Domaine Alain Chabanon

Idag klämde vi nog in den här resans sista vingårdsbesök, men vi hade sparat något av det bästa till sist. Vi körde upp till den lilla byn Lagamas, alldeles söder om Montpeyroux, där Alain Chabanon håller till. De tar bara emot besök på onsdag respektive lördag förmiddag, men det var ingen rusning direkt, och vi hade hela provningsrummet för oss själva. Vi fick tyvärr inte träffa Alain själv, men en ung och mycket entusiastisk medarbetare tog emot oss. Det gällde bara att vänja sig vid hans kraftiga sydfranska accent.

Vi började provsmakningen med 2008 Le Petit Merle Aux Alouettes. Sedan fortsatte vi i rask takt med 2008 Campredon, 2005 Les Boissières, 2006 Le Merle Aux Alouettes och 2005 L'Esprit de Font Caude. Chabanons traditionella Coteaux du Languedoc-viner, Campredon och L'Esprit har jag ju läst mycket gott om, och de motsvarade mycket väl förväntningarna. Campredon går utmärkt att dricka nu, medan jag gärna sparar L'Esprit ytterligare några år i källaren. Les Boissières består av 90% Grenache, och den var faktiskt inte riktigt i min smak. Den kändes helt enkelt tunn i jämförelse med de andra vinerna. De två Merle-vinerna, gjorda på 100% Merlot var dock en mycket trevlig överraskning, som jag gillade minst lika mycket som de mer traditionella Languedoc-blandningarna.

Normalt brukar jag koncentrera mig på de röda vinerna, men vi blev övertalade att även prova det torra vita 2005 Trélans, gjord på en blandning av 55% Vermentino och 45% Chenin Blanc, samt dessertvinet Le Villard, gjord på 100% sent skördade Chenin Blanc-druvor. Trélans var ett mäktigt och mycket speciellt vitt vin, med stor komplexitet, både i doft och smak. Trevligt att få prova, men jag lägger nog hellre pengarna på några fler flaskor Campredon. Le Villard kunde jag däremot inte motstå. Ett fylligt, lagom sött dessertvin, med en tydlig oxiderad ton. Den uppstår under ekfatslagringen, då faten inte fylls helt, utan lite luft lämnas kvar för att få denna effekt. Gott var det hur som helst.

När det var dags att betala för inköpen visade det sig att kreditkortsläsaren fanns i andra byggnaden, "le cave", så då fick jag också en lite snabb guidning där. Skinande ren och modern utrustning överallt. Här lämnas inget åt slumpen. Alain Chabanon är ju också en mycket hängiven miljövän, och har odlat helt biologiskt i alla år. Det var verkligen trevligt att få besöka anläggningen, med ett mycket hjärtligt och personligt mottagande. De inköpta vinerna blir också en av denna semesters bästa souvenirer.

Domaine du Mas Rouge

Jag har nu investerat i den franska vinbibeln, Le Guide Hachette Des Vins 2010. När jag slår upp rekommendationerna för Muscat de Mireval upptäcker jag att Domaine du Mas Rouge har fått maximala tre stjärnor och många lovord. Denna egendom ligger på behagligt cykelavstånd från vår by, på vägen ner mot stranden. När vi framåt eftermiddagen börjar trötta på medelhavsbad så får det alltså bli ett närbeläget vingårdsbesök istället.

Mas Rouge ligger inbäddat i naturreservatet Bois de Aresquiers, en strandnära skog mindre än en kilometer från havet. Det är en nyrenoverad byggnad med en rejäl caveau för att ta emot kunder och erbjuda provsmakning. Vi välkomnas av en ung kvinna som kunnigt guidar oss genom egendomens produktsortiment. Vi börjar med en rosé, gjord på Syrah och Grenache. Den var helt OK, men inget som behöver släpas med till Sverige. Istället koncentrerar vi oss på det området är känt för, dvs muscat-vinerna. Vi inleder med en Muscat Sec, dvs ett helt torrt vitt vin. Det var fräscht med bra citrus-bett, och passar säkert utmärkt till skaldjur. Nästa vin blir en "vendange tardive" dvs ett sött vin gjort på sent skördade druvor. Det heter Quintesence du Petit Grain, och är inte fullt lika sött som VDN-vinerna, men smakar riktigt gott, med vaniljtoner från ekfatslagring, härliga tropiska frukter och lite citrus. Det lär vara perfekt till foie gras.

Vi avslutar med att prova AOC-vinerna Muscat de Frontignan och Muscat de Mireval. Dessa två områden ligger ju intill varandra, och Mas Rouge har vinodlingar på bägge sidor om gränsen. Muscat de Mireval upplever jag som det lite fylligare och kraftigare vinet med betoning på exotiska frukter, medan Frontignan görs i en lite lättare stil med mera citrustoner. Vår värdinna förklarar att det är minimal skillnad på druvmaterial och terroir eftersom vingårdarna bara skiljs av en gärdsgård, men smakskillnad uppstår i vinmakandet efter skörden, där druvorna hanteras på lite olika sätt.

Detta var ett mycket trevligt besök med god guidning, så det var ju verkligen tur att vi inte missade denna godbit alldeles runt hörnet. Nog blev det några ytterligare flaskor till Sverige-packningen också.

Muscat de Mireval

Den lilla by där vi nu bor, Vic-la-Gardiole, är omgärdad av inte mindre än två AOC för VDN-viner, gjorda på Muscat-druvan, Muscat de Mireval och Muscat de Frontignan. VDN står för Vin Doux Naturel, dvs viner där jäsningen har avbrutits i förtid genom att tillsätta en liten dos vinsprit. Det ger viner med restsötma och en alkoholhalt på mellan 15-18%.

Hela byn omgärdas av muscat-odlingar, och en av de lokala producenterna heter Mas Renée. De har sedan tre år tillbaka gått över till helt biologisk odling. De har även en liten vinbutik på byns huvudgata, där man förutom deras egna viner kan köpa bulkvin för 1,40 € per liter (egen dunk medtages), samt en del andra lokala viner på flaska.

Mas Renée Muscat de Mireval har en behaglig doft av mogna gråpäron och lite aprikos. Sötman är väl balanserad av en ganska hög syra, så det blir aldrig jolmigt. Detta är faktiskt ett mycket användbart vin som vi både avnjutit iskallt som aperitif, och som dessertvin till fruktbaserade efterrätter. Ytterligare en lokal specialitet som kommer att hemföras som mycket drickbar souvenir från vår fantastiska lilla by.

Salon des Vins d'Aniane

I eftermiddags åkte vi på en mycket trevlig vinmässa, i den lilla byn Aniane, några mil nordväst om Montpellier. Det fanns 30 lokala vinmakare på plats, mitt i byn i en gammal f.d. klosterbyggnad. Efter att ha betalat 3 € i entré fick man ett vinglas i handen, och sedan var det bara att provsmaka sig fram mellan borden. Jag skall inte trötta er med långa listor på smaknoteringar, utan bara konstatera att dessa fyra producenter fastnade vi för:

Mas Cal Demoura - bra kvalitet från byn Jonquières. L'Infidèle är en klassisk röd Coteaux du Languedoc som vi gillade och köpte. Les Combariolles är lite kraftigare (och dyrare) och skall definitivt sparas i källaren några år.

Domaine Virgile Joly - från Saint Saturnin de Lucien. En småskalig odlare som kör helt biologiskt och manuellt. Han är även omskriven i en trevlig reseskildring från Languedoc som helt enkelt heter Virgile's Vineyard, skriven av engelsmannen Patrick Moon. Vi gillade 2007 Saturne Rouge, en helt oekad Coteaux du Languedoc gjord på Grenache, Syrah, Carignan & Cinsault.

Domaine D'Archimbaud ligger också i Saint Saturnin de Lucien. Här fastnade vi för ett vin som heter L'Enfant Terrible, och är gjort nästan uteslutande på Mourvèdre-druvan.

Domaine Alexandrin - från krukmakarbyn Saint Jean de Fos, som också är grannby till mer kända Montpeyroux. Ett ungt par, Jérôme och Alexandra Hermet, driver vingården. Jérômes entusiasm smittade av sig när han pratade för varan, så vi köpte Cuvée Alex från både 2007 & 2008, en röd Terrasses du Larzac, som för 10€ flaskan verkligen gav mycket valuta för pengarna.

Efter vinmässan körde vi norrut utefter Herault-floden, till den gamla byn, St Guilhem le Desert. Där beundrade vi klostret som grundades redan år 804, och strosade sedan genom de smala gränderna, innan vi avnjöt en god fransk trerättersmeny, med utsikt över flodravinen och de omkringliggande Larzac-bergen. Languedoc är helt fantastiskt!

Picpoul de Pinet

Igår åt vi en god smörstekt fiskfilé med libanesisk tabouleh. Det innebar också ett ypperligt tillfälle att provsmaka det lokala vita vinet, Picpoul de Pinet. Picpoul är namnet på druvan, som odlas kustnära utefter Etang de Thau, mellan Sète och Cap d'Agde. Det smakade utmärkt till fisken, men det har också alla kvaliteter som krävs för ett ypperligt skaldjursvin. Man får både fräsch krispig citrus och en hel del mineralkaraktär. Det lär också gå bra att lagra, och får då med tiden lite fetare struktur med honungstoner. För 5 € är det inte mycket att tveka om. Några flaskor Picpoul de Pinet måste få följa med hem. Detta vill jag testa till färska Smögenräkor.

Mas Olivier och lammkotletter

Under tiden här vid Medelhavet i 35-gradig hetta, så har det mest blivit vatten och några lätta roséviner till måltidsdryck. Men idag fixade jag till några goda lammkotletter på grillen. Först hade de fått bada ordentligt i en marinad med olivolja, örter och rikligt med vitlök. Det blev riktigt gott, men denna kost kräver annat än rosé.

Jag plockade fram en nyinköpt flaska från distriktet Faugères, 2007 Mas Olivier. Detta är inget märkvärdigt vin. Man får det för ca. 7 € i snabbköpet, men ack så gott ändå. Varm sötmogen mörk frukt, men bra syra och mjuka tanniner som håller allt i balans, och sedan det lilla lakrits-salta i avslutningen. Mums! Nu har vi snart varit en vecka i Languedoc, och jag blir mer och mer förtjust för varje dag som går.

Mas de Daumas Gassac

Sista stoppet för dagen, efter picknick och ett riktigt avsvalkande dopp i Herault-flodens strömmande vatten, skedde på Mas de Daumas Gassac. Denna egendom, skapade av Aimé Guibert de la Vaissière på 70-talet, är utan tvivel en av de mest välkända i Languedoc. Här har man lånat mycket idéer och kunskap från Bordeaux, inklusive rådgivning av självaste Emile Peynaud. Dessutom baserar man sitt prestige-vin på 80% Cabernet Sauvignon, och det är inte ett vanligt val av druva i de här trakterna.

Anläggningen är modern, med generösa utrymmen för att ta emot kunder. Här är det betydligt mer kommersiellt än på andra ställen i Languedoc, och det känns nästan som om man förflyttats till Napa Valley. Det innebär dock att vi får en mycket professionell guidning och provsmakning. Även denna gång fokuserar vi på de röda vinerna. Daumas Gassac har en "andra-etikett" som heter Moulin de Gassac, och här provar vi i tur och ordning Guilhem, Elise, Sol de Landoc, Le Mazet du Levant och Albaran. Samtliga goda och välgjorda Languedoc-viner, men med viss oortodox inblandning av Bordeaux-druvorna Cabernet Sauvignon och Merlot. Vi fastnade främst för Guilhem som ett trevligt vardagsvin i lite lättare stil, och det något kraftigare Albaran för höstens grytor. Sedan var det dags att prova att prova det vin som gjort egendomen så välkänd, nämligen 2008 Mas de Daumas Gassac Rouge. Man möts av en mycket imponerande bouquet, och Bordeaux-karaktären är ganska tydlig. Det finns gott om mörk frukt, främst svarta vinbär, men jag tycker att lite söta björnbär kikar fram också. Sedan finns lite lädertoner i bakgrunden. I munnen får man rejäla tanniner, som i och för sig redan balanseras av den fina frukten. Det här är dock ett vin jag skulle spara på hyllan ganska länge. Den 2001:a som jag fick i gåva kan bli mycket spännande att dricka snart.

Provningen avslutas med 2009 Mas de Daumas Gassac Blanc, som var en mycket trevlig upplevelse, bland de bästa vita jag druckit. Massor av härlig exotisk frukt, balanserad av fina syror. Jag ville genast hälla upp ett rejält glas och bara njuta, istället för de ynka dropparna i provningsglaset.

Vi lämnade Mas de Daumas Gassac med ganska många flaskor i bagaget, och ett motsvarande stort hål i vinbudgeten. Både det röda och vita prestigevinet går på 30 €, vilket är mycket pengar för vin i de här trakterna. Vi kände dock att kvaliteten levde upp till priset, och främst det vita var en fantastiskt trevlig överraskning.