morris Waipara Sauvignon Blanc Semillon. Sauvignon-druvorna har bara sett ståltank, medan Semillon-druvorna har fått lite eklagring. Samtliga druvor kommer från vingårdar i Waipara Valley. En tydlig doft av tropisk frukt attraherade mig genast. I munnen, mycket smakrik, med passionsfrukt och mogen honungsmelon, och sedan en trevlig avslutning med lite citrussting. Vi drack detta till musslor, och det fungerade alldeles utmärkt.

Bägge vinerna är mycket trevliga, och jag dricker dem gärna igen. Hustrun föredrog Chardonnay medan min favorit blev Sauvignon Blanc Semillon. Prisvärda är de också. Chardonnay kostar 119 kr och Sauvignon Blanc Semillon 99 kr, och de finns i det ordinarie sortimentet.

Webersburg Cabernet Sauvignon

Det är verkligen trevligt att i lugn och ro få upptäcka ett helt nytt vinland. Det är en njutning att bara strosa förbi vinhyllorna när man vardagshandlar, och upptäcka nya spännande flaskor. Utbudet i Sydafrika är totalt dominerat av den inhemska produktionen, så importerade flaskor lyser med sin frånvaro, men jag kan inte säga att jag saknat dem så mycket hittills. Det sydafrikanska utbudet är verkligen brett. Här finns söta dessertviner, bra "port", rosé, krispiga sauvignon blanc och chenin blanc, och en otrolig bredd av röda viner.

I den sista kategorin stötte jag på en ny trevlig bekantskap härom dagen. Det var 2007 Webersburg Cabernet Sauvignon. Webersburg är en ganska liten, familjeägd producent i Stellenbosch. Vinerna ekfatslagras, och släpps på marknaden först när de anses drickmogna. Därför är det årgång 2007 som nu står på hyllorna. Detta är ett fruktigt vin, med både mogna körsbär och svarta vinbär i doften. Tanninerna är väl integrerade, och några år på flaska har nog hjälpt. Det är inbjudande, lättdrucket men ändå med en viss komplexitet. Det påminner faktiskt om god Napa Cab. Jag kommer definitivt att fylla på vinkylen med fler flaskor. Det är dessutom väldigt mycket vin för pengarna (99 rand, ca. 65 kr).

En ny sydafrikansk vinkällare (eller vinkyl)

Det blir svårt att ta med några större kvantiteter av vin från källarskrubben hemma, till det nya huset i Johannesburg. Alla flyttfirmor avråder från alkohol i flyttlasset när man flyttar internationellt, och 6-8 veckor i en container som transporteras från vinterklimat till sommarklimat mår nog inga viner särskilt bra av. Istället gäller det att bygga upp ett nytt förråd av ädla drycker här, och jag har redan rivstartat.

Den första investeringen var Platter's South African Wines 2013. Det är en ypperlig och ganska heltäckande vinguide för sydafrikanska viner, så man får vägledning i vad som skall köpas. Sedan investerade jag i en snyggt blänkande Bosch vinkyl, som lär rymma 96 flaskor. Det blir en bra början. Nu skall den bara fyllas också.

Jag har börjat så smått, och trogna läsare har redan hört talas om Warwick, Alto, Ernie Els och Zevenwacht och annat som har stuvats in i kylen. Idag fyllde jag på med två flaskor till, från Sydafrikas absolut äldsta vingård, Groot Constantia. Här har man odlat vin kontinuerligt sedan 1685. Egendomen ligger bara ett stenkast från Kapstaden, på baksidan av Taffelberget. Här grundade den holländske guvernören Simon van der Stel vinodlingar för att kunna förse de bunkrande skeppen på väg till Indien med goda drycker. Jag investerade i 2010 Groot Constantia Shiraz och 2010 Groot Constantia Merlot, som bägge får fina lovord i Platter's, och det utlovas dessutom god lagringspotential. Vi får se hur länge de får stanna i vinkylen.

The Wolftrap - sydafrikanskt fynd

Nu är jag tillbaka i Johannesburg efter knappa två veckor på hemmaplan. Familjen följer tyvärr inte efter förrän i mellandagarna, så det ekar ganska tomt i det stora hus som vi hyrt. Det blir inte så mycket vin drucket heller, för det är både tråkigt och ohälsosamt att sitta och dricka ensam. Nu på fredagkvällen, så skruvade jag dock upp korken på en ny bekantskap, som en sydafrikansk kollega rekommenderat. Vinet heter 2012 The Wolftrap, och det är en sympatisk ekfatslagrad blandning av 67% Syrah, 31% Mourvedre och slutligen 2% Viognier minsann. Producenten heter Boekenhoutskloof och de håller till i Franschhoek.

Doften har en härlig kombination av mörka bär och lite minttoner. I munnen syrliga körsbär parat med söta björnbär, och snälla mjuka tanniner i bakgrunden. Det är ett lättdrucket och riktigt trevligt vin. Nu får ni gissa vad det kostade? 54 rand i den lokala mataffären! Randen står just nu i ca. 65 öre, så det motsvarar ett pris på 35 svenska kronor. Snacka om fynd! Detta är redan en stark kandidat till husets vin hos Casa Riese i Dainfern.

Marcien - amerikanskt kraftpaket

Det började ganska illa. Korken smulades fullständig sönder vid minsta kontakt med korkskruven, och jag fick istället trycka ner de sista resterna i flaskan. Sedan kunde jag dekantera, fiska upp korksmulorna, och äntligen sniffa på vinet. Karaffen innehöll 2005 RSV Marcien från Robert Sinskey Vineyards i Carneros. Robert Sinskey är mest känd för sina Pinot Noir, och han har odlat helt ekologiskt sedan tidigt 90-tal. Marcien är dock en klassisk Bordeaux-blend med Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc.

Doften är inbjudande med mörka bär och lite cigarrlåda. I munnen ger den yppiga frukten nästan intryck av ett sött vin, trots att det faktiskt är helt torrt. Det är dock ingen renodlad fruktbomb, för det finns bra syra och tanniner som stadgar upp. Trevlig balans och mycket smak, med en lång och lite kryddig avslutning gör det här till en riktigt trevlig bekantskap. Terrific Wines importerar, och en flaska kostar 350 kr i beställningssortimentet. Inte billigt, men bra!

Mina första vingårdsbesök i Sydafrika

Jag har just avslutat en tre dagars tjänsteresa till Kapstaden. Syftet var huvudsakligen att besöka återförsäljare, och schemat var kompakt, så jag hade inga större förhoppningar att hinna med några vingårdar, men där bedrog jag mig faktiskt. Med hyrbilens flexibilitet, och den geografiska närheten till vinodlingarna, som faktiskt börjar redan i Kapstadens utkanter, så blev det några snabba avstickare.

Det första besöket var på Zevenwacht Wine Estate, som ligger mellan Stellenbosch och Kuils River. Denna gård var en av de första att satsa ordentligt på vinturism, och här finns nu både hotell, restaurang, spa och konferensanläggning. Jag var dock primärt intresserad av vinerna. För en ganska modest peng får man en vinlista där man prickar för fem viner som man vill prova. Sedan hälls dessa upp i ganska rask takt. Jag fastnade för deras Sauvignon Blanc som var både krispig och smakrik, samt en klassisk Bordeaux blend, bestående av Cab, Merlot och Cab Franc. Packningen blir definitivt tyngre på hemvägen.

Nästa besök skedde någon dag senare, och då hamnade vi minsann på Ernie Els vingård. Golflegenden började tidigt intressera sig för vin, och denna egendom strax söder om Stellenbosch, köptes av honom redan 1999. Vinmakaren och numera också vd:n Louis Strydom har varit med från början, och är en erkänt duktig vinman. Egendomen är pedantiskt skött, komplett med ett "trophy room" för Ernies priser, och en liten putting green framför vinbaren. Utsikten mot Helderberg åt ena hållet, och False Bay åt andra är verkligen betagande. Vi hade begränsat med tid så jag hann inte prova några viner, men jag frågade expertisen bakom disken vad jag skulle köpa om jag bara skulle ha med en flaska som souvenir. Svaret jag fick var Proprietor's Syrah. Detta vin produceras i mycket begränsad kvantitet, och är därmed svårt att få tag på. Dessutom var 2011 som nu säljs en mycket bra årgång. Givetsvis slog jag till. Nu blir packningen ännu tyngre.

Sista vingårdsbesöket på denna resa skedde på Alto, en bit ner för backen från Ernies magnifika egendom. Alto är betydligt mer modest, men kan i gengäld skryta med vinodlingsanor sedan 1693. Det är ganska imponerande. Vi provade Alto Rouge, som är en ekfatslagrad blend som domineras av Syrah och Cab Franc, men med lite Merlot och Cab Sauvignon med i mixen också. Det är ett fruktigt, lättdrucken vin, som har god distribution i hela Sydafrika. I mataffären får man betala ca. 75 rand (50 kr), för det, men på vingården slog jag till på en flaska för 65 rand. Det är verkligen väldigt mycket vin för pengarna.

Dessa tre korta nedslag i vinområdet runt Stellenbosch gav verkligen mersmak. Här finns så mycket att upptäcka. Jag kommer tillbaka snart....

Ayala champagne

Det gäller ju som ni alla vet att ta tillvara på alla champagne-tillfällen. Vi blev bjudna på trevlig middag hos grannarna, och då tar man givetvis med sig en flaska skumpa. Denna gång blev det NV Ayala Brut Majeur från byn Aÿ. Det var en trevlig bekantskap, men så brukar jag tycka om de flesta champagner. Brut Majeur är Ayalas standard-cuvée, som görs på 45% pinot noir, 35% chardonnay och 20% pinot meunier. Det är ett väl balanserat vin med frisk citrus i nosen, som följs upp av lite mogna äpplen och en gnutta rostat bröd i avslutningen. Detta kan jag verkligen rekommendera.                                                                                                                                        

Mera Warwick Estate

För ett tag sedan skrev jag om Warwick Wine Estates trevliga cabernet sauvignon-vin, kallat The First Lady (gissa vad Michelle Obama blev bjuden på när hon nyligen besökte Sydafrika). Jag drack det också på plats i Sydafrika, men nu har jag till min glädje upptäckt att det faktiskt finns i beställningssortimentet för högst resonabla 139 kr. Beställ och testa! ni kommer inte att bli besvikna.

Jag har fortsatt att botanisera i Warwicks sortiment och upptäckt Three Cape Ladies och Trilogy också. Three Cape Ladies är en så kallad Cape Blend, bestående av druvorna Cabernet Sauvignon, Pinotage och Syrah. Jag drack det på restaurang i förra veckan, och blev mycket förtjust. Här finns massor av generös frukt, men ändå bra stadga i form av lite kärva tanniner. Vinet finns i beställningssortimentet, från Amka Vinimport, och kostar 199 kr.

Trilogy är prestige-vinet från egendomen i Stellenbosch, med en druvsammansättning tydligt inspirerad av Bordeaux, bestående av en majoritet Cabernet Sauvignon, kompletterat med Cabernet Franc och Merlot. Detta vin har jag tyvärr inte hunnit prova ännu, men det ligger en flaska på lut i källaren. Lovorden i guideböckerna från Sydafrika är mycket goda. Även detta finns i beställningssortimentet för 256 kr.

Bra vinbutik i Johannesburg

Jag håller nu på att tjuvstarta det nya Sydafrika-jobbet så smått, och befinner mig därför i Johannesburg. Det är visserligen långt ifrån vindistrikten runt Kapstaden, men man är ändå mitt i ett helt nytt utbud av sydafrikanska viner, som vi aldrig kommer att få se på Systembolagets hyllor. Bibeln för vinköpare i Sydafrika heter Platter's South African Wines. Det är en mycket fyllig vinguide som kommer ut årligen, med diverse rankinglistor, och också en noggrann alfabetisk genomgång av alla seriösa vinmakare i landet (Foot of Africa är av någon anledning inte inkluderad). Detta var min första investering vid ankomst.

Beväpnad med Platter's gällde det sedan att hitta en välsorterad vinbutik. Alla större livsmedelsaffärer har visserligen en rejäl vinhylla, men det är aldrig samma sak som att gå in i en riktig specialiserad vinaffär. Idag hittade jag äntligen till min nya vinleverantör. Hos Norman Goodfellows på 192 Oxford Road i förorten Illovo kommer jag att hänga mycket framöver. Även om en hel del golvyta upptas av för mig ointressanta öl- och spritflaskor, så finns utrymme över för ett gott utbud av importerade viner, och ett helt fantastiskt utbud av sydafrikanska kvalitetsviner. Jag gick och botaniserade länge och väl bland hyllorna innan följande tre flaskor valdes ut som souvenirer att ta med hem:

2011 Ernie Els Big Easy (intressant Shiraz/Cabernet Sauvignon blend från golfaren)
2008 Raka Quinary (Bordeaux-blend, med mycket goda recensioner)
2009 Haute Cabrière Pinot Noir (favoritdruvan, dessutom rekommenderad av min favorit-psykolog)

Skål!

Vinfavoriter i Singapore

Jobbet har den här gången skickat iväg mig långt bort, ända till Singapore. Det är en väldigt fascinerande stad, och land. Alla berättar för mig att vin är svindyrt här, men jag kan ändå inte motstå frestelsen att stiga in i en liten vinbutik när jag passerar. Döm om min förvåning när jag där inne hittar en hel hylla fylld av flaskor från en av mina absoluta favoritproducenter, Yarra Yering. Dessa viner brukar alltid vara notoriskt svåra att få tag på, så jag kan inte motstå frestelsen att inhandla en flaska 2007 Dry Red #2. Till skillnad från Bordeaux-blandningen Dry Red #1, så är detta ett mer traditionellt australiensiskt vin, gjort på Shiraz och Viognier. Jag ser fram emot att dricka det.

Senare på kvällen hamnar vi på takrestaurangen på 57:e våningen av Sands Marina Bay Hotel. Utsikten är magnifik, och mat och vin likaså. Vinlistan är synnerligen innehållsrik, och spänner hela prisspektrat, ända upp till La Tache. Döm om min förvåning när jag hittar två Languedoc-favoriter bland alla mer namnkunniga fransoser, nämligen Mas de Daumas Gassac och Leon Barral. Det får bli Barral till middagen, vilket faller både mig och kollegorna i smaken. Vinvärlden är ganska liten trots allt......

Restaurant Christian Etienne

Sista kvällen i Provence slår vi på stort och går på stjärnkrogen Christian Etienne i centrala Avignon, tillsammans med våra franska vänner Anne och Fred. De firade faktiskt sin bröllopsmiddag här för 17 år sedan, och har varit flitiga gäster sedan dess, så de känner monsieur Etienne och hans team ganska väl vid det här laget. Därför blir vi synnerligen varmt mottagna redan i dörren, och krögaren själv häller upp välkomstskålen, Louis Roeder Brut. Christian Etienne är något av den provensalska matkonstens grand old man, och han är välkänd för sin delikata behandling av de ypperliga lokala råvarorna, främst grönsaker. Han har en "menu tomate" där samtliga sju rätter innehåller tomat av något slag. Det lät för spännande för att missa.

Fred var även bekant med kvällens sommelier, Nico. Han introducerade mig som vinälskare och Bourgogne-entusiast. Då sken Nico upp, och lovade att ta väl hand om oss under hela kvällen. Vi fick inte ens se en skymt av vinlistan, utan överlämnade dryckesvalet helt och hållet åt denna expert.

Menyn startar givetvis med en helt delikat gaspacho, smaksatt med absint och apelsinskal. Till detta får vi dricka en mycket trevlig ny bekantskap från Loiredalen, 2011 Domaine Vacheron Sancerre Le Paradis. Sedan följer en sallad med gröna och gula tomater smaksatt med basilika, som även den fungerar bra med Sancerre. När första varmrätten anländer är det dags att byta vin. På tallriken ligger då en helt perfekt tillagad torskrygg, serverad med konfiterade tomater, aubergine-kaviar  och en len och mild vitlökskräm. Helt ljuvligt, och troligtvis den bästa fiskrätt jag hittills smakat. Till detta får vi dricka 2011 Yves Cuilleron Les Cerfs. ett vin gjort på 100% Marsanne från distriktet Saint-Peray i norra Rhônedalen. Mycket smakrikt, med lite ekfatslagring och en helt perfekt matchning till fisken och den fina vitlökskrämen. Varför har jag helt missat denna appellation tidigare? Vid det här laget börjar vi närma oss mat- och vin-Nirvana, men det skall komma mera.

Det blir en mellanrättt bestående av kroketter gjorda på sniglar med tillhörande tomatbakelse. Delikat och lekfullt, och Saint-Peray fortsätter att förgylla vår afton. Sedan kommer det kött på bordet, i form av  en perfekt stekt, saftig rapphöna, som serveras med en tomatrisotto. Gissa om det smakade gott! Samtidigt får vi stora välfyllda glas av ett mörkt rödvin som serveras blint. Fred och jag börjar genast gissa vilt, medan Nico står och lyssnar med ett brett leende. Det är sötfruktigt med en ganska hög alkoholhalt, och doft och smak av mörka bär. Vi är definitivt i södra Frankrike. Jag gissar på ett riktigt bra Languedoc-vin eller kanske Gigondas. Fred tror snarare på en ung Chateauneuf, och han får helt rätt. Vi dricker 2009 La Bastide Saint Dominique Les Hespérides. Denna egendom ligger mellan Courthézon och Chateauneuf du Pape, och producerar såväl röda som vita Chateauneuf. Helt klart något att hålla ögonen på.

Middagen avslutas med färsk chèvre-ost med pinjenötter och tomater, och sedan en efterrätt med röda bär och tomatsorbet. Vi har fått uppleva en helt fantastiskt måltid, och ypperliga vinval, men kvällen är inte slut än. Nu tar Nico med oss en trappa ner, och förevisar vinkällaren. Det är ganska trångt, men mycket välorganiserat med numrerade fack utefter väggarna. Vid ingången står en stor låda med öppnade flaskor. Nico berättar att detta är senaste veckans skörd av korkskadat vin. Nivån ligger konstant på mellan 5-10%, men de flesta producenter ersätter med nya flaskor, när lagret fylls på. Av naturliga skäl domineras urvalet i källaren av Rhône-viner, både från norr och söder, men här finns också de bästa Languedoc-vinerna, och ett elitistiskt urval från Bourgogne och Bordeaux. Jag frågar vilket vin han rankar högst i Chateauneuf du Pape och Nico svarar utan minsta tvekan, Chateau Rayas, men det är ett vin som kräver lagring.

Denna ljumma sommarkväll på terrassen i Avignon, tillsammans med goda vänner, med utsikt över påvarnas palats, samt en mat- och vinupplevelse långt utöver det vanliga, kommer att leva kvar i minnet länge. Vi kunde inte ha önskat oss en bättre avslutning på semestern.
 

La Fête de la Véraison

La Fête de la Véraison, är namnet på den årligen återkommande medeltidsfestivalen i Chateauneuf du Pape. Det skall dock visa sig att den handlar minst lika mycket om vin som riddare. När vi anländer på lördag förmiddag råder ett härligt franskt parkeringskaos i hela byn. Det står bilar huller om buller i varenda vägren, och på varje trottoar. Vi har tur då en dam lämnar sin vägrensplats precis när vi kommer. Alla de centrala gatorna är avspärrade för biltrafik, och centrum har omvandlats till en enda stor medeltidsmarknad. Vi kommer precis lagom för att se den inledande paraden med riddare, knektar, gycklare, musikanter med flera, alla i alldeles för varma kläder och rustningar, men festligt är det.

Men vinet då? Jo, vid varje ingång till festivalen finns ett stånd där man köper sig ett vinprovarglas för 3,5 euro. Med detta i handen, eller dinglande i ett snöre runt halsen, kan man sedan fritt prova viner från säkert ett femtiotal producenter med tillfälliga utskänkningsstånd, eller egna caves, utspridda över hela marknadsområdet. Gossarna käkar glass, jag provar vin. Gossarna köper medeltida vapen, typ armborst, jag köper vin. Vilken perfekt familjeutflykt.

Vilka viner var det då som vi fick kånka tillbaka till den snett parkerade bilen? Det jag först fastnade för var Domaine l'Abbé Dine. Det är en liten producent med en mycket sympatisk kvinnlig vinmakare vid namn Nathalie Reynaud. Hon hade en synnerligen imponerande Chateauneuf du Pape Rouge från 2012, men också en Côtes du Rhône Villages från samma årgång som smakade nästan lika bra, men för en tredjedel av priset. Det blev inköp av bägge två.

Nästa stopp var hos Sebastien Cuscusa. Han fick 2009 ärva några hektar vingårdsmark av sin morfar, och har sedan dess drivit Domaine la Consonniere. Hans Chateauneuf du Pape är gjord på 100% grenache. Jag smakade både årgång 2010 och 2011 och gillade bägge två. Köp även här med andra ord.

Tredje inköpet skedde hos Vignobles Mousset-Barrot. Det är en familjeägd firma som i sin tur äger inte mindre än tre olika Chateauneuf du Pape-producenter, som alla fortsätter att sälja under sina egna namn. En av dessa är Chateau Jas de Bressy. Här föll jag både för det vita och röda vinet. En vit Chateauneuf du Pape kan var oerhört komplex och smakrik. Kul att få med sig hem till källaren.
Det sista inköpet för dagen blev dock inte vin utan ett helt kilo hemlagad nougat. Alla återvände till bilen nöjda och belåtna, med både medeltidsspektaklet, och inköpen.

Mas de la Dame

Olivlunden där vi nu tillfälligt bor sköts om av en hyperaktiv och synnerligen pratsam äldre man, Monsieur Albert. Han sprutar oavbrutet ur sig välvilliga turistråd, på ibland svårförståelig sydfransk dialekt. Han erkänner villigt att Chateauneuf du Pape är mycket bra vin, men ack så dyrt. Nej, vi skall givetvis prova det lokala provensalska vinet också. Han rekommenderar Mas de la Dame ca. två mil söderut, nära La Baux de Provence. Man säger inte emot M. Albert, så vi sätter oss lydigt i bilen och kör söderut.

Det visar sig snabbt att Albert kan sina saker. Mas de la Dame är en mycket gammal egendom, som en gång i tiden förevigades av ingen mindre än Vincent van Gogh. Den ligger mycket naturskönt på sydsluttningen av den lilla bergskedjan Alpillerna. Nu odlar man både oliver och vindruvor här. Provningsrummet är stort och modernt. Förutom vin kan man inhandla diverse olivrelaterade produkter också. I vanlig ordning koncentrerar vi oss på de röda vinerna, och provar oss igenom fem olika erbjudanden. Vi fastnar för Cuvée Gourmande, ett fruktigt okomplicerat vin på grenache och syrah, gjort för att drickas ungt och gärna lite kylt. Vi köper också några flaskor av top-of-the-line vinet, Coin Caché. Det är gjort på druvor från riktigt gamla grenache-rankor, som skördas sent, och sedan ekfatslagras. Detta blandas med 10% syrah. Ett vin att spara några år, helt klart.

Mas de la Dame representeras i Sverige av Ward Wines. De har en mycket trevlig presentation av producenten på sin hemsida. Hittills verkar tyvärr bara ett rosévin för 109 kr i beställningssortimentet ha tagits in. Vi tackar monsieur Albert för tipset, och njuter av de röda vinerna också.

Första besöket i Chateauneuf du Pape

Nu lever vi den provensalska semesterdrömmen. Vi bor i ett hus mitt i en olivlund, strax söder om Avignon. Dagen börjar med ett morgondopp i poolen. Sedan kan man promenera bort till persikoträdet eller fikonträdet för att plocka lite färsk frukt till frukosten. Sedan gäller det att bestämma sig för vilket utflyktsmål som skall bockas av för dagen. Igår styrde vi kosan mot Chateauneuf du Pape, ca 20 km norr om Avignon. Trots alla Frankrike-resor så har jag aldrig varit här förut, så detta är något jag verkligen ser fram emot.

Första stoppet på vägen blev Domaine de la Janasse. De är representerade i Sverige av importören Bristly, och jag har druckit deras Côtes du Rhône tidigare. De ligger i byn Courthezon, ca. 5 km öster om Chateauneuf du Pape. De har ett trevligt provningsrum, och jag blir mottagen av Madame Sabon själv. Jag provar igenom det röda sortimentet, med ett par olika Côtes du Rhône, och en utmärkt men givetvis purung Chateauneuf du Pape. Det resulterar givetvis i dagens första inköp.

Vi fortsätter mot själva byn Chateauneuf du Pape. Det är en mycket vacker vy när man kommer över krönet och ser byn, med den gamla slottsruinen bakom. Vi börjar med att ta oss upp på kullen för att bese påvens medeltida boning. Där är utsikten helt magnifik med Rhône i väster och det mäktiga Mont Ventoux i öster, och vinodlingar i alla riktningar. Sedan vandrar vi ner genom smala gränder till byns centrum. Överallt vinproducenter och vinbutiker. Jag tror faktiskt aldrig att jag varit på ett ställe som så helt domineras av vinproduktion. Det är fascinerande men också lite överväldigande. Var skall man börja? Vi upptäcker att helgens stora begivenhet i byn är en medeltidsfestival, med marknad, riddarparader och tornerspel. Det blir

perfekt underhållning för gossarna, så vi bestämde oss för ett återbesök i morgon.

En vinexkursion i Languedoc

Bourgogne är alltid fantastiskt, men jag måste säga att mitt lilla hörn av Languedoc ligger mig nästan lika varmt om hjärtat. Vi tillbringar två nätter i Montpellier, och det ger mig en förmiddag att köra upp till Terrasses de Larzac. Det är ett område ca. 40 minuters bilfärd från Montpellier i nordvästlig riktning, där de mysiga vinbyarna ligger på rad: Montpeyroux, Lagamas, Aniane, Puechabon, St Jean de Fos, det är bara att välja. Överallt finns det duktiga vinmakare som säljer kvalitetsviner till högst överkomliga priser.

Första stoppet blir på Mas de Daumas Gassac, en bit utanför Aniane. För tredje året i rad har jag förbeställt en låda av årets röda. Priset är rejält reducerat om man betalar vid beställning, men sedan får man vackert hämta på plats, vilket i mitt fall inte känns som någon större uppoffring.

Sedan går färden vidare till turistbyn St Guilhem le Desert. Här är oerhört charmigt och vackert, men ack så mycket folk. En ny vinmakare har öppnat butik på torget, och säljer ett vin från byn som heter Au Bout du Monde (vid världens ände). Jag kan givetvis inte motstå provsmakning och inköp av ett par flaskor. Prestige-vinet heter Le Platane, och kostar 12 euro. Vinmakaren heter Nicolas Jaudon. Av honom köper jag också ett vackert bonsai-träd i form av en Cinsault-vinranka. Det blir en trevlig souvenir, om den klarar den långa bilresan hem till Sverige.

Efter St Guilhem fortsätter vi till närbelägna krukmakarbyn St Jean de Fos. Medan hustrun inhandlar keramik besöker jag en gammal kär bekant, Domaine Alexandrin, men en caveau för provsmakning mitt i byn. Deras huvudprodukt heter Cuvée Alex, vilket äldste sonen, Alexander, tyckte var ett utmärkt namn på ett vin. Han erbjöd mig generöst att köpa så många flaskor jag ville. Frågan är nu om vi kommer att lyckas spara några buteljer till hans 20-årsdag. Sist jag hade varit här och handlat kommer jag ihåg att de hade en strykande åtgång. Jag hade många fler vingårdsbesök i Languedoc på min önskelista, för det här är verkligen ett paradis för vinälskare, men det får sparas till en annan gång. Nu bär det vidare till Provence istället.

Lyckad blixtvisit i Beaune

Efter några riktiga turistdagar i Paris med Eiffeltorn, Louvren, Champs Elysées etc. så fortsatte färden  mot min favoritstad och favoritregion, Beaune i Bourgogne. För att vara så effektiv som möjligt, smet jag iväg på egen vinturné direkt på morgonen, och resten av familjen lämnades nöjda vid hotellpoolen. Jag passerar först Pommard, och sedan Meursault, men första målet för dagen är faktiskt Puligny-Montrachet, några kilometer bortanför Meursault. Denna by är min nya favorit bland de vita bourgogne-vinerna, men jag är ännu inte tillräckligt kunnig när det gäller producenter. Därför blev det ett stopp på Caves Puligny-Montrachet, mitt i byn. Här kan man provsmaka vid bardisken, medan man bläddrar i den tjocka källarlistan. Jag bad om rekommendationer från den kunnige mannen bakom disken och vi enades ganska snabbt om 2010 Jacques Carillon Puligny-Montrachet, 2011 Domaine Bzikot Puligny-Montrachet Premier Cru Les Perrières och 2011 Michel Bouzereau Puligny-Montrachet Premier Cru Les Champs Gains. Nästa gång skall jag besöka producenterna här också, men nu styrdes kosan mot Auxey Duresses.

Första stoppet i byn var givetvis favoritproducenten Michel Prunier & Fille. Jag hade avtalat möte och togs emot av Madame Prunier. Detta var fjärde besöket, så jag visste ganska väl vad jag ville inhandla. Det blev 2011 Auxey Duresses Village, 2010 Auxey Duresses Premier Cru och 2009 Auxey Duresses Clos du Val Premier Cru medan vi småpratade. Madame Prunier klagade bittert på det oväder som hade dragit fram i tisdags, och skadat vinrankorna ganska ordentligt. Det hade tydligen haglat oavbrutet i 25 minuter, tills marken var helt täckt av vita iskorn. Pommard drabbades värst, men även Auxey Duresses fick också en ordentlig släng av hagelskuren. Vi får se om detta sätter några permanenta spår när det är dags för 2013 års skörd.

Efter Prunier var det dags att bege sig på jakt efter Domaine Lafouge. De av er som läste mitt inlägg om middagen på Drottningholm efter prinsessbröllopet kommer kanske ihåg att där dracks ett för mig helt okänt vin från Auxey Duresses. Nu skulle producenten spåras upp. På en bakgata i byn hittar jag till slut en liten skylt där det står, Jean Lafouge, Viticulteur. Jag går in på den lilla gården, och hör röster genom det öppna köksfönstret. Jag hälsar bonjour, och undrar om det är möjligt att köpa vin här. Jean Lafouge själv hoppar ut på kökstrappan, och hälsar välkommen, men han förklarar snabbt att han mest ägnar sig åt arbetet ute i vingården, så provsmakningar och försäljning hanteras av Jean Lafouge senior, dvs pappan. Vi introducerades och sedan bar det av direkt ner i källarvåningen under kökstrappan. Monsieur Lafouge undrade nyfiket hur jag hade hittat till dem, och vi kom snabbt in på Drottningholmsmiddagen. Stoltheten över denna leverans gick inte att ta miste på, men då man saknade importör i Sverige, så hade det hela tydligen hanterats via distributören i Nederländerna. Det mest troliga är nog att kungafamiljen kommit i kontakt med Lafouges viner under sina sommarsemestrar på Rivieran, för i Sverige finns ännu inte vinerna. Så hur smakade det då? Jo tack, alldeles utmärkt. Jag provar mig igenom det röda sortimentet, och det vinet som kungen valde, Auxey Duresses Premier Cru La Chapelle är faktiskt bäst. Här finns härligt typiskt röda bär, syra och tanniner i skön balans, trots att vinet är tokungt (2011). Med några fler år på nacken som kommer detta att bli magnifikt, och för ynka 15 euro är det dessutom ett riktigt fynd prismässigt. Gissa om jag var nöjd med min förmiddag.

Lunchstopp i Reims

Huvudmålet för dagen var Paris, men motorvägen passerar ju bara några kilometer från Reims centrum, så ett lunchstopp här är ingen omväg alls. Det finns flera trevliga restauranger nära katedralen, och där ligger också Caves des Sacrés. Denna vinbutik säljer bara champagne, och företrädesvis från okända, men ack så bra småodlare. Givetvis är det ännu trevligare att ge sig ut på vägarna runt Reims och Epernay för att besöka dem på plats, men om inte den tiden finns, så är Caves des Sacrés en verklig gudagåva. Servicen är utmärkt med bra informationsskyltar om varje butelj, och priserna högst rimliga. Även kära hustrun är mycket förtjust i champagne, så denna gång blev jag faktiskt t.o.m. påhejad att köpa ordentligt. Det blev två gamla favoriter, Gosset Brabant och Henriet Bazin, och sedan fastnade jag för Alain Lallement Tradition från byn Verzy. Hustrun slog till på ett par Mathieu Princet Rosé. Dessa är alla champagner som ingen människa har hört talas om i Sverige, men det är hela finessen, och gott brukar det alltid bli. Gossarna fick agera bärhjälp till bilen.  Nu mot Paris!

Rüdesheim am Rhein

Rüdesheim är ju något av huvudort i Rheingau. Jag har tidigare gjort många korta avstickare hit under tjänsteresor, men familjen har ännu inte sett den pittoreska byn på sluttningen ner mot Rhen. Nu anländer vi dessutom den bästa vägen, med bilfärjan över floden, från Bingen. Då har man en magnifik utsikt upp mot Berg Rottland, när färjan angör Rüdesheim.

En av mina tyska favoritproducenter, Georg Breuer, håller också till i Rüdesheim. De har en trevlig butik med möjlighet till provsmakning, mitt i byn. Tyvärr gjorde den bedrövliga trafiken på autobahn att vi kom fram efter stängningstid. Istället gick vi och åt middag på Rüdesheimer Schloss, ett hotell och restaurang som också drivs av familjen Breuer. Här sitter man i en gemytlig weingarten med levande umpa-umpa musik och vinrankor slingrande kring borden. Vinlistan innehåller givetvis Breuers hela sortiment, och jag passar på att prova deras flaggskepp, 2008 Berg Schlossberg Riesling.  Priset på restaurangmenyn är ungefär detsamma som Systembolagets.

Första intrycket av vinet är definitivt citrus, både när man sticker näsan i glaset, och första klunken. Det är mycket grapefrukt initialt, men sedan kommer mera tropiska frukter, en litet uns petroleum och fin mineralitet. En riktigt fin Rheingau Riesling helt enkelt, men något annat hade jag heller inte förväntat mig. Den fungerar dessutom perfekt till min pasta med färska kantareller. En mycket bra start på vinsemestern.......

Vinsemester i Frankrike

Årets sommarsemester tillbringas återigen i Frankrike. Slutmålet är den lilla byn Graveson, alldeles söder om Avignon, i Provence. Vi tar bilen dit, så det kommer att bli en krokig färd, med många stopp på vägen. Som av en händelse så kommer vi att stanna en natt i Rüdesheimer am Rhein, mitt i Rheingau. Sedan fortsätter vi till Paris, med ett välplanerat lunchstopp i Reims. Efter Paris blir det Beaune, följt av Montpellier, innan vi landar utanför Avignon. Övriga familjen kanske tycker att mitt vinintresse får styra för mycket, men det är ju jag som kör. Vi brukar satsa på hotell med pool, och bara en vingård om dagen, och då är även barnen med på noterna. Diverse inlägg från resan kommer att följa.

Blaxsta Vingård

Blaxsta är något så unikt som en äkta svensk vingård, i en vacker södersluttning en bit utanför Flen. Här odlas sedan år 2000 ädla druvor såsom chardonnay, merlot och vidal. Det känns nästan overkligt att se vinrankor med vita björkstammar och en rödmålad svensk lada i bakgrunden. Men det är på riktigt, väldigt mycket på riktigt. Entreprenörsparet Göran och Ulrika Amnegård har med mod och nybyggaranda skapat något som alla mat- och vinintresserade bör få uppleva.

Går det då verkligen att odla druvor för seriös vinproduktion så här långt norrut? Ulrika visar oss runt, och ger oss samtidigt många argument för svensk vinodling. Här finns ingen vinlus, för den klarar inte de svenska vintrarna. Vårt nordliga läge ger cirka 25% fler soltimmar tack vare de långa dagarna under sommarhalvåret. De stora kontrasterna mellan soliga dagar, och kyligare nätter skapar mer smak och aromer i druvorna.

Men visst är det också tufft i detta klimat. Förra årets regniga sommar gjorde att hela druvskörden bedömdes som otjänlig att göra vin på. Det fick bli simpel druvjuice istället. I år ser det dock mer lovande ut. Marken under rankorna täcks av markväv, för att bevara så mycket som möjligt av solvärmen. Druvorna kan bara planteras i sydsluttningar, och helst också med gott skydd för nordanvinden. En stor del av vinrankorna gömmer sig faktiskt bakom den stora ladan som ger ett ypperligt vindskydd. Trots dessa åtgärder så stryker en del rankor med under en lång vinter. Blaxsta är en stor gård, med en total areal på 270 hektar, men bara 2,6 hektar är planterade med vinrankor. Här finns alltså fortfarande betydligt mer raps än vindruvor. Av vingårdsarealen så är cirka 80% vidal blanc, importerade från Kanada, och resten merlot och chardonnay. Mycket av inspirationen och vinkunskapen kommer faktiskt från Kanada, där makarna Amnegård har bott under en lång period. På Niagara-halvön, mellan Lake Erie och Lake Ontario produceras mycket bra vin, inte minst det berömda isvinet, gjort på just vidal-druvan.

I den stora lada som agerar vindskydd för vidal-plantorna finns också den lilla vinfabriken, och ett mycket trevligt provningsrum, med utsikt ner mot sjön. Ulrika visar oss runt i den småskaliga produktionen, men allt som behövs finns på plats: pressar, slangar, ståltankar, ekfat, buteljering, korkningsmaskin, etc. Efter rundvandringen landar vi i provningsrummet, där vi får smaka tre äpplebaserade viner, då druvvinerna kommer att serveras senare, till middagen.  Vi inleder med Harvest Apple Cuvée. Detta är ett ganska enkelt, halvtorrt äppelvin, som fungerar perfekt till en picknick, men kanske inte mer. Sedan fortsätter vi med 2009 Åkerö Icewine. Detta är alltså ett isvin, gjort på frostnupna Åkerö-äpplen. Den Calvados-liknande doften är helt enkelt sagolik, och smaken likaså. Mina referensramar är ganska tomma när det gäller fruktviner, men detta är otroligt gott, och bjuder definitivt på en stor vinupplevelse. Vi avslutar med Mulled Apple Wine. Mulled Wine är ju den anglosaxiska världens svar på glögg, och här hittar vi de traditionella julkryddorna som nejlikor och kanel. Ganska gott som kuriosa, men inte ens i närheten av Åkerö-vinet.

På kvällen sätter vi oss vid dukat bord på sommarrestaurangen Kung Blacke. Här komponerar köksmästare Göran Amnegård varje kväll en ny fem-rätters avsmakningsmeny där det mesta är lokalproducerat, och dryckerna "hemkörda". Vi inleder med en rå havskräfta, som vi själva får tillaga på en skållhet sten vid bordet. En originell och trevlig inledning på middagen, och gott blev det också. Sedan serveras en helt ljuvlig sallad med färsk aprikos, päronstavar och en ost smaksatt med vit tryffel. Mums! Till de inledande två rätterna drack vi 2009 Blaxsta Chardonnay. Här är återigen ett vin som överraskar och imponerar. Jag hade förväntat mig en mycket syrlig upplevelse, med dessa nordliga druvor, men syran är mycket behagligt balanserad av fin citrusfrukt, främst grapefrukt, och en försiktig ekfatsbehandling. Vinet har legat en dryg vecka på nya fat av fransk vit ek, och det är precis lagom för att locka fram en mild vaniljton. Hade jag provat blint så hade jag nästan gissat på en ung Meursault. Mycket imponerande. Detta är seriöst vinmakande med hög kvalitet. Tyvärr finns bara något hundratal flaskor att tillgå varje år. Ni får åka till Blaxsta och prova på plats istället.


Måltiden fortsätter med knaperstekt anka, serverad med ett potpurri av svenska primörer. Återigen, sagolikt gott, och vi får nu rött i glasen, 2008 Blaxsta Merlot. Detta är en ganska lätt och sofistikerad merlot, med syrliga körsbärstoner och mjuka tanniner. Ett riktigt bra hantverk, men jag är inte fullt lika imponerad som av chardonnay-vinet. Efter ankan följer en ost gjord på älgmjölk, tro det eller ej. Till detta dricker vi 2011 Rosehip Icewine. Om ni inte vet vad rosehip är så kan jag upplysa om att det betyder nypon. Vi dricker alltså vin gjort på frusna nypon. Även detta har lite calvados-karaktär, med en gnutta bränd, knäckig ton. Helt ok, men inte alls lika bra som Åkerö-vinet.

Måltiden avslutas med en crème brulée, med ett täcke av lokalt tillverkad lönnsirap. Till detta får vi äntligen dricka vingårdens verkliga stolthet, 2007 Blaxsta Vidal Icewine.  Vinet har minsann vunnit guldmedalj i en stor internationell vintävling, och jag kan verkligen förstå varför. Här kombineras både hög syra och hög sötma med utmärkt balans. Tänk er kombinationen farinsocker och rabarber. Detta är ett av de bättre söta vinerna som jag smakat, och det kan definitivt mäta sig direkt med de kanadensiska förlagorna från Niagara, såsom Inniskillin och Peller Estates. Det kostar 699 kr i Systembolagets beställningssortiment, och då är det en ganska liten flaska dessutom. Det är mycket pengar för vin, men efter denna upplevelse tvekar jag inte ett ögonblick att köpa. Alla som har det minsta vin- och matintresse borde verkligen besöka Blaxsta. Detta ställe överträffade alla mina förväntningar. Ett varmt tack till Ulrika och Göran för er gästfrihet, er entusiasm och den höga kvalitet som ni levererar till gästerna. Jag kommer tillbaka!

Paul Draper i Gamla Stan

Nu har jag fått träffa en av mina stora idoler i vinvärlden, Paul Draper, vinmakare på Ridge i Kalifornien under de senaste 44 åren. Paul och hans fru är på semester i Norge och Sverige, och importören Vinunic tar då tillfället i akt att bjuda in till en exklusiv provning i Grillska huset på Stortorget i Gamla Stan. Anrika lokaler, riktigt bra viner, och underhållning från en av vinvärldens verkliga legendarer. Jag har svårt att tänka mig en bättre tisdagkväll.

Paul inleder med en lång exposé över såväl den kaliforniska vinindustrins framväxt efter förbudstiden, som Ridge Vineyards historia och sin egen karriär. Han var själv tidigt intresserad av vin, men insåg att han aldrig skulle klara en examen i önologi, eftersom han var alldeles för svag i kemi. Istället blev det en filosofi-examen från Stanford, och några trevande försök till vinmakeri i Chile på 60-talet, innan han hamnade på Ridge 1969. And the rest is history, as they say.......

Under kvällen fick vi prova sju viner från Ridge. Tyvärr hade jag en ganska täppt näsa, så doft- och smakintrycken blev något dämpade. Vi inleder med dagens enda vita, 2011 Ridge Estate Chardonnay. Druvorna kommer från Monte Bello-egendomen i Santa Cruz Mountains. Chardonnay utgör bara 5-6% av den totala produktionen, så detta är en nischprodukt i Ridges sortiment. Det är ett trevligt vin med frisk tropisk frukt och ganska markerad ekkaraktär med lite beska i avslutningen. Jag tycker dock inte riktigt att det når upp till lika höga höjder som Ridges röda viner.

Vi fortsätter sedan i rask takt med de berömda zinfandel-baserade vinerna 2011 Lytton Springs och 2011 Geyserville. Bägge dessa kommer att släppas i höst på Systembolaget till ett pris av 289 kr. Båda är givetvis purunga, men smakar riktigt gott redan nu. Paul rekommenderar dock gärna lagring i 10-12 år, men det blir svårt att hålla sig så länge. Av de två så är Lytton Springs något mer rubust och maskulin, medan Geyserville är eleganten i sällskapet. Druvblandningen är ca. 70% zinfandel, kompletterat med bl.a. carignane och petite sirah. Paul berättar att delar av vinstockarna på Lytton Springs i Sonomas Dry Creek Valley är över 100 år gamla, och där är det frågan om en äkta field blend, där de olika druvsorterna plockas, pressas och jäses tillsammans. Detsamma gäller Geyserville något längre österut i Alexander Valley, där de äldsta vinstockarna är hela 130 år gamla. Vid nyplantering har man nu delvis återupptagit denna urgamla praxis att blanda druvorna redan ute på fältet.

Resten av provningen fokuserar på cabernet sauvignon, från Monte Bello, i Santa Cruz Mountains, ca en timme söder om San Fransisco. Vi inleder med 2010 Ridge Estate Cabernet Sauvignon, som är lite av egendomens "andravin". Det innehåller 80% cabernet sauvignon, kompletterat med 17% merlot. Det har en tydlig Bordeaux-karaktär, och kommer att bli utmärkt med några års lagring. Även detta släpps i höst för 329 kr. Vi avslutar med en liten mini-vertikal av flaggskeppet Ridge Monte Bello från årgångarna 1994, 97 och 99. Alla är riktigt bra, men för mig är kvällens absoluta favorit 94:an. Det är ett vin som man bara vill lukta på om och om igen. Till och med min täppta näsa njuter. I munnen är det en härlig balans av mjuka tanniner, svarta vinbär och lite mogna körsbär. Mums! 99:an har en liknande karaktär men kommer att vinna ytterligare på lagring. 97:an är lite syrligare, och även den med ytterligare lagringspotential. Dessa viner finns i små kvantiteter i restaurangsortimentet, men kan privatimporteras till det facila priset av 1695 kr per flaska.

Vinerna i all ära, men kvällens stora behållning var ändå att få höra Paul Draper berätta om sin vinmakarfilosofi. Här är det så traditionella metoder som möjligt som gäller, med ett absolut minimum av tillsatser och intervention. Vinerna görs med precis samma metoder som användes under sent 1800-tal, men med mycket modernare utrustning och bättre analyser. Paul hinner också ondgöra sig över Robert Parker, och den allmänna trenden mot övermogna fruktbomber till viner med alldeles för hög alkoholhalt. Vi vin-nördar i publiken sitter och nickar instämmande. Han avslutar med att bjuda in oss alla till Monte Bello, och det är något jag verkligen skulle vilja göra. Det är synd att Kalifornien ligger så förbaskat långt ifrån Sydafrika.

Caviste - prova först, köpa sen

Att först erbjuda provsmakning av det man eventuellt vill inhandla, innan inköpsbeslutet, är ju ett väl beprövat försäljningsknep. Det tillämpas dock allt för sällan på vin. Tänk om det fanns en liten provsmakningsbar i varje Systembolag, där man kunde dofta och smutta på nyheterna innan kundkorgen fylldes på. Det är tyvärr en utopi som känns ganska avlägsen i Sverige, men utomlands är det redan flitigt förekommande i de större vinbutikerna. Nu finns det som tur var härliga vinimportörer i Sverige som tar saken i egna händer, och fixar provningar som gör köpbesluten betydligt enklare.

Igår var jag på en sådan miniprovning. I entrén till vinklubben Grappe hade Martin från Caviste dukat upp de tre vinerna i sitt senaste "släpp" från Domaine du Joncier i Lirac i södra Rhône-dalen. Vi började med 2011 Le Gourmand. Detta vin är i huvudsak gjort på grenache-druvan, och är härligt drickvänligt. Man får varm, söt frukt, främst hallon och lite syrliga körsbär, med mjuka tanniner och ett angenämt salmiak-sting i avslutningen. Detta kan lätt bli husets vin hos familjen Riese. Mycket charmigt helt enkelt.

Nästa vin var 2011 Le Classique, gjord på 45% syrah, 35% grenache och resterande cinsault och carignan. Det här är ett mycket stramare vin, nästan kantigt, med kraftigare tanniner och mera vinbär än hallon. Det har potential, men kändes inte riktigt drickfärdigt ännu. Det skall nog gömmas i källaren några år. Avslutningsvis fick vi 2010 Les Muses i glasen. Detta är Domaine du Jonciers prestigevin, gjord i huvudsak på mourvèdre. Här finns generös mörk frukt, både plommon och lite björnbär, parad med en fin pepparkrydda. Tanninerna ger stadga men är redan nu betydligt bättre balanserade än i Le Classique. Detta är supergott att dricka nu, men vinner säkert också på lagring. Det är klart att det blev en beställning efter denna trevliga provsmakning. Bravo Martin, och tack Grappe!

Statsmonopolet slår till

Kåre Halldén och jag pluggade på Handels i Göteborg samtidigt, för många år sedan, och har hållit sporadisk kontakt sedan dess. Idag driver Kåre en liten vinimportfirma som har specialiserat sig på bra champagne från småodlare (Spruce Up) och spännande viner från Spanien (Goda Spanska Viner). Kåre är en riktig entreprenör som brinner för sina viner. Han ordnar högkvalitativa vinresor till Champagne och skriver dessutom underhållande deckare som utspelar sig i vinmiljö. Kort sagt, detta är precis den typ av småskalig, oberoende och entusiastisk vinimportör som vi verkligen behöver i Sverige, som sund motvikt till alla Systembolagets boxviner.

Nu har Kåres lilla importfirma blivit misshandlad å det grövsta av allas vårt statsmonopol, och det gör mig riktigt förbannad. Snacka om Davids kamp mot Goliat. Det är bara att hoppas att det slutar som i Bibeln. Nedan återger jag en pressrelease från Kåre, oredigerad och i sin helhet, så får ni själva läsa hans plågsamma historia:



Pressmeddelande från SPRUCE UP!
2013-06-13

SYSTEMBOLAGET STOPPAR FULGET 2011 - VINET ÄR ALLDELES FÖR BRA

Det kritikerrosade vita vinet Fulget 2011 för 98 kronor skulle ha släppts på butikshyllor lördagen den 1 juni, men Systembolaget plockar bort samtliga flaskor i sista stund och stoppar lanseringen. Statsmonopolet meddelar leverantören sitt ensidiga beslut per telefon kl 16.41 den 30 maj. Alla buteljer skickas tillbaka på leverantörens bekostnad. Systembolaget annullerar sitt inköp och importören sitter med 6.000 flaskor i knäet och förluster på hundratusentals kronor. Dessutom förbehåller Systembolaget sig rätten att kräva skadestånd för uteblivna intäkter på alkoholförsäljning.

Kåre Halldén är VD för dryckesleverantören SPRUCE UP!/Goda Spanska Viner som vann Systembolagets upphandling med detta internationellt välkända och hyllade spanska albariñovin. Vad har hänt?
- Statsmonopolet hävdar att vinet som levererats till butikerna i slutet av maj 2013 inte smakar och doftar som det vin som lämnades in till upphandlingen i början på januari, alltså nästan ett halvår tidigare.

Håller du med om det?
- Inte alls. Jag anser att det smakmässigt är exakt samma vin. Systembolaget anser däremot att det vin de fått levererat till butikerna är mycket bättre än det som vann upphandlingen i början på året.

Nu hänger vi inte riktigt med. Menar du alltså att Systembolaget reklamerar ett vin som är bättre än det som de har beställt? Och som i sin tur var bättre än 50 andra viner som de provat i den ursprungliga upphandlingen?
- Korrekt. Två av tre smakexperter på Systembolaget tyckte att vinet som levererades till butikerna var klart bättre än det som vann upphandlingen. Systembolaget har presenterat en rapport fylld med strikta argument för varför vinet kan stoppas i enlighet med inköpsvillkoren. De har kollat med sina bolagsjurister och deras case är vattentätt.

Har inte Fulget 2011 fått fina rekommendationer i den svenska vinpressen?
- Det stämmer. Vinjournalisterna har provat exakt samma vin som levererades till butikerna i slutet på maj. Dessa så kallade lanseringsprover lämnades in till Systembolaget redan i slutet på mars. Efter det att statsmonopolet gjort sin kvalitetskontroll av flaskorna kontaktade jag den ansvarige inköparen och frågade om det fanns något att invända mot vinet. Det fanns det inte. Och detta är huvudpoängen i min kritik mot Systembolaget, hur detta ärende har hanterats: där och då, och på en direkt fråga, hade Systembolaget kunnat meddela att de hade en avvikande uppfattning och vi hade i god tid kunnat undvika hela den uppkomna situationen. Det gjorde man alltså inte, utan tvärtom. För att göra saken etter värre, väntar man sedan ända in till sista sekunden med att meddela att man drar tillbaka vinet från hyllorna. Därför anser jag att Systembolaget har ett affärsmoraliskt ansvar i den uppkomna situationen som man inte kan vifta ifrån sig hur som helst.

Nyligen skickade du ut ett pressmeddelande i samband med att radioprogrammet Kaliber i P1 uppmärksammade arbetsförhållandena för chilenska vingårdarbetare och hur dessa gick i otakt med Systembolagets uppförandekod. Där kritiserade du Systembolagets implementering av CSR-arbetet ur ett leverantörsperspektiv, som bland annat handlar om det etiska ansvar man som företag ska ta när man gör affärer. Samtidigt hävdade du att dryckesleverantörer inte öppet vågar kritisera sin största kund. Detta är en åsikt som även luftas då och då av vinpressen, till exempel av Bengt-Göran Kronstam i sin vinkrönika i Dagens Nyheter den 1 juni. 

Misstänker du att det finns ett samband mellan din offentliga kritik av Systembolaget och att försäljningen av vinet plötsligt stoppats?
- Jag har inga bevis för det, så det vore dumdristigt av mig att föra fram en formell anklagelse. Det enda jag i efterhand kan konstatera är att inga invändningar fanns mot vinet före det att jag framfört kritik mot Systembolaget. Efter kritiken blir exakt samma vin stoppat med största möjliga ekonomiska skada för mitt företag och med hot om rättsliga åtgärder. Om du vore i mina skor, hur skulle du ha resonerat?

Hur ska man göra om man vill köpa det kritikerhyllade albariñovinet Fulget?
- Från den 1 augusti kommer Fulget 2011 att finnas på Systembolagets beställningssortiment. Men redan idag kan du beställa vinet för endast 98 kronor flaskan genom att fylla i en så kallad privatimportförfrågan på Systembolagets hemsida (http://www.systembolaget.se/Tjanster/Privatimport/Lagg-till-dryck/). Vi tar ingen extra avgift för detta.

Vinet heter alltså Fulget 2011, producenten är Maior de Mendoza, importören heter SPRUCE UP! AB och priset är 98 kronor per flaska (750 ml). Kommer i lådor om 12 buteljer om man önskar en hel låda.
För restauranger är priset 65 kr ex moms/flaska. Rabatt ges vid större beställningar.

Mer information om Fulget 2011, samt pressrecensioner, finns på:
http://www.godaspanskaviner.se/varaviner/GodaSpanskaViner-Fulget2011.cfm

Slut på pressmeddelandet
------------------------------

Jag kommer omedelbart att lägga in en beställning via privatimport på 12 flaskor, så är sommarens vita fixat. Det finns 5988 flaskor till att ta av........

Champagne från 1976

På vinklubben Grappe händer det ofta spännande saker. Vid mitt senaste besök, då vi själva kört en liten champagneprovning, fick jag en liten konspiratorisk vink av sommeliern Lotta precis när jag var på väg ut genom dörren. Jag följde med henne in till det inre provningsrummet och där  på ett bord stod ett antal imponerande tomflaskor. En medlem hade ordnat en exklusiv provning av årgångschampagne från 1976. Jag fick ett glas i handen, då det visade sig att det fanns en slurk kvar av 1976 Moët & Chandon Brut Imperial. Ett sådant tillfälle tackar man ju inte nej till.

Jag har aldrig smakat så gammal champagne förut, och det var definitivt en mycket fascinerande upplevelse. Doften var kraftig och mättad av torkad frukt, knäck och bränt socker. I munnen, knappt några bubblor kvar, men massor av frukt och en hel del syra. Riktigt mogna äpplen, och den knäckiga smaken av bränt socker dominerar. Det är gott på ett väldigt annorlunda sätt. Doften är faktiskt mer njutbar och nyanserad än smaken i munnen. Hade jag provat blint så hade jag inte ens gissat på att det var champagne i glaset. Som sagt, klart fascinerande, men jag tror inte att jag planerar att spara mina champagneflaskor så här länge. Det gäller nog trots allt att dricka dem medan bubblorna finns kvar.

Vinrapport från Drottningholm

En dag som denna kan jag inte låta bli att leka lite hovreporter. Jag önskar att jag vore på plats på Drottningholm, men de måste ha missat mig av någon konstig anledning, när inbjudningarna skickades ut. Istället får jag förlita mig på Hovets hemsida för att kunna rapportera dryckesvalet från bröllopsmiddagen.

Förrätten verkar vara ett lekfullt potpurri på svenska smaker, med löjrom, sill, västerbottenost, toast skagen etc. Till detta kan man välja att dricka snaps & öl eller ett Alsace-vin från Trimbach, nämligen 2009 Riesling Vielles Vignes. Sedan serveras en smörbakad laxöring med sparris. Här ser jag till min stora glädje en årgångschampagne som måltidsdryck, 2005 Pommery Grand Cru. Ett enligt min mening ypperligt val. Champagne är underskattat till mat.

Nästa rätt är helstekt kalvfilé med astrakancidersås. Här serveras en ung Bourgogne från Côtes de Beaune, 2010 Auxey-Duresses Premier Cru La Chapelle från Domaine Lafouge. Jag känner inte till denna producent, men jag vet att byn Auxey-Duresses, alldeles intill mer kända Volnay och Meursault är en av Bourgognes verkliga "hidden gems".  Det är bara att applådera.

Menyn avslutas med en Pavlova med färska smultron. Till detta dricks 2010 Sattlerhof Beerenauslese från Südsteiermark i Österrike. Det låter ganska gott det också. Nämnde jag att jag borde varit på plats?

PS. Jag har nu gjort lite mera research. Domaine Lafouge är en liten familjeägd firma som drivs i sjätte generationen av Jean och Gilles. De ligger i byn Auxey-Duresses, och är givetvis specialiserade på byns viner. Premier Cru La Chapelle är ett familjeägt monopol. Den som spårade upp det här vinet är bara att gratulera. Vad jag kan se så finns ingen importör i Sverige. De har inte ens en egen hemsida. Det får bli att åka ner och knacka på dörren istället.

Champagneprovning i glada vänners lag

För några veckor sedan ordnade jag en liten informell champagneprovning en lördagseftermiddag för goda vänner, i Grappes trevliga klubbrum. Vi inledde med NV Mailly Grand Cru Brut Réserve. Detta är en ganska fyllig champagne med hög andel (75%) av pinot noir. Mailly är både en grand cru-by, och ett stort kooperativ dit i princip alla 80 odlare i byn levererar sina druvor. Alltid ett säkert champagne-kort, och bubblorna lever upp till sitt rykte även denna gång.

Vi fortsatte sedan med en rosé-champagne, NV Savart Bulle de Rose. Savart är en mindre odlare och producent med premier cru-mark i området Montagne de Reims. Denna flaska fick jag tag på via ett erbjudande från den lilla men mycket kvalitetsmedvetna importören Caviste. Detta är en härligt uppfriskande champagne, med små rosa bubblor och bra syra. Frukten för tankarna till grapefrukt och rabarber. Även här är pinot noir-innehållet högt. En kul första bekantskap med Savart. Jag har några fler flaskor på lut tack vare Caviste.

Avslutningsvis avrundade vi med en mäktig årgångschampagne från 1998, Cuvée Francois Matthieu från Huré Frères i byn Ludes, också beläget i Montagne de Reims. Denna småskaliga familjefirma har både egna odlingar, och köper in en del druvor. Fördelningen är ungefär en tredjedel vardera av de tillåtna varianterna chardonnay, pinot meunier och pinot noir. Den här prestige-cuvéen med 15 år på nacken doftar av mogna äpplen och rostad bröd. Smaken är komplex, med härligt mogna frukttoner, en väl bevarad syra, och en helt ok mousse. Detta var helt klart eftermiddagens stora behållning för mig. Champagnespecialisten SpruceUp importerar.

Flytt till vinland

Nu har det varit sällsynt lite skrivande här på ett tag. Jag ber om ursäkt, men det har sina förklaringar denna gång. Våren har varit fylld av tjänsteresor och förhandlingar kring ett nytt jobb, ett spännande utlandsuppdrag. Det kommer att innebära flytt till ett land söderut, där det odlas betydligt fler vindruvor än i Sverige. Jag talar inte om Frankrike, utan något ännu längre söderut, nämligen Sydafrika.

Jag är definitivt novis när det gäller sydafrikanska viner, men det skall det snabbt bli ändring på. Jag hoppas kunna ge er direktrapporter från Stellenbosch och andra intressanta vinstäder innan året är till ända. Vindistrikten ligger visserligen alla samlade i ett kluster nära Kapstaden, och vi kommer att bo i Johannesburg, nästan i andra ändan av landet, men målen för ett antal helgutflykter är ganska givna redan.

Det har blivit ett par tjänsteresor söderut, och i förra veckan rekommenderade en lokal kollega en mycket god Cabernet Sauvignon från just Stellenbosch, nämligen 2011 Warwick The First Lady. Bra balans, mjuka tanniner och en härlig frukt med både syrliga röda bär och lite söta svarta vinbär. Detta ger verkligen mersmak. Vinet avnjöts till en välsmakande mör strutsfilé, så det finns en del spännande att upptäcka i matväg också. Fortsättning följer.....

Pol Roger Cuvée Winston Churchill

Idag firar kära hustrun och jag 20-årig bröllpsdag minsann. Tiden går fort när man har kul! Detta är faktiskt en bemärkelsedag som jag själv tycker är ganska imponerande, så då måste man ju fira ordentligt också. Istället för att gå ut på fin restaurang, bestämde vi oss för att bulla upp hemma, och fira med barnen. Det fick bli skaldjursfest. Vi inledde med Kalix löjromstoast, följt av en gryta härliga blåmusslor, för att avsluta med gratinerad hummer. Inte illa för en onsdagkväll.

Dryckesvalet var ju givet. En dag som denna måste ju gå i champagnens tecken. För en tid sedan gjorde jag en rejäl investering i en flaska 2000 Pol Roger Cuvée Winston Churchill, just med tanke på denna dag. Nu var det dags att låta korken flyga. Doften är ganska diskret, med lite rostat bröd och mogna äpplen. I munnen, små, fina bubblor i stor mängd och en härlig fyllighet, med torkad frukt, och lite honungstoner. Syran är väl balanserad och eftersmaken dröjer sig kvar länge i gommen. Detta är både den dyraste och godast champagne som jag hittills smakat. Det är ju trevligt när dessa två faktorer korrelerar. Nu är frågan när jag kommer att ha råd att köpa nästa flaska. Det skall inte behöva dröja 20 år i alla fall. Skål!

Zind-Humbrecht Pinot Gris

Domaine Zind-Humbrecht brukar räknas till en av de absolut bästa producenterna i Alsace. Nu har jag lyckats komma över några flaskor av deras 2006 Clos Windsbuhl Pinot Gris. Detta är en "single vineyard" som ligger i byn Hunawihr. Doften är mycket inbjudande, men mycket tropisk frukt och lite honung. I munnen möts man av ganska mycket restsötma men balanserad av hygglig syra. Detta är dock inget krispigt vin för räkorna, utan ett riktigt berså-vin. Servera det iskallt som aperitif en varm sommardag, så kommer det verkligen till sin rätt. Vi är dock inte riktigt där ännu. Snön ligger fortfarande ganska djup utanför fönstret, så jag sparar nog resten av flaskorna några månader.

Gattinara, en ny trevlig bekantskap

Som ni ser har denna flaska en mycket speciell form, och det räckte för att fånga mitt intresse på System-hyllan, och ledde till ett omedelbart spontanköp för ett tag sedan. När man också inser att detta faktiskt är halvmogen Nebbiolo från ett spännande distrikt så blev köpet riktigt intressant.

2005 Travaglini Tre Vigne kommer från Gattinara, som är klassad som en DOCG i Piemonte. Vinet är gjort på 100% Nebbiolo, och druvorna har plockats från tre olika historiska vingårdar, därav namnet. Travaglini är ett familjeföretag som funnits sedan 1920. De säger själva att Gattinara mycket väl kan jämföras med sina mer berömda grannar, Barolo och Barbaresco, och jag är nästan benägen att hålla med.

Doften ger karaktäristisk viol, och sedan följer en fruktig smak med mogna plommon och körsbär. Det är mjukt och fylligt. Det finns lite stadiga tanniner i bakgrunden, men de är redan väl avslipade. Detta är helt enkelt jättegott. Varför köpte jag inte fler flaskor? Detta måste ha varit ett tillfälligt släpp, och jag tror priset låg runt 200 kr. Nu går det att beställa Travaglini Gattinara Riserva i beställningssortimentet för lite mera pengar. Kan definitivt vara värt att prova, det också.

Mondeuse de Savoie

Även i år har det blivit lite skidåkning i de franska alperna över sportlovet, och då gäller det ju att passa på att prova traktens delikatesser. Viner från Savoie hittar man nämligen inte på Systembolagets hyllor varje dag.

Veckans utropstecken i vinkonsumtionen blev 2011 Philippe Grisard Mondeuse. Mondeuse är en ovanlig blå druva, som nästan enbart odlas i Savoie. Den ger relativt kraftiga och kryddiga viner, som också tål att lagras några år. Jag stiftade bekantskap med druvan redan förra året, på en turistfälla till fonduerestaurang i Val d'Isère, och då var jag inte så imponerad. Den här gången är det dock mycket bättre. Syrliga björnbär och lite tanniner i bra balans. Detta smakar utmärkt till de lokala ostarna. (Reblouchon kan varmt rekommenderas).

Alain Graillot La Guiraude

Alain Graillots viner är eftertraktade, och anses allmänt tillhöra de absolut bästa i Crozes-Hermitage. Produktionen är dock tämligen liten, och de rara flaskorna brukar försvinna snabbt då det är nyhetssläpp på Systembolaget. Nu hade jag nyligen förmånen att få smaka både den vanliga 2010 Crozes-Hermitage, och dessutom 2010 La Guiraude, som är lyxvarianten, gjord på de bästa cuvéerna.

Den vanliga Crozes-Hermitage doftade viol och blåbär. I munnen en ganska hög syra, och mer mörk frukt, där blåbären får sällskap av plommon. Tanninerna känns lite kantiga, och vinet kommer med stor sannolikhet att utvecklas med några års lagring. La Guiraude däremot var redan nu ett synnerligen harmoniskt vin. Violkaraktären är ännu tydligare, och den mörka frukten balanserar tanninerna väl. Detta är otroligt gott. Det är tveklöst den bästa Crozes-Hermitage jag någonsin druckit, och det slår nog nästan allt annat från norra Rhône-dalen också. Vilket vin! Jag vill ha mer. Tyvärr är detta svårt att få tag på, men jag får väl helt enkelt åka ner och hälsa på den där Alain.

Paul Dolan Zinfandel

En sortimentsprovning är utan tvivel en bra marknadsföringsmetod för vinimportörer. När man får tillfälle att prova så många viner samtidigt, så hittar man nästan alltid någon ny favorit. Jag blev i alla fall omedelbart inspirerad, och en första laddning av viner från Wards beställningssortiment bars hem härom dagen, för lite mer vinnjutning i lugn och ro.

Paul Dolan var som sagt tidigare chef på välkända Fetzer. Där var han bl.a. med om att skapa det ekologiska varumärket Bonterra, som funnits på Systembolaget sedan länge. Nu har han tillsammans med några likasinnade skapat Mendocino Wine Company, där Paul Dolan Wines ingår. Miljötänkande genomsyrar hela deras produktion, och alla druvor är organiskt odlade, dvs helt utan kemiska bekämpningsmedel eller konstgödsel.

2010 Paul Dolan Zinfandel från Mendocino County, norr om  Sonoma, är en mycket trevlig bekantskap. Det finns gott om generös björnbärsfrukt, utan att det blir det minsta syltigt, och det finns en härlig pepprighet i avslutning. Där finns förvisso också en viss alkoholhetta då 14,5% slår igenom lite grann. Det är dock min enda invändning mot en i övrigt mycket sympatisk Zin. Den finns i beställningssortimentet för ganska överkomliga 139 kr, och slår enligt min mening alla standard-zins på Systembolagets hyllor, utom möjligtvis den något dyrare Seghesio Sonoma.

Ward Wines sortimentsprovning

Det "exklusiva" bordet

Vinimportören Ward Wines bjöd under veckan in till sortimentsprovning i Audis lokaler vid Kungsträdgården. Under hela dagen minglade restauranginköparna bland flaskorna, men framåt kvällskvisten fick en utvald skara Audi-kunder också komma in och njuta av godsakerna, och i detta illustra sällskap hade jag lyckats nässla mig in. Vi kände oss verkligen som varmt välkomna VIP-gäster då vi omedelbart hamnade vid bardisken med champagneflaskorna. Ward Wines representerar Pol Roger, som i mitt tycke är en av de allra främsta producenterna i Champagne. Nu hade jag ett unikt tillfälle att få smaka på några riktiga dyrgripar i form av 2002 Brut Vintage (60% pinot noir, 40% chardonnay), 2002 Blanc de Blancs och slutligen 2000 Cuvée Winston Churchill. Blanc de Blancs var mycket bra, Brut Vintage fantastisk, och Winston helt enkelt gudomlig. Det är verkligen kul när ett sådant prestigevin fullständigt uppfyller de högt ställda förväntningarna. Druvblandningen i Cuvée Winston är hemlig, men jag gissar på en ganska hög andel pinot noir. Det behövs för att det skall smaka så här himmelskt.

Efter champagnen följde ett välfyllt bord med vita viner. Där fanns bland annat några trevliga Chablis från Jean-Paul & Benoit Droin. Både Montée de Tonnerre Premier Cru och Les Clos Grand Cru av årgång 2009 var utmärkta. Jag fortsatte dock ganska snabbt till nästa bord med de röda vinerna. Här upptäckte jag en mycket trevlig ny bekantskap i form av Paul Dolan. Han var tidigare chef för det stora amerikanska vinhuset Fetzer, men har nu skapat ett eget märke uppe i Mendocino County. Alla hans viner var väldigt trevliga, och dessutom ganska humant prissatta. Jag har redan lagt in en beställning på Paul Dolan Vineyards Cabernet Sauvignon och Zinfandel. Vid det röda bordet föll jag även för en trevlig pinot noir från Oregon, nämligen 2009 Lemelson Vineyards Thea's Selection. Vidare hittade jag en liten producent från Nya Zeeland som också kunde det här med pinot noir. 2007 Mountford Liason Pinot Noir var kryddig, smakrik och väl balanserad. En annan riktig "crowd-pleaser" för ganska överkomliga pengar var australienska Wynn's Coonawarra Estate Cabernet Sauvignon.

Längst in i lokalen, lämpligt nog under en skylt där det stod "Audi Exclusive" fanns ytterligare ett mindre bord där flaskorna stod tätt, och lite huller om buller. Det visade sig att detta verkligen var den exklusivare delen av Wards breda sortiment. Här fick jag möjligheten att prova Cornas, Hermitage och Côte-Rotie från Delas, alla mycket bra. Vidare så fanns Penfolds utmärkta "mini-Grange" Bin 389, och en spännande spanjor, 2001 Arinzano, med en distinkt doft av mynta. Mitt bland flaskorna hittade jag också en vit klassiker, 2005 Clos Ste Hune Riesling från Trimbach. Det var ett fantastiskt vin med en skir smak av honung och tropiska frukter. Längst in i hörnet trängde sig också några italienska tungviktare från Tenuta di Biserno i Toscana. Här provade jag nästan hela sortimentet från 2009 Il Pino, 2008 Biserno och slutligen kraftpaketet 2008 Ludovico. Dyra men goda är väl en lämplig sammanfattning.  Jag fastnade av naturliga skäl vid detta exklusiva bord ända fram till stängningsdags. På sluttampen hittade jag också en utmärkt amerikanare från Robert Sineskey Vineyards i Carneros, nämligen 2005 Marcien.

Jag ber att få framför ett stort tack till både Ward Wines och Audi för denna högklassiga och proffsigt arrangerade sortimentsprovning. Jag fick många nya favoriter under kvällen, och det mesta går att hitta direkt i beställningssortimentet. Nu är det bara att fortsätta botanisera.

Nyårsafton i bushen

Bättre sent än aldrig. Här kommer den sista rapporten från Kenya. 

Nyårsafton blir faktiskt sista dagen i den kenyanska bushen, och då gäller det ju att sluta på topp. Dagen inleds med en så kallad bush breakfast. Det innebar en avancerad frukostpicknick i en acacia-dunge några kilometer från lodgen. Vi sitter vid dukat bord och äter en rejäl brunch där ägg och bacon steks över öppen eld, några meter bort. Det är lockande att öppna den första champagneflaskan redan nu, men vi håller oss till kaffe och juice. Till saken hör att vår dunge i princip är omringad av elefanter. Det är en enorm känsla att sitta och äta ute i naturen med dessa stora, majestätiska djur på mindre än 100 meters avstånd. Vi får dock instruktioner att snabbt avbryta frukosten och hoppa in i bilarna om de skulle komma för nära, och en av chaufförerna står på vakt för att kunna förvarna oss.

Några timmar senare är vi tillbaka på lodgen, och det är dags för lunch. Kocken har lagat en riktigt härlig lammcurry. Vår safariguide, och tillika min morbror, är en stor champagne-älskare, och han hävdar med bestämdhet att just lunch är bästa tillfället att dricka champagne. Jag är benägen att hålla med, och det är ju trots allt nyårsafton. Vi låter korken flyga på en flaska medhavd D. Henriet-Bazin Blanc de Noir Grand Cru som tidigare är recenserad här. Denna fylliga 100% pinot noir fungerar förvånansvärt bra till curryn.

Tjurskallig vägspärr

Eftermiddagen fortsatte med ytterligare en game drive på Loisaba, som avslutades vid deras stora damm, med en så kallad "sundowner". Denna safaritraditon innebär helt enkelt en drink i solnedgången på naturskön plats, men så här på nyårsafton sammanstrålade safarijeepar från alla grannrancher till ett riktigt cocktailparty. Vi blev lite försinkade på vägen dit av en stor elefanthanne som stod mitt över vägen och mumsade på en buske, och han hade inte en tanke på att flytta på sig för en ynka Toyota Landcruiser. Vi fick vackert vänta tills han hade ätit färdigt, innan vi kunde köra vidare mot dammen. Väl där serverades en perfekt blandad Pimm's och givetvis också iskalla Tusker, det kenyanska lagerölet, i glatt sällskap med både ortsbor och tillresta gäster. 

Sålunda vederkvickade återvände vi sedan till Kamogi, där kockarna hade dukat till nyårsfest i matsalen. Vi inledde med vitlöksfrästa räkor, som sköljdes ner med 2005 Cattier Cuvée Renaissance Premier Cru Brut. Denna årgångschampagne är gjord på 40% pinot noir, 20% pinot meunier och 40% chardonnay. Stilen är lite friskare och fruktigare än lunchchampagnen, med en ganska hög syra, och passar nog egentligen bättre som aperitif än till maten, men vi lät oss väl smaka ändå. Både Onkel P och jag var dock rörande överens om att lunchdrycken vann på knock-out.

Därefter serverades minsann en äkta Pekinganka med alla tillbehör, och då övergav vi champagnen till förmån för den sista flaskan 2002 Louis Latour Corton, som smakade om möjligt ännu bättre denna afton. Vilken måltid, vilken nyårsafton, vilken resa! God champagne och bourgogne i all ära, men dagens mest bestående minne var nog ändå den tjurskalliga vägspärren ovan.